[Reserverad för Törne.]

De hade tillbringat hela efter middagen tillsammans, men trots det var det med vemod som Tannin hade tagit avsked av Fey för att börja vandra tillbaka mot flocken. Han önskade så att han hade kunnat ta med henne, att han hade fått presentera henne och göra henne en del av sitt hem, men han var osäker. De var så... noggranna i Treontha. Rent blod. Speciellt hans far. Det var ett känsligt ämne, och trots att Tannins hjärta brann för honan kunde han inte förmå sig att berätta om henne för flocken. Inte ännu i alla fall. Det behövde få gå lite tid, han behövde få fundera ut de rätta orden.
Men sedan... Sedan skulle han och Fey kunna leva lyckliga tillsammans med Treontha i resten av sina dagar. Tanken på det fick honom att le.

Nu vandrade han med lätta steg tillbaka mot Stäppen och sitt hem. Även om större delen av Tannin ville stanna i Höstskogen, kunde han inte överge dem. Han hade saker att göra, och ett ansvar gentemot flocken.
Skymningen var över och natten hade just anlänt. På himlen steg en halvmåne som kastade ett skimrade ljus ner över jorden. Det var vackert, fick skogen omkring honom att glänsa silverlikt.
Tannin suckade. Det var så mycket som kändes osäkert just nu, men han var tvungen att ha tilltro. Allting skulle ordna sig i slutet.

Mörkret omkring honom bekymrar honom inte. Han hade stannat kvar länge i Höstskogen efter att han och Sraosha gått skilda vägar. Vännen hade haft mycket att förbereda och Törne var ivägen. Nog hade han gärna stannat vid hennes sida men det var inte så det kunde bli. Nu kände han att det var dags att vandra vidare. Det är så mycket han vill se och utforska. Och den här vägen känns rätt att vandra. Öronen står spetsade och orörliga på huvudet när den mörkröda hanen traskar framåt över den lövtäckta marken. Den här platsen är än då fascinerande. Höst året om. Nog prasslar det när torra löv smulas sönder under vargens tassar. Men det märker han inte själv. För honom är allt lika tyst som det alltid har varit.

En bäck hade korsat hans väg och vargen hade stannat och sänkt huvudet för att dricka. Sen hade han klivit i och svalkat tassarna i det kyliga vattnet. Det är fortfarande lika kul att plaska omkring och skvätta vatten. Men efter en stund kliver han upp på torra land igen, på motsatt sida av bäcken då det är däråt han vandrar. Han ruskar av sig vattendroppar som fastnat i pälsen och smackar lätt med tungan och känner sig nöjd innan han fortsätter framåt igen. Den intensiva gröna blicken sveper runt ikring omgivningen och är vaken och energisk. Mörkret bekymrar honom inte. Det är skönt att vandra om natten. Stämningen då passar tystnaden.

Snart får han syn på något mellan träden. En mörkgrå gestalt som vandrar framåt åt samma håll som han själv. Den röda hanen rör sig närmare men på behörigt avstånd och vandrar parallellt med främlingen. Huvudet tippas lätt på sne. Främlingen känns bekant.

Försjunken i sina tankar om framtiden märkte Tannin först inte att han hade fått sällskap. Men så fångade en rörelse i ögonvrån hans uppmärksamhet, fick honom att vrida på huvudet, och blicken föll på en mörk gestalt bland träden.
Tannin stannade upp, granskade den andre. Och efter några ögonblick klarnade den mörka gestalten, och han kunde ana en vargs skepnad med en rött skimrande färg på pälsen. Han blinkade, osäker på vad han skulle göra. Skulle han närma sig den andre, eller gå åt andra hållet? Uppenbarligen så fann den främmande vargen något intressant med honom, varför skulle denne annars följa Tannin på detta vis. Så även om han skulle försöka vandra iväg, skulle väl den andre följa honom... Lika bra att ta tag i saken.

Så med en bestämdhet började han röra sig närmare den andra vargen. En hane. Tannin lade huvudet aningen på sned medan han vandrade närmare. Det var som om det låg något bekant över den andre. Vad hade han dock ingen aning om, och han sköt tanken ur huvudet.
"Var hälsad, främling."
Tannin stannade upp när han var nog nära den andre, och kunde se denne bättre. Känslan av bekanthet dök upp igen, men Tannin kunde inte placera den andre. Hade de mötts tidigare? Eller hade han sett denne i någon av synerna som hade börjat hemsöka honom? Han var osäker, men säkerligen skulle han få veta det i sinom tid.
"Får jag be om ert namn?"
Ett leende drog över hans läppar. Han borde söka sig mot flocken, men ett kort stop här verkade på något vis nödvändigt.

Främlingen lägger märke till honom och kommer närmare. Törne stannar upp och inväntar denne och ser på denne med nyfikna och pigga gröna ögon. Öronen klipper till på huvudet rent reflexmässigt. Blicken fästs på främlingens läppar när denne talar. Det ser ut som att han talar. Läpparna formas kring ljudlösa ord och Törne koncentrerar sig på att förstå.
"Var hälsad själv". Svarar han och tippen på svansen börjar vicka lätt fram och tillbaka.
"Jag är Törne... Och du är Tannin". Lägger han till när han faktiskt känner igen den grå. De har båda vuxit till sig men nog är Törne säker på att det är Tannin som står framför honom. En lekkamrat han mötte för länge sedan. I Byoomi om han inte minns fel. Svansen börjar vifta glatt bakom honom vid igenkännandet. Men han håller tillbaka glädjen som sprider sig i hans bröst för han vet inte hur Tannin har utvecklats. De var bara valpar sist de möttes.

Då den andre uttalade hans namn tyckte det lätt i Tannins öron och ett undrande uttryck drog över hans ansikte. Vem var detta? En telepat, so kunde läsa hans tankar? Eller något annat?
Men så reflekterade han över det som sagt, och namn som den andre presenterat sig med verkade onekligen bekant. Törne...
Och så slog minnesvågen från barndomen över honom, och han kunde minnas hur de mötts, lekt och njutit av varandras sällskap. Det hade varit en oskyldig tid, som sedan länge hade passerat. Mycket hade förändrats sen dess, och varken Tannin eller den andre var samma vargar som förut. Men trots det fick minnet Tannin att le.
"Törne!" utbrast han med svansen glatt viftandes bakom sig. Det var så länge sedan de mötts, inte hade Tannin trott att han skulle stöta på den andre här och nu.
"Hur är det med dig? Hur har du det?"
Ett ivrigt steg togs framåt, då Tannin ville ha svar på sina frågor. De var inte längre valpar, men ändå kände han de där barnsliga glädjen från barndomen då han nu mötte sin gamla lekkamrat.

[Hahaha, slog mig just att Törne är ju fan Kaiitos valp. Bra koll jag har xD]

Svansen börjar vifta snabbt och glatt bakom honom när Tannin själv minns deras möte när de var små. Törne själv har ett väldigt bra minne och det hade inte tagit lång stund innan man mindes den grå. Han blir nästan löjligt lycklig över att själv bli ihågkommen på ett sådant positivt sätt.
"Det är bra med mig". Svarar han och den intensiva gröna blicken vilar på Tannins läppar. För att lättare kunna förstå den andre när han talar. Törne har mycket lättare att förstå andra trots sina döva öron.
"Hur är det själv? Fortfarande med i den där flocken?" Frågar han nyfiket. Själv tillhörde Törne en flock ett tag. Så han har fått känna på hur det där med flocklivet fungerar. Även om just den flocken inte riktigt kändes passande så tycker han i alla fall att flocklivet inte är så illa. Det är faktiskt väldigt trevligt.

[hihi. Hade du glömt det? :3 Törne hoppas fortfarande på att få stöta på farsan någon gång.]

Det gladde Tannin att höra att allt stod väl till med hans barndomsvän. Även om hans relation med Törne hade varit kort och flyktig, så var minnet av den ljust och tilltalande. Han önskade inget ont gentemot den andre hanen.
"Det glädjer mig att höra det." Tannin log emot den andre. "Och allt är väl med mig också. Jag är fortfarande en del av Treontha, ja. Flocken är mitt hem. Jag önskar inte lämna dem, någonsin."
Han lägger märke till hur Törne ser på hans läppar medan han talar. Den andre var ju döv, påminde han sig själv om. Men ändå kunde de kommunicera så lätt. Väldigt smidigt, enligt Tannin.

[Busig hundvalp i famnen, så kort svar xD måste roa han nu haha]

Törne nickar lätt när Tannin talar. Hela tiden ler han glatt. Han kan inte låta bli. Det är så kul att möta Tannin igen.
"Det låter bra!" Utbrister han när Tannin talar om sin flock. Han kan förstå hur flocklivet kan vara något man inte vill lämna. Speciellt inte om man är född in i flocken.
"Jag var med i en flock ett tag. Men inte längre". Berättar han. Det var inte mycket kvar av flocken när Törne bestämde sig för att lämna den. Han hade verkligen trivts där. Men samtidigt kändes det inte om att det var menat att han skulle stanna där resten av livet. Det var än dock god erfarenhet på bara positiva sätt.

[Mys med valp. <3]

Tannin lyssnade till Törnes ord, samtidigt som han försökte förstå att det faktiskt var hans lekkamrat från barndomen som stod framför honom. Det var otroligt. Minnet av Törne hade nästan fallit i glömska, och så stod han bara här framför honom mitt i allt. Vägarna de vandrade var sannerligen outgrundliga.
"Jaså?" svarade Tannin med ett uppriktigt intresse för det som Törne hade sagt. "Vilken flock var det? Och vad fick dig att lämna dem?"
Att lämna flocken var för Tannin otänkbart. Det kunde inte ske, det fick inte ske. Det var hans hem, hans liv. Det var den platsen han skulle ära och skydda till döden. Han hade sin mor där, sin far, sin syster... Alla de andra i hans familj. Han skulle leva där tillsammans med dem. Det var hans plats i världen. Och ingenting kunde ändra på den saken.

Törne fokuserar på Tannin's läppars rörelser när vännen talar. Visst är de väl fortfarande vänner? Även om mycket tid har passerat. Eller har avståndet mellan deras vägar blivit för stora?
"Siersó". Svarar han och hoppas han uttalar det rätt för Tannin verkar intresserad att få veta mer.
"Flocken hette Siersó. Men den har splittrats. Det var ett bra hem i början men sedan skingrades den för vinden". Tungan smiter ut mellan de mörka läpparna och fuktar nosen.

[Satt de eller stod de upp?] Törne sätter sig ner och svansen sveper till över marken och placerar sig vid hans sida. Törne ler lite ursäktande mot den grå.
"Jag förstår inte känslan av att ha en plats och en familj som man aldrig vill lämna. Men det känns som en härlig känsla". Törne ler varmt men känner sig lite sorgsen. Saknaden efter hans familj har alltid slitit i honom sedan han var liten. Men han har vuxit med tanken att han kanske aldrig får se dem igen. Men visst vore det en härlig idé att finna en plats som man vill stanna på livet ut.

[Förlåt för supersegt svar men jag har inte haft ork för numoori på länge. :( ]