[Reserverad för León.]

Fortfarande kände hon sig stressad av mötet med den onda svarta vargen. Fortfarande kunde hennes hjärta hoppa över ett slag då och då. Ibland kunde paniken skölja över henne, få henne att springa undan något som inte ens existerade bakom henne. Hon kände sig jagad och vissa stunder även rädd.
Det var därför hon denna natt inte kunde sova. Den vita valpen var tillbaka på Numoorislätten efter att ha vandrat till ett mindre lockande område, men ändå kände hon sig inte trygg. Hon mindes hur snabb den svarta honan hade varit, onaturligt snabb. Hon hade hunnit ikapp Xhie fast hon hade teleporterat sig undan. Det hade varit skrämmande, som om hon inte kunde undkomma. Men hon hade lyckats, dock enbart för att den svarta hade stannat och låtit henne löpa. Och det var det som var mest skrämmande, hon hade unsluppit enbart för att den svarta honan hade låtit henne göra det.

Så hon låg på rygg, blickade upp mot den stjärnklara himlen. Hon önskade att hon kunde släppa tankarna på den svarta, men bilderna hade limmats fast i hennes huvud. Och sedan hade hon även sår där tänderna hade trängt igenom hennes hud som gick över ryggen och längs sidorna efter det flertalet bett som den svarta hade givit henne. Och även om det nu var ett tag sedan hon hade mött denne så sved det ännu från såren.
Månen kastade sitt bleka sken över den ljusa varelsen där hon låg och stjärnorna tindrade mot henne med en nästan tröstande glans. Men det hjälpte inte Xhies skärrade sinne och hon kunde inte låta bli att då och då kasta blickar över slätten för att se ifall någon var i närheten. Men inget fanns att se.
Och slutligen försökte hon sluta ögonen en gång till. Men lika snabbt öppnade hon dem då hela bildspelet hade börjat spelas upp så snart hon stängt ögonen.
Hon suckade och undrade tyst för sig själv om hon skulle kunna få någon sömn i natt.

León smög sig fram, huvudet en aningen sänkt och hon gick i en nästan kattlik gång framåt och öronen på hjässan var spetsade och ryckte bara några gånger till då ljud runt om henne fick dem att reagera. Hon hade varit på jakt och var nu mycket mätt och skulle börja gå tillbaka till de små för att ge dem att äta så de fick något i sig. Det var väldigt stilla och det vissna gräset från förra året svajade vagt i den mjuka vinden. Hon var uttråkad, väldigt. Hennes liv som "mamma" bjöd henne inte på så mycket spänning. Samma ritualer nästan varje dag. Hon borde igentligen ta och "leka" lite. Men andra vargar träffade hon också sällan på. Det var ju inte så konstigt då hon undvek dem. Hon fnös irriterat åt sig själv och snärte till med svansen bakom kroppen.

Hon hade gått en bit, inte långt alls då hon kände den mjuka valpaktiga doften. En annan valp dogt än sina ägna. Kanske var det hennes tur dag idag? Och den valpens otursdag. Från det förut kalla och hårda ansiktet som inte verkade vilja le så dök ett spökligt leende upp.
Stackars liten tänkte hon sarkastiskt och himlade med ögonen och bytte riktning. Doften var inte så långt bort och snart hade hon tagit sig så nära så hon såg en vit valp som låg i det fortfarande gula gräset (?). Troligen försökte den sova, eller så sov den, det skulle hon ändå snart få veta. Hon höjde huvudet lite och gick närmare med ett mjukt leende på läpparna. Hon stannade en bra bit bort för att inte skrämma den. Honan såg redan rätt spänd ut. León lade huvudet på sne och pannluggen ramlade över det ena lysande röda ögat.
"Vad gör du här ute ensam?" sa hon mjukt och använde den snälla "mamma" rösten, som hon sällan igentligen använde. Hur lätt lurad skulle denna unga dam vara?
Om man var med i leken, fick man leken tåla

Xhie hade förlorat sig i tankarna, de hemska minnena från mötet med den svarta demonen. Och det var först när hon hörde rösten som hon kom på sig själv med hur ouppmärksam hon var på omgivningen. Det ryckte till i hela hennes kropp och det tog inte många ögonblick för den unga varghonan att komma på tassar. Med en aningen skrämd blick i de mintgröna ögonen såg hon sedan på den rödsvarta vargen som hade tilltalat henne. Det tog ett tag innan hon fick ett grepp om vad denne egentligen hade sagt och när hon väl hade gjort det gled ett svagt litet leende fram på hennes läppar samtidigt som hon slappnade av en aning.
"Jag gör inget särskilt just nu, men man kan väl säga att jag är på upptäcksfärd ifall du undrar över helheten." Även om rösten hos Xhie var godtrogen så kunde man på hennes kroppsspråk se att hon var osäker. Det svaga leendet, de halvt spetsade öronen, kroppen som var en aning spänd. Hon kunde inte låta bli att undra ifall även denna varg var likadan som den svarta hon hade mött.
"Vad gör du själv här, även du ensam ser jag?"
Det fanns ingenting hon kunde göra för att veta vad den andre tänkte och det var något som gjorde Xhie aningen orolig. Hon ville inte möta ännu en ond varg. Hon kunde inte försvara sig, hon kunde bara fly. Och hon var inte ens säker på hur man gjorde då man försvarade sig. Godheten genomsyrade den lilla honan, hon hade inga tankar på att skada andra eller ens slåss. För henne fanns det ingen mening med sådana saker, världen var en vacker plats där ondska inte hörde hemma.
Den svarta honan borde inte få finnas, inte någon av de vargar som var som denne heller.

Hon såg så spänd ut, det var väl bäst att gå försiktigt frammåt för att inte skrämma henne. Men hon värkar vara en såndär valpaktig sakk, lika glad och bekymmerslös, eller inte just nu. Nu såg hon bara spänd ut. León höll kvar sitt leende och det ryckte lätt i mungiporna då hon talade, nästan som hon var påväg att fnissa åt hennes ord. Men satte sig sen ner och svepte svansen kring sina tassar och höll mjukt kvar blicken på henne och fuktade de svarta läpparna med den lilla kära tungan.
"Jag har varit ute på jakt så att mina valpar ska få något att äta då jag kommer hem" sa hon och hon talade sanning denna gång med en stilla ton.
"Har något hänt, señorita..?" sa hon och rynkade pannan en aning fundersamt och lade huvudet på sne och tittade på henne med sina egna röda som mötte honans (?) mintgröna. Hon hade själv haft gröna ögon då hon var valp, men den färgen hade försvunnit, konstigt nog. Faktiskt så påminde denna valp henne mycket om hon själv som valp. Hon log snett åt dessa minnen. Men koncentrerade sig sen på valpen. Hon måste lugna henne lite innan hon kunde skrämma upp henne igen, enklare byte. Och inatt skulle hon bara döda för nöjes skull, inget annat.

[Ja, ska hon bara skrämmas eller vill du att hon ska bli lite skadad? :)]

[Alltså, spela bara León som du alltid gör 8D det gör ingenting ifall Xhie blir skadad, vi låter bara rollet gå som det går. Sedan säger jag stopp om det blir för mycket, haha ^^]

Det var med en vaksam blick som Xhie såg på den främmande honan. Hon kunde inte avgöra ifall detta var en varg som hon kunde vara glad åt och leka med, eller ifall det var en varg som hon inte borde eller ville vara nära. Men rösten hos den andra var snäll, och på något vis invaggade den Xhie i samma naiva blindhet som hon hade haft för världen innan hon hade mött den svarta onda vargen. Och hon kunde inte låta bli att slappna av.
Hon nickade kort åt den rödsvarta honan. "Vad bra," sade hon och svansen viftade till lite lätt när hon talade som ett tecken på glädje. Det verkade trots allt inte som att detta var en av de onda som hon inte ville ha att göra med.
"Nej, inget särskilt..." sade Xhie sedan lite avvikande som svar på frågan. "Det är inget som är värt att prata om ändå!"
Ett leende gled över hennes läppar som för att dölja att ämnet ens hade kommit på tal. Hon ville inte tänka på den svarta vargen, än mindre prata om denna. Speciellt inte med en främling. Ifall det hade varit far hade det varit en annan sak, då hade Xhie kunnat berätta allt för far hade vetat vad man skulle göra. Men hon ville inte öppna sig för någon annan, inte när det gällde den saken. Den första hon skulle tala med var far. Sedan kanske andra.

[Kort. -.-]

León tittade på henne och märkte att valpen inte verkade vilja tala omdet som verkade skrämt upp henne. Så León lämnade det för att inte skrämma upp henne mera och gav henne bara ett snabbt förstående leende. En plötslig ogillande tanke slog henne. Att manipulera sina byten hade också hennes mor gjort, höll hon verkligen på att bli mer lik henne än vad hon själv trott? Hon strök bak öronen åt den tanken, varför gjorde hon ens såhär. Hon kunde ju lika väl ta död på henne med samma. Och hon hade ju inte så mycket tid i världen. Hon borde igentligen ju aldrig stannat upp, men ja såna här tillfällen fanns ju inte varje kväll..

"Vet dina föräldrar om vart du befinner dig?" sa hon plötsligt då tystnaden lagt sig, hennes röst skar sig nästan igenom tystnaden och denna gång hade den en aning obehaglig klang. Ja, precis hon hade ju inte all tid i vägen. Huvudet lades på sne och man kunde nästan tro att hon skulle ta och blotta tänderna men log istället ett brett leende. Kanske inte lika varmt som förut. De röda ögonen höll blicken intensivt kvar på valpen. Hon koncentrerade sig på flickan för att se om hon såg nån reaktion om hon hade lyckats med värmen hon försökte sprida i honans kropp. Ännu kanske var den behaglig.. men sen. Den känslan som om kroppen höll på att brinna upp var inte det skönaste kunde hon minst sagt lova.

[Om du inte vet om det, så har León en kraft som jag kallar "Psykisk bränning" då hon kan få den personen hon koncentrerar sig på att känna värme, endel bara lite som nu eller som om man höll på att brinna upp. Det är det hon håller på nu, men värmen är ännu väldigt låg :)]

[Bra att du sa det, nu vet jag! ^^ Hur fungerar den dock, är det så att León måste se på vargen i fråga eller? Undrar brara ;P]

Plötsligt kom en ond aning genom nattluften, som för att varna Xhie. Men hon lade inte märke till den, hade ingen anledning att göra det eftersom att hon sakta gled tillbaka i sitt gamla naiva jag som trodde gott om allt och alla. Den svarta vargen var inte längre lika läskig i tankarna och hon hann tänka att ett möte som detta var precis vad hon behövde. Ett möte som kunde lugna henne.
Men sedan kom den obehagliga tonen från den andres röst vilket suddade ut hennes svaga leende. Med en smått skärrad blick såg hon på denne, men tänkte snabbt att det kanske bara hade varit ett misstag, att rösten hade gjort som den själv ville. "Nej, jag har lämnat mor och far för att upptäcka världen," svarade hon sanningsenligt.
Dock började hon genast att ifrågasätta ifall det hade varit smart av henne att säga så, för leendet i den andres ansikte verkade inte längre lika varmt och trevligt. Men nej, så kunde det inte vara. Detta var en snäll varg, en trevlig varg. Xhie måste bara inbilla sig, tro saker som inte var sant. Ja, så måste det vara. Mötet med den svarta hade nog påverkat henne mer än hon ville erkänna. Det var den enda förklaringen.
Och sedan började hon känna av en svag värme i kroppen, en värme som verkade komma inifrån henne själv. På något vis gav det henne en mysig känsla, en avslappnande känsla. Och det gjorde henne förvirrad, vad skulle hon egentligen tro?

[Igentligen har León inte prövat kraften utan att se på personen då hon använder den. Så vi kan säga att hon behöver se på personen för att den ska funka :)]

León tittade på henne och hon försökte släta ut hennes ansiktsuttryck och nickade lätt då hon svarade på hennes fråga.
"Oh.. Jag förstår. Men du ska veta.. världen är inte så vacker som den ser ut från utsidan" sa hon, hennes röst var nonchalant men hennes ögon talade om annat.
Hon lät värmen öka ännu mer, nu till en mer obehaglig värme medan hon reste sig upp igen och svepte till med svansen bakom sig.
"Kanske borde jag gå hem till mina små.. eller..?" sa hon och detdär snabba flinet dök upp på hennes läppar, men försvan sen bort lika snabbt det kommigt.
León riktade öronen bak en aning, sänkte huvudet lite medan de röda ögonen stirrade in i flickans mintgröna och backade sen ett steg.
Sen efter dett så lät hon värmen få full styrka. Välkommen till helvetet på jorden, flicka.

[Blev kort och dåligt, men är trött ._.]

[Okej, tänkte bara eftersom Xhie har teleportering som kraft och mest troligt kommer att använda den för att undkomma ^^ Dock kan hon inte teleportera sig nå långt ännu, bara någon meter typ xD]

Så kom den onda aningen igen krypandes längs Xhies ryggrad och denna gång kunde hon inte ignorera den. Hon kände det på sig, det var någonting som var fel. Hon borde inte vara här. Och även om hon inte kunde sluta hoppas att denna varg var god så visste hon innerst inne om att det inte var så. Så inget ljud kom över hennes läppar medan den andre talade. Och det sista av det svaga leendet suddades ut när hon hörde den sista frasen som den andre uttalade.
Och sedan brände det till i hennes kropp.
Den svaga ljuva värmen som hon hade känt tidigare hade utan att hon märkt det stigit i styrka för att slutligen nå den grad då hon inte längre kunde ignorera den. Ett litet tjut lämnade hennes mun samtidigt som öronen veks bakåt och svansen in mellan benen då hon backade ett steg. De mintgröna ögonen såg inte på den rödsvarta honan med ilska eller minsta glimt till utmaning, det var med rädsla och en glimt av bedjan. Hon ville slippa det här, ville slippa undan och springa sin väg. Men något sade henne att det inte skulle accepteras av den andre, att hon var fast här.
"Snälla," sade hon med en ynklig röst, "låt mig gå."
Men det var meningslöst, hon visste det. Hon skulle inte få gå, det var inte så ondska handlade.

(Ja, fast om León ser henne mellan "landningarna" så kommer hon känna samma smärta :) Fast hon kan ju bli lite förvirrad. )

Valpen hade tillslut fattat vad hon var ute efter. Och León behövde inte spela mer utan ett fnissande ljud lämnade hennes mun och flinet lekte på hennes läppar då hon tittade på den unga tiken. Ännu så liten och hjälplös. Hennes bedjande ord var lika som smekande ord i hennes öron. Det var så länge sen hon fått leka med någon. Se rädsla i den andres ansikt. Ja allt detdär som hon såg nu i denna unga varginnas ögon.
"Så ta det lugnt flicka lilla, du kanske kan få en snabbare död om du inte stretar i mot" sa hon och la huvudet på sne och viskade några små tysta ord på spanska och öppnade sitt gap som välkomnade den brinnande ormen som slingrade sig ut.

Hon lät serpiente hålla en liten form nu till en början. Bara liten, som en snok, knappt farlig, men snabb. Hon befallde ormen med tysta snabba spanska ord att forma en eldring runt dem, tända på gräset runtom dem två. Medan León höjde värmen lite till. Sen tog hon ett kvickt steg fram och väste mellan tänderna. Bara för att skrämmas, denna hona skulle inte kunna fly. Hon skulle vara fast och León skulle ha gott om tid på sig att riva flickan i stycken.
"Så.. visa mig nu vad dina föräldrar lärt dig" sa hon och snärte till med svansen bakom sig. Dethär skulle bli intressant.

(stackars liten ;c <3)

[Ja, såklart! Btw, Yoru ville rädda henne sen, är det ok? xD]

Det var med en skräckslagen blick som den unga honan stirrade på den rödsvarta. Även om hon hörde orden som sades gick de knappt in i hennes huvud. Det brände i kroppen, och när elden sedan spred sig så hettade det även utanpå skinnet.
När León sedan bad henne visa vad hennes föräldrar hade lärt henne så kunde Xhie först inte röra sig. Men sedan kom alltig tillbaka och hon snurrade runt, som för att springa sin väg. Genast blev dock påmind om elden som hindrade henne och genom en ren reflex så slöt hon ögonen och försvann från platsen. Ögonblicket senare dök hon upp på mera sidan eldväggen och då fanns inget som hindrade henne. I panik rusade hon över slätten, glad över att den brännande känslan hade börjat släppa sitt grepp om henne.

[Kort och värdelöst, men skriver med mobilen och är på jobbet så xD ha överseende...]

[Som jag sa innan, han får nog komma och rädda fröken :)]

León väntade upp och skratade mjukt då honan försökte rusa mot eldväggen, hon skulle precis öppna sin mun för att tala då honan stannade upp och slöt ögonen och sen försvan. León tittade en kort stund sig förvirrat runtomkring, doften försvan några sekunder men hörde sen de små tassarna mot marken och hon började fatta att honans kraft var bara undanflykt. Hon kunde förflytta sig utan att hon såg. León gav ifrån sig en irriterad morrning och kastade sig in i eldslågorna hon skapat utan att få en enda brännskada. Hon tålde denhär temperaturen. Så stannade hon utanför och såg flickan som sprang och León slickade sig kring läpparna innan hon började springa efter och höll på samma gång blicken stadig på flickan. Koncentrerade sig till största dels på hennes ben för att försöka fälla henne med den brännande smärtan. Ja nu skulle hennes ben få brinna.
León sträckte på sig och sprang snabbt för att komma ikapp henne. León var ju trotsallt ingen stor, muskulös varg.

[Ursäkta för det korta svaret, kom inte på så mycket att skriva T_T ]

[Nej nu klarar jag inte av nå mer! D: säg till om jag missar nå men ska försöka göra ett tappert försök att skriva på mobilen ^^']

Numoorislätten en så annars lugn plats med många ärr ljöd en farofylld smärtsam stämma denna natt, vindarna var upprörda och fåglarna hade slutat sjunga. En ljus liten hona hade fångat den unga hannens intresse. Det fanns någonting bekant över henne men vad visste han inte riktigt. Oron lös över den lilla kroppen då hon tog sig fram i de gula och döda gräset, vad gjorde en så ung fröken som hon på en plats som denna helt ensam. Lugnt satt den ljusa hannen kvar under trädet med dom röda ögonen på spänn, dom var inte ensamma denna natt och vindarna var oroliga. Med en tung suck sträckte han på sig en aning då en mörk gestalt trädde fram och rörde dig emot den ljusa tikens håll. Dom ludna öronen spämdes och vindarna blev lite starkare runt om dom två främmande vargarna, hannens doft var dold och hans närvaro skulle knappt en telepatiker upptäcka, han var ju inte en ninja för intet.

Efter att ha observerat dom två vargarna bröt ett eldhav(?) ut framför hanns ögon, den mörka röda färgen glimmade itakt till eldens flammor, trotts detta så fanns känslan att detta inte borde vara nå problem för den unga ljusa att komma undan. Men ty så var inte fallet, det var nå som störde balansen i striden, ett fult knep för att få motståndaren på fall. Dom svarta läpparna prydde de ogillande ansiktet som ett tunt och hårt sträck men dom livfulla ögonen talade nå annat. Den mörka varginnan framför honom behärskar eldens kraft och han visste mycket riktigt att elden behöver syre för att överleva, syret som finns i luften, luften där vindarna finns.

Med ett missnöjt uttryck reste han sig upp och började närma sig den mörka tiken i lugna steg, samtidigt som han närmade sig henne blev luften runt som honan svagare och tunnare och fortsatte han att tunna ut den skulle hon snart kvävas men nej hon skulle få lära sig en läxa och därför behöll han lite syre i luften runt om henne. Dom ljusa tassarna stannade bara någon meter bakom honan och ett rått flin klädde de vita ansiktet. Månens sken lös ner över den muskulösa kroppen och man kunde tydligt se galenskapen i dom kalla ögonen och leendet. "Ni gav er på fel varg denna natt... Varginnan~" orden var hånande men tonen av mening fanns även där, gav hon sig inte härifrån snabbt så skulle hon inte göra det oskadd.

[Detta får duga.. ursäktar alla stavfel men som sagt... Inlägg från mobilen ^^']

Xhie såg inte bakåt, ville inte se bakåt. Ville inte heller höra, men hon kunde inte stänga ute ljuden. Och hon hörde hur den mörka honan började springa efter henne, hörde stegen som följde henne. Den unga honan sprang för livet, andetagen av tunga, ögonen uppspärrade. Hon var vettskrämd.
Och så började det bränna igen, mer och mer. Det var som om hennes inre hade fattat eld. Hon vile springa ifrån det, ville glömma det. Bara springa och springa och aldrig se bakåt. Men hon kunde inte, hon kunde inte springa. Smärtan blev för stor och med ett tjut föll hon ihpå marken, kurade ihop sig till en liten boll med slutna ögon, hoppades att på så sätt kunna fly verkligheten. Men den gick inte att undkomma.
Och så hörde hon, någonstans som verkade vara väldigt långt bort, en röst. En röst som inte tillhörde den rödsvarta honan. Inbillade hon sig? Hon visste inte, vågade inte öppna ögonen för att se efter.
Hon ville inte se mer.

[Kort, men har som inget att skriva xD]

León rörde sig kvickt efter och tassarna rörde sig mujkt över gräset, hennes andetag var rytmiska då hon sprang fram. Men lät inte tappa kontrollen över flickan. Så rammlade hon och ´León saktade av, skulle gå fram till henne och göra slut på hennes lidande. León log mjukt och fortsatte röra sig frammåt, men stannade plötsligt upp, något var väldigt fel. Hennes lungor kunde inte fånga upp den mängd syre den behövde. Hon flämtade till och såg först då den vite gestalten som närmat sig. Kanske var det fadern till flickan? De bar båda den vita pälsfärgen, men hanen ade röda ögon.
Och då hon hörde hans ord förstog hon att det var hanen som låg bakom denna förändring i luften och stog definitivt på flickans sida.
León gav ifrån sig en irriterad morrning, och andades hastigt för att försöka fånga syre. Hon försökte tillkalla serpiente, men bara några få gnistor sköt om henens mun och hon snärte till med svansen bakom sig. Hon kanske kunde ta sig till flickan, för han kunde väl inte stänga ut henne från syre med? León rörde sig frammåt mot dem båda, och lungorna tjöt av ilska. Men hennes andra kraft kunde han inte blåsa ut, nej. Hanen skulle nog få plågas lite istället för den lilla varginnan, hennes tankar hade redan nästan släppt henne och León läppar kröktes till ett elakt flin.
Och hon försökte tända elden inom honom, eller hans närver skulle få tro det, med en hög hettande värme.
"Säg inte det"

[Blä, blev inge bra ;c]

När en lite brännande känsla kändes inom honom såg hannen bara emot tiken med en min som om hon vore dumförklarad. En vind rev upp jord, snö gräs och hannen försvann ur tikens synfällt och dök upp bredvid henne med ett brett leende och allt hade utspelat sig på mindre än en sekund. Hanns fart var överlägsen med någon annan individ i detta land, förutom dom så kallade vampyrerna men till och med han kunde hålla deras fart och gnällde inte över de snarare tvärt om. "Ni gör ett dumt drag att förska göra motstånd Léon kära, eller vill ni att era små där hemma ska bli föräldralösa bara för att deras mor var dumdristig?" orden väste in i tikens öra och dom röda ögonen lös. Han visste mycket väl hur man kontrollerade vinden och kände att det var dags att visa henne de också. Luften runt om henne blev ännu tunnare men ty man kunde se hur den vita hannen drog djupa och lätta andetag, andetag fulla med syre och inte en kvävefylld bubbla som hon just nu befann sig inom.

Med ett smidigt hopp landade Yoru framför den vita varginnan och vindarna började kraftigt blåsa runt om honom och ett leende klädde de så annars lugna ansiktet och dom smidigt byggda bakbenen spändes och innan ögat hann reagera sköt han emot den svarte i en fart som knappt ögat kunde följa, som en vit blixt for han över fältet. Piskor av luft slug runt om honom och slog upp gräs framför honom så tiken inte skulle kunna använda sin kraft emot honom, även om han hade stängt åt alla sina sinnen så skulle man inte ta ut vinsten i förtid. När han befann sig bara någon meter ifrån henne slog vinden till i marken en sista gång och den stora ljusa hannen stormade ut ur väggen av jord och gräs med käftarna vidöppna, beredd att hugga i hennes mjuka kropp och slita henne i stycken. Runt om dom vita tänderna hade luft samlats och där med gjort tänderna lite längre och ännu vassare och de skulle inte bli nå problem för honom att slita lös stora köttstycken om han fick tag i henne, inte för att de skulle vara nå problem. Ännu använde han ju inte ens hälften av sin fart och smidighet och var övertygad att någon träff skulle han få in i alla fall.

[blää... aja hoppas du hängde med på vad som händer, om inte så säg till så gör jag en kort förklaring! ^^']

Hennes krafter värkade vara utdöda i hans sällskap, och hans fart och snabbhet gjorde henne försvarslös. Hon kunde inte rå på honom, han skulle lätt kunna döda henne om han så ville. Ja, varför skulle alla blanda sig i? Då hanen talade så tog det några få sekunder för att uppta vad han hade sagt, hur visste han?`Sen så kom han farande som en vit blixt mot den svarta natten. Så tänkte hon snabbt, hanen värkade kunna rota i hennes huvud, varför skulle han annars veta om detdär? Hon kunde inte rå för honom, men flickan var fortfarande den svaga punkten här. På samma gång hans käftar slöts sig kring något av henne och smärtan ilade som inget annat i henne, men hon försökte intensivt kontrollera bort tankarna och slöt ögonen lade all fokus på honan. Försökte glömma hanen som bet henne, och hon visste knappt om hon nu saknade något av sina kropsdelar. Hon skickade den största hetta hon kunde mot flickan. Han skulle få välja, endel tog han död på henne eller så räddade han flickan. De är bättre en mig, de klara sig alltid tänkte hon, bara för att skicka iväg den tanken till honom, om han nu kunde höra hennes tankar. "como Afrodita..." hennes röst var bara en vag mummling.

Dethär var mer hennes egna psysiska strid än fysisk, hon hade två saker som skrek i hennes huvud, en av dem var att springa ivägm, rädda sig själv, den andra var den envisa delen som vägrade León låta sig röra på sig. Men hon var inte imun mot smärta, nej, men envis som få.

[Usch, allt blir dåligt. Men såhär, León försöker stå imot Yorus attack/attacker, men ger Xhie stryk med psysisk bränning. För att få Yoru att inse att hon kommer försöka plåga henne till döds.. typ. <3]

Hugget träffade honan och känslan av värme försvann snabbt inom honom och ur ögonvrån kunde han se den ljusa varginnan vrida sig i smärtor(ursäktar för PP där men jah D: ) och med ett irriterat morrande bubblade i den djupa strupen och bettet om tikens strupe blev hårdare och djupare.
"Ni skämtar?" orden väste inne i tankarna och han visste mycket riktigt att hon skulle kunna höra om då dom var riktade emot henne. Vindarna runt om honom virvlade lugnt och en ring runt om dom bildades, gräset blåstes upp bakom honom och stannade som en vägg för att skydda den andre ifrån att bli träffad av denne Léons psykiska krafter. Aldrig tidigare hade han varit med om nå liknande men ingenting förvånar honom numera.

Blodet rann ned i halsen på hannen och ett lite roat uttryck spred sig i dom blanka ögonen och hannen släppte sitt grepp om honan och såg ned i hennes eldiga ögon. Vad han tänkte gick inte att se utan allt de ljusa ansiktet speglade utåt var ett galet, hånande och kallt uttryck och om hon inte var dum så skulle detta kunna bli inferotikens slut. "Jag ger er en sista chans. Ge er iväg." morrade han fram och slickade sig om munnen med den skära mjuka tungan.

[..... =___= Nu skäms jag! Så kort och värdelöst och de värsta är att man fick it... HUR KAN MAN FÅ IT DÅ MAN ÄR MEGA PEPPAD PÅ NÅ? D8< *deppar i ett hörn* ]

Det gjorde ont. Så ont. Men det dämpade sig en aning. Det började avta. Och då hon kände vindar omkring sig, kraftiga vindar som inte verkade komma från naturen själv med tanke på hur stilla det tidigare varit, kunde hon inte låta bli att öppna ögonen och se sig omkring lite smått. Och det verkade som att något mer hade anslutit sig, en vit varg som verkade försvara henne mot den rödsvarta. Och ett svagt leende spred sig på hennes läppar. Kanske det fanns godhet i denna värld trots allt? Kanske det fanns de som var precis som henne, som endast önskade alla väl och kunde stå upp emot dem med ondare avsikter? Hon hoppades innerligt.
Och under de sekunder som hon granskade de två vargarnas kamp kunde hon inte låta bli att hoppas på ännu en sak. För den vites rörelser var så graciösa, så lätta och smidiga. De påminde om hennes far rörelser, rörelser som hon drömde om att kunna ha. Kanske det var en ninja som kom till hennes undsättning? En till ninja som var lika vis som far, som kunde hjälpa henne genom livet med några kloka ord....

Tankarna avbröts då något skar som en kniv genom kroppen. Det brännande var tillbaka och hon kunde inte hindra skriket som gled ur hennes strupe. Varför hade hon inte sprungit sin väg när hon hade haft chansen, varför hade hon legat kvar som den fega lilla varelsen hon var? Hon var inte modig, uppenbarligen inte särskilt smart heller. Saknade hon verkligen alla de egenskaper som en ninja hade eller borde ha? Detta kunde inte vara sant. Och även om smärtan var påtaglig och fick henne att vrida sig så kunde hon inte låta bli att känna sig mer besviken över sin egna dumhet. Hon måste vara smart, hon måste vara modig, hon måste vara graciös... Hon kanske inte kunde bli en ninja till blodet, men hon tänkte åtminstone försöka på alla andra sätt hon kunde komma på. Det var hennes dröm, att bli en äkta ninja. En av sin fars släkte.

[Haha, skumt. Men eftersom att hon som inte kan göra något blir det mest tankar i mina inlägg XD]

Vilken jävel hon hade stött på. Och hon visste redan vart det här skulle sluta, endel så dog hon av sin stjurskallighet eller så måste hon ge upp. Han visste det. Hon kände hans tänder släppa en aning och hon tittade in i hans röda, smärtan höll sig kvar, men hon hade varit med om värre. Hennes ögon var smala då hon tittade på honom med ett kallt uttryck. Han gav henne ett alternativ, och hon hade inte så stort val. Hon skulle inte vara lika självisk som Dite hade varit.. hon skulle se sina valpar växa upp, de skulle inte behöva vara föräldrarlösa kräk. Hon fnös och han borde redan förstå vilket val hon hade gjort.
"Nästa gång är dina vindar inte till någon större hälp, chucho" sade hon med en sträv röst och reste sig upp och backade något steg bak. Hon kände blodet från sin hals som rann ner på den svarta pälsen och färgade den röd. Sen vände hon huvudet motg det virvlande gräset som dolde varginnan en föraktfull blick innan hon vände sig om för att lämna denna plats, och dessa vargar.

Ett brett leende speglades mellan dom svarta läpparna och han tog några starka steg emot den svarta varginnan med vindarna dansandes runt om honom. Några vindpiskor slog efter den mörke när hon hade vänt sig om för att ta sig därifrån. "Era tomma hot skrämmer inte mig Léon. Kom ihåg de." rösten var stark men meningsfull och han visste att hon skulle höra honom i sitt huvud. Vem hon än var eller kom ifrån så spelade det ingen roll, så länge hon bråkade med någon av hanns släkte eller nära så väntade döden på henne på andra sidan tröskeln. Vindarna dog ut och gräset dansade vilt men helt plötsligt stannade dom upp och all jord, gräs och snö som befann sig i luften föll ner på den ärrade marken som om ingenting hade hänt.

Dom mörka ögonen vändes emot den andre vita varginnan och han närmade sig henne med lugna steg samtidigt som några svala vindar svepte sig runt om henne. När Yoru befann sig bredvid henne satte han sig ner och svepte den långa svansen runt om den lilla kroppen och hyssade lugnt med en varm och vänligt stämma. "Ni behöver inte oroa er nå mer vännen min, de onda är borta och kommer inte att göra er illa nå mer." dom röda ögonen var slutna och dom svala vindarna dog ut i en lugnande tackt. Vem hon än var så hade han någon form av relation till denna unga hona men hur eller varför visste han inte. Men ninjan sken igenom henne och de räckte som svar för honom tills vidare.

Hon låg stilla, darrandes. Smärtan hade avtagit, sakta dragit sig tillbaka. Hennes inre brann inte något mer, men fortfarande hade hon ont. Några av såren från mötet med den svarta varginnan hade gått upp och åter börjat blöda, samt att elden som hon teleporterat sig förbi hade svett hennes päls och hud lite. Inte för att hon hade hoppat genom den, utan för att hon kanske inte hade varit så bra på att bedöma avståndet .
Hon kunde höra de andras röster, men hon kunde inte urskilja vad de sade. Hon kunde höra att de talade med varandra, och sedan hur en av dem närmade sig henne. Lätta steg på marken, vem var det? Hon vågade inte se efter, låg alldeles stilla och hoppades att den som närmade sig inte skulle upptäcka henne. Hon ville aldrig bli hittad, hon visste inte ifall hon skulle klara av att leva i en värld som denna. Det var bäst att gömma sig så man slapp all ondska och alla dem som ville göra en illa. Att sådana vargar tilläts existera, det verkade inte rimligt... Vem kunde låta dem göra hur de ville? Varför satte ingen stopp för dem? Och var det verkligen så kul att göra andra illa som de påstod? Xhie kunde inte förstå det...

När svansen sveptes om henne så avbröts tankarna och när hon hörde den varma rösten så kunde hon inte låta bli att se upp. De mintgröna ögonen öppnades och huvudet lyftes från marken tills hon såg rakt i ansiktet på en vit varghane som verkade påminna henne om någon. Men hon kunde inte komma på vem.
"Vem är ni?" Frågan var enkel men den uttryckte också allt hon funderade över. Vem var han, och varför hade han ställt upp för henne?

När den sargade lilla honan äntligen slappnade av log han varmt emot henne och dom röda ögonen såg in i hennes mintgröna. Ja vem var han, varför hade han räddat henne. Några varma vindar med avkopplande viskningar lekte mjukt i hennes vita päls och han granskade hennes blödande kropp. Några små figurer av vind torkade sakta men säkert dom öppna såren samtidigt som den långa varma svansen höll henne varm och säker.
"Ni behöver inte oroa er. Ni kan kalla mig Yoru lille Xhie." fortfarande talade han i en lugn och vänlig stämma, allt för att inte skrämma upp henne mer utan för att försöka vinna hennes tillit. Hon var ju trotts allt en av hans egna det är ett som är säkert.


[kort! Dx]

Hon kunde inte förstå varför han verkade vara så bekant. Det var obegripligt. För hon var till tusen säker på att hon aldrig hade sett honom förut. Inte heller hans namn, Yoru, sade henne något. Så bara för det så hade hennes fråga inte riktigt blivit besvarad. Hon var fortfarande inte säker på vem han var, men hon kände sig ändå tacksam mot honom. Han hade trots allt räddat henne från den onda eldvargen som hade velat skada henne. Eller göra något värre. Xhie var helt enkelt inte säker på det.
Sedan slog det henne att denne Yoru visste vad hon hette. Blicken blev genast mer skärrad och hon stod emot en impuls att flytta sig undan från honom. Kanske var det bättre att fråga än att fly.
"Hur vet du mitt namn?"
Ja, hur visste han? Säkerligen fanns det en enkel förklaring, men Xhie kunde inte låta bli att fråga. Än hade den valpiga nyfikenheten inte försvunnit helt och hållet. Än undrade hon saker och inte heller drog hon sig särskilt ofta för att fråga om dem. En egenskap som kunde vara positiv och negativ, något hon säkerligen skulle upptäcka med tiden.

Kanske hade det varit oförsiktigt av honom att bara tala rakt ut utan att tänka sig för men det kanske var av en ren reflex. Hennes namn hade hon ju talat om för honom, kanske inte igenom talan men vindarna hade talat om det för honom med en söt och vänlig stämma. Vindarna dog ut och han såg djupt in i hennes ögon med värme och lugn med en nästan translik känsla.
"Vindarna talade om det för mig, så som dom talade om att ni behövde hjälp." fortfarande talade han i en lugn stämma och släppte inte varginnan med blicken. Skulle någonting attackera honom bakifrån så skulle han utan problem känna av fienden på långa vägar. Vindarna hade alltid varit med honom och lika så den telepatiska kraften. Men varför var denna unga varginna så lik någon han träffat i sina tidigare dar och i såna fall vem skulle denne varg ha varit. Snabbt bläddrade han igenom tiderna i Hero och alla ljusa vargar han träffat där. Dom var många men alla hade dom varit Akaryuus avkommor och nog kunde han se att Xhie hade ninjan flytandes inom sig. Men vem kan hon vara barn åt, vems vilsna barn kan detta vara.

Den ljusa pannan rynkades en aning av fundering och Yoru bestämde sig för att släppa tanken, det var nog bättre att fråga än att fundera då de lika gärna kan bli så fel.
"Säg mig Xhie av Oga, men vilka är din föräldrar?"