Fullmånen lyste upp natten, fick Numoorislätten att kännas mindre mörk, mindre ödslig. Gräset reflekterade och fick en mystisk känsla över sig, bäckar här och var speglade himlens sken. Stjärnorna dansade ovanför. Ett par vindilar drog över området då och då, tog med sig de tillfälligt silverfärgade tuvorna. Annars var det stilla. Temperaturen var inte hög, nu när vintern närmade sig, men han kunde inte påstå att det var kallt.

Om hanen inte hade varit skadad hade han utfört ett av sin systers träningsuppdrag, och undvikit slätten så mycket han kunde. Trots att platsen ibland kunde vara magisk gillade han den inte. Det var för öppet, för riskabelt att vistas där. Trots de negativa tankarna hade dock skuggorna viskat för honom, påstått att något, någon väntade på honom. Det var sällan hans mörker hade helt rätt, men även instinkterna hade drivit honom ut dit. 

Midnight fnös, haltade vidare. Hoppades att det var värt tiden, besväret. Den röda blicken fokuserade vaksamt på vägen framför honom och skuggorna patrullerade strax bakom, skulle troget varna honom om en annan varelse försökte sig på bråk. 

[P till Mugen~]

Den lilla vita tiken vandrar obehindrat fram över slätten. Hon har en rask takt för någon med hennes handikapp. För de violetta ögonen som glittrar i månens sken är blinda. Allt hon ser i natten är ett kompakt mörker. Men rösten i hennes huvud viskar mjukt och vägleder henne. Månen ser ner på henne och vägleder sin skyddsling. Med lätta steg tar hon sig framåt. Tassarna känner inte marken under dem men tiken känner sig glad denna natt. den yviga svansen guppar med i hennes rörelser.

Snart stannar hon dock upp. Lyfter nosen och nosar i luften. Månen viskar om en främling som hon snart möter på på sin färd. Öronen klipper till på huvudet och ögonlocken sluts några upprepade gånger. Världen är lika svart var gång hon öppnar ögonen igen. Nyfiken på vem det kan vara som liksom hon är ute och vandrar denna natt så sätter hon den nätta kroppen i rörelse igen.

Allt var så stilla. Midnight stannade upp på en kulle, slöt av vana det ärrade vänstra ögat och såg med höjt huvud ner på området framför sig, likt gudarna som tyst såg ner på dem från himmelen. 

Något bröt det nästan perfekta lysande mönstret av främst slätt, och blicken låstes genast fast på den vita varelse som fick gräset att vika sig åt sidan för sin obehindrade gång. Att vara av hennes färg var farligt. Tänk om någon skulle ta henne, krossa hennes ben och se hennes liv försvinna? Ett flin klöv hans tidigare uttryckslösa ansikte och han satte sig ner, ruskade sin eldfärgade man på plats. Trots frestelsen tänkte han dock inte göra något - det var oansvarigt av honom att bara attackera sådär igen, speciellt då han inte var vid sin fulla hälsa. Och främlingen som vandrade där nere kunde vara svaret på det han sökte, personen som skuggorna så vänligt hade talat om.

Den svarta hanens öron drogs framåt, han fuktade nosen och lutade huvudet valpaktigt på sned. Men han såg allt annat än valpig ut - flinet hölls fortfarande på plats och en gnista fascination hade slunkit in, speglades och avslöjades för omvärlden igenom hans röda ögon. Vad var det för speciellt med den här lilla tiken? Hon såg precis ut som vilken annan varg. Eller räv. Han kunde inte riktigt avgöra därifrån.

Hon tar sig fram med lugna steg. Gräset sveps åt sidorna och smeker den vita pälsen som tycks gnistra mjukt i månens sken. Den violetta blicken hålls halvsluten och öronen står spetsade på huvudet. Månen talar mjukt med henne. Berättar om den främling som befinner sig uppe på en kulle en bit bort. Förmodligen har främlingen redan lagt märkte till henne. Svansen sveper mjukt bakom henne. Nära kullens fot stannar hon upp. Höjer nosen åt det håll främlingen bör befinna sig. Ett lätt leende leker på läpparna.
"God afton, främling". Hälsar hon artigt. Ännu en som njuter av månens härliga sken denna natt? Måntatueringen kring hennes ögon glöder mjukt av den kraft som månen skänker henne. Det är en härlig natt. Luften är frisk och hon känner sig stärkt. Rösten i hennes huvud varnar henne för att alla inte är lika vänliga som hon själv hoppas att alla är. Hon är medveten. Men det tar emot att tycka illa om andra. Speciellt en främling som hon förut aldrig har mött.

Honan närmade sig, stannade till strax under kullen och tilltalade honom. Känslan att ha blivit upptäckt var ovan, men han kunde bara skylla sig själv som inte ens hade tänkt tanken att maskera sig i skuggorna denna kväll. Kanske borde han ha gjort det? 
Den svarta skakade knappt märkbart på huvudet för sig själv och flinet tonade ut. 
Med en tyst suck svarade han henne, med de ord och den onödvändiga artighet han hade fått lära sig på sin resa i Numoori. "Hälsad, du tik välsignad av månen själv." Det var inte precis någon hemlighet vilket blod hon ägde. Den lysande tatueringen som ringlade runt hennes ögon avslöjade saker och ting. 

Midnight växlade hållning, gick från sittande till stående. Många av de ständigt förföljande skuggorna hade försvunnit, och fick hans gestalt som tidigare hade varit höljd i mörker att kännas ovanligt ödslig. Nu var det nästan bara hans egen bakom som kort kommenderade varenda handling han gjorde.

Den röda blicken granskade rävtiken mer ingående. 
"Säg mig, vad för dig just hit denna natt?"

Hon är inte direkt förvånad över att hanen lagt märke till hennes ras. Det är inte direkt lätt att dölja det om natten. Och han verkar vara väldigt artig. Det uppskattas faktiskt. Men Månen ber henne vara på sin vakt. Ord är förrädiska ting. Man kan lätt säga en sak och mena en annan och dölja det väl för den man tilltalar. Mugen själv skulle dock aldrig tala osanning.
"Det är om natten jag trivs bäst. Och det är även nattetid det är lättast för mig att utforska Numoori. Denna slätt ska vara Numoori's hjärta och jag ville utforska den". Svarar hon honom. Ögonen har hon ju ingen nytta av utan det är Månens röst som vägleder henne. Berättar om den mark hon beträder och vilka hinder som finns här utplacerade. Vart det är säkrast att styra stegen och så. Sen är tiken väldigt nyfiken av sig.
"Jag är Mugen. Vem är ni, främling?". Hon presenterar sig själv först för att vara artig. Sedan skulle hon gärna vilja veta vem det är hon denna natt samtalar med.

Numooris hjärta.. Så sant. Men vad fanns det att utforska? Man såg allt på håll, slätten var inte precis en plats som dolde saker.
"Lättast" Konstaterade han. Var det något fel med henne? Såg hon dåligt? Han svepte med svansen, höjde huvudet och såg ner på henne. 
"Jag antar att jag kan kallas många saker, men jag skulle inte påstå att jag är känd i namn. En dag så kommer dock världen att veta vem jag är, och början till det är vårat verk." Han gjorde en paus, undgick ifrån att förklara vad verket var eller vem som nu var den andra personen i sig. Hade han någon anledning att nämna sin syster? 
"Skugga, villig anhängare till Chaibos och lönnmördare" Fortsatte han. Att kalla sig själv lönnmördare kanske var överdrift, än hade han inte lyckats att ta något liv. Men Mid tränades iallafall och han visste hur man utdelade smärta - stor smärta.

Efter en stunds tystnad avslöjade han vad som förväntats vara hemligt. "Jag är Midnight, Mugen av månen."

Ett mjukt leende placeras på hennes läppar.
"Ja, mina ögon är inte till någon stor nytta för mig och om natten vägleder Månen mig. Så det är lättast att ta mig fram om natten". Förklarar hon. Den violetta blicken innehåller inget ljus. Ungtiken förlorade förmånen att kunna se för länge sedan. Men det är inget hon direkt sörjer. Saker händer bara inte utan något direkt syfte. Kanske är det meningen att hon ska lära sig att se mer än med ögonen.
När hanen sedan talar mer börjar Mugen känna en viss oro. Hanen verkar inte vara av den goda typen av hans sätt att uttrycka sig att döma. Men osäkerheten hon känner beror inte på hanens sätt att uttrycka sig egentligen. Hon står lugnt kvar där hon står och verkar mest nyfiket lyssna på vad han berättar för henne.
"Jag hoppas den väg ni väljer att vandra är en väg som gör er lycklig, Midnight". Svarar hon sedan. Hon vet att det finns ont och gott i världen. Alla väljer sin egen väg att vandra och ingen annan har med den saken att göra. Man kan bara acceptera att alla är olika.

Han nickade kort. Så hon var.. blind? Eller? Vilken hemsk men samtidigt ljuv känsla. Att aldrig få se något av slätternas, skogarnas, himlens och världens färger, ljus men samtidigt ständigt få vara med skuggorna och härskaren. Mörkret.
"Varför be om månens hjälp? Varför inte lära dig själv? Du följer bara efter någons steg, du skapar inte din egna riktiga framtid. Ge upp ditt ljus, låt det svarta omsluta dig. En dag kommer du att gynnas för beslutet." 

Midnight haltade längre fram på kullen. Det silvriga skenet träffade honom, lyste upp skadorna och han slöt plågat ögonen. Svaret honan gav kom och gick och chocken av att bli upplyst försvann inte tillräckligt fort för att han skulle höra alla ord nämnas. Därför nickade han endast åter åt henne, låtsades att han hade koll på situationen. 
Skuggorna hade intensivt börjat att svärma runt honom igen, oroligt viskande och som hela tiden kastade blickar mot nattens stora vita öga. 

Då han väl hade återhämtat sig lurade en fråga i hans sinne. 
"Mugen.. Har du någon erfarenhet inom att hålla sig dold?" Flinet hade kommit åter. Tiken var ung, och som det såg ut 'god'. Men allt kunde ändras på, och hon skulle vara ett intressant tillskott till gruppen de än inte hade. Om han lyckades få med henne förstås.

Hon lyssnar bara lugnt på det han säger till henne. Som om han försöker trycka ner henne. Få henne att vela på den väg hon vandrar. Men när han tystnat så skakar hon bara lätt på huvudet.
"Månen vägleder mig och så länge jag lyssnar och vandrar den vägen så lånar Månen mig sin styrka". Svarar hon honom. När hon förlorat allt har Månen alltid funnits där för henne. När Månen haft styrkan att regera. Solen är även han en stark ledare. Men Månen är mild och ljuv i sitt sätt. Det är en välsignelse att födas i Månens sken och låta sig ledas av henne. Men Mugen är kanske lite annorlunda. För hennes födelsenamn vittnar om de omständigheter som spelade roll på natten hon föddes. Himlen var månlös.

Midnight's fråga får ungtiken att tippa huvudet lätt på sne.
"Jag vet inte vad ert syfte är med den frågan. Men om natten kan Månen vägleda mig på stigar som håller mig dold för möjliga hot i omgivningen". Svarar hon lugnt. Hon litar på Månen och känner sig lyckligt lottat över att få höra Månen's röst om natten. En viskande mjuk stämma som vägleder henne på hennes färd. En tröst i ensamheten som hon så länge vandrat sida vid sida med.

"Och om månen förråder dig? I dina öron låter det säkert otroligt, och det är det nog också, men den lilla risken finns och vad skulle hända om det drabbade dig? Skulle du fortfarande känna dig trygg - utblottad inför solens sken och alla rovdjur där ute?" Han sträckte på sig, fnös. "Du borde visa världen vad du verkligen kan."
Om orden han talade var för att trycka ner eller uppmuntra tiken gick inte att tolka, utan man fick göra sig en egen uppfattning. De var tänkt att vara en blandning. Varför förlita sig på sådana som inte hade någon möjlighet att hjälpa en? Mugen, månvargar överhuvudtaget, tog av månen. De fick inte energin. Och att ägna sitt liv åt någon man bara stal av var egentligen värdelöst - det var skillnad om det var en blodsfrände, eller liknande. En som stod en nära. 

"Åh frågans ursprung är inget som krävs att veta. Den var bara en avgörande del i en större plan." Han log stelt men uppriktigt. "Och svaret som jag fick på den delen verkar gynna oss." 
Den röda blicken blev skarpare, fästes på henne. 

"Följ med oss." 

[Skumt :<]

Hon ler mjukt åt hanen. Han verkar tala stora ord. Men han har ingen aning om vad han talar om. Själv är han inget barn av Månen sprunget. Det hade Månen i så fall talat om för henne.
"Månen är min ledsagare om natten. Men det är av min egen kraft som jag tar mig fram". Svarar hon honom. Månen talar mjukt till henne om natten och håller henne sällskap. Det är en trygghet i sig. Och att Månen är vänlig nog att skänka henne av sin energi är hon djupt tacksam för. Andra vargar verkar inte förstå det band som finns mellan en Månvarg och Månen. Men Mugen förväntar sig inte att de ska förstå det heller.

Öronen klipper till på hennes huvud. Vad är det han försöker säga henne? Vad är det han menar?
"Följa er vart?" Frågar hon och tippar huvudet på sne.

Trots hans ord fortsatte hon bara tala oberört, med ett enligt honom skrämmande lugn. Förstod hon inte vad skuggan betydde? Förstod hon inte meningen med mörkret? Han skakade suckandes på huvudet. Att känna fruktan var en av de största synderna, men fanns det inga spår av den var det också något fel. Måntiken verkade vara en av dem som det var fel med. Han lät den röda blicken svepa över den ljusa kroppen, funderade. Hon kunde vara en nackdel, lika mycket som en fördel.
Hans öron klippte till. Hon var mer en risk. En tråkig risk han inte ville ta. "Det är vad du tror." Hennes 'egna kraft' kom ifrån månen.. Det var månen hon följde.

"Det var inget. Inget viktigt. Du skulle inte duga dit ändå."
Han flinade snett, vände sig om och gick framåt. Hon kunde inte passa in där. Hon var ett barn av ljuset.

Midnight tog ett språng, försvann iväg över slätten.

[..Derp.. Men AVSLUTAT ]