Det var med säkerhet den unga raganan tog sig fram mellan de lågt hängande grenarna, målade i en kulör av glänsande silverblå. Ehfra kunde inte likna den vid annat än månsken, som det drömska skenet av den bleka pärlan någonstans i himlen. Nu, då det var mitt i natten, visades än mer av dess skönhet. Hon hade aldrig skådat något likt Silverpile, och hur det kunde komma sig att allt var just silverfärgat kunde hon inte förstå.

Ehfra satte sig ner i det märkliga gräset och betraktade omgivningen med obrytbart lugn. Hon undrade vart syskonen befann sig, och vad de gjorde. Hade de kanske träffat en partner, vid denna tid? Iallafall Ehtna, som givit sig av samtidigt som henne. Om de andra befann sig i Nordan fortfarande var inget hon kände till. Kanske hade även föräldrarna vandrat vidare. Det tedde sig dock orealiatiskt i hennes huvud då de sagt att de inte ville lämna platsen på en lång tid... 

Ehfra suckade mjukt, svepte svansen runt tassarna likt en katt och stack nosen i luften. Som alltid, luktade det vargpäls i luften. Någon befann sig dock närmre just då - men hon valde att inte bry sig då hon inte visste varifrån doften kom med säkerhet då brisarna förvirrade henne. Om den andre skulle korsa hennes spår, var det däremot intressantare.

[Blev lite kort :c]

Yargol rörde sig framåt i maklig takt på stadiga tassar. Högt över hans huvud seglade tunna slöjmoln över himlen, och skymde då och då den annars klara skyn. Stjärnornas sken gjorde natten klar, och träden tycktes till och från skimra i det bleka ljuset. Han hade aldrig riktigt förstått vad det var som fick träden att gråna så som de gjorde här, men han ifrågasatte det inte. Yargol var en ganska enkel varg på så vis. Här var träden grå, och så var det med det. Han hade sett silvergranar i andra områden, men där var det bara enstaka exemplar, inte pilträd och inte hela skogen som skiftade i grå nyanser.
     Han vandrade västerut, målmedvetet trots att han inte hade ett specifikt mål. Han ville nå skogsgränsen, lämna Silverpile bakom sig och fortsätta in i Itrozo. Visst var den gråklädda skogen vacker, men han ville inte stanna där längre än vad han redan hade gjort. Han ville jaga större byten än harar.
      Trädens långa grenar smekte över hans kraftiga, ärrade kropp när han passerade under dem. Tungan for av vana ut mellan tänderna för att slicka i det stora hålet han hade i vänstra läppen. Tandköttet torkade så snabbt. Det var hårdare där än i resten av munnen. Kanske på grund av att det blottats så länge nu. Oavsett anledning så tyckte han att det kändes roligt, och fann ett lätt nöje i att stryka över ytan med tungan. Tänderna som också blottades i hålet var kalla. Ibland ilade det i dem, men aldrig så mycket att det blev jobbigt i längden. Han fnös till, och drog ett djupt andetag när tungan smet tillbaks in i munnen igen.
     En vargs doft sökte sig in i den mörka nosen. Yargol stannade inte upp, men kastade en blick i den riktning den skiftande brisen hade kommit ifrån. Tik. Det var ingen han kände. Han fnös på nytt, och vände åter blicken i den riktning han vandrade. Han brydde sig föga om en främmande tik just nu. För stunden ville han lämna skogen bakom sig för bättre jaktmarker.

[Äh, det är väl ändå inte kort. Inget att ursäkta sig för. Ursäkta kan du göra när du skriver ett inlägg på en mening eller inte ger mig något alls att svara på C; ]

[Måste bara tillägga att detta utspelar sig lite tidigare i hennes tidslinje, så här har hon alltså inte besökt Ken-Yak ännu c:]

Den främmande hanen närmade sig, för att sedan försvinna bortåt igen då denne passerat längre bort. Ehfra vände blicken åt hållet lukten kom ifrån. Det kunde inte vara särskilt mycket skog emellan de båda... Till skillnad från sekunden innan, smalnade ögonen av i en tankfull min. Kanske skulle hon dra nytta av det just då uteblivna mötet, och ta reda på vad som fanns bortom silverskogen. Kanske hade han varit där förr. 
Egentligen hade hon ingen lust att jaga ifatt en helt främmande hane hon inte visste vad för lynne han ägde. 
"Äh!", fnös hennes naiva jag. "Tänk dig för", muttrade den andra. Som inte allt för ovanligt tryckte hon bort den eftertänksamma sidan och skuttade smidigt upp på tassarna. Med en lätt skakning på den smidiga kroppen lossade de lösa grässtråna som fastnat i pälsen, och därpå travade hon iväg utefter pilträden med svansen lätt svängande i luften. Öronen var alert spetsade uppe på hjässan då hon efter ett par hundra meter hittade doftspåret. Med en smidig, kvick rörelse bytte raganan riktning. 
Snart skymtade en svart kropp mellan träden.

"Excuse me!", andades hon och skar av hans väg genom att springa förbi och tvärnita. De blå ögonen vilade på den något mindre. Han var täckt av ärr, en glipa blottade en del av den översta tandraden och ena örat var avbitet till hälften. Det ägnade Ehfra dock inte en tanke åt, utan backade bara ett steg innan hon började tala.
"Do you know what's east of these woods?"

Yargols öron riktades bakåt när de fångade ljudet av steg bakom honom. Just som en främling ropade högt på ett lika främmande språk såg han över axeln, och hann precis stanna när tiken tvärnitade framför honom. Han ryckte till. Öronen spetsades självsäkert framåt och han höjde instinktivt svansen styvt bakom sig. Framtänderna blottades i en varnande morrning, men mycket mer än så hann han inte reagera förrän tiken talade igen, fortfarande på det där främmande språket.
     Hon var nästan jämnhög med honom, men betydligt mindre i övrigt om han jämförde hennes tunna, smärta skepnad med hans egen kraftiga. En lång kropp, långa tunna ben, ett hornkrönt huvud. En av de där behornade vrenerna. Ragana ville han minnas att de kallades. Hon kunde inte väga hälften så mycket som vad han själv gjorde.
     "Vad tror du att du håller på med, tik?", utbrast han högt och irriterat. Hans blick naglade sig fast vid hennes uppenbarelse. Vem var hon som trodde att hon kunde springa in framför en främling och prata obegripligt? Vad höll hon på med egentligen? Han tog ett steg framåt, utan att släppa henne med sin stirrande blick. Hans ben var raka, stadiga, och hans huvud var höjt och säkert. Dominant och självsäker ut i svanstippen. Hans kroppsspråk krävde hennes underkastelse, att hon sänkte blicken eller lade sig ner. Han tänkte inte tåla sådana fasoner som att springa in framför honom och tro att han skulle stanna för en främling! Reagerade hon som han krävde så kunde han slappna av mer, vem hon än var så hade han inget otalt med henne utöver hennes abrupta stopp.

Den främmande hanen brusade genast upp. Kanske var han förlåten, Ehfra hade alltid varit lite burdus - men så illa hade han väl inte behövt reagera? Tänderna blottades hos den andra, vilket fick henne att ta några kvicka steg bakåt, dansade undan från de salivdrypande tänderna. Hennes uppsyn var alltjämt förvirrad. Vad var det för en ilsken typ?

"Vad tror du att håller du på med, tik?"


Ehfras blick blev än mer frågande, likt ett frågetecken stod hon och stirrade på hans rasande anlete. Vad sjutton var det han sagt? "W.. What?" utstötte hon stammande och vred öronen bakåt. Nosen svepte över den redan blöta nosen. Jaha, det kanske var en sådan. En sån där.. Nordtalandesak. Ja, så var det nog. Men varför var han så arg? Å andra sidan var hennes plötsliga uppdykande förmodligen inte så uppskattad. 
EN sak som stod klar var iallafall att han inte förstod henne - och hon inte honom. Det var menlöst att försöka lugna honom. 
Med en flyktig ruskning på huvudet snodde hon runt och skuttade tillbaka samma väg hon kommit.

[Feeegis är hon haha. Vill du avsluta får du göra det, om du inte vill fortsätta rollet på annat vis c:]

Skrämt skyndade tiken därifrån istället för att bara sänka blicken och visa att hon förstod att hon hade gjort fel. Yargol sänkte svansen när han såg efter hennes tunna skepnad då den försvann iväg. Han var inte helt säker på vad som just hade hänt. Han fnös, en hård, missbelåten fnysning. Tikar! Vad var det för fel på dem? Vad var det för fel på alla vargar som inte begrep sig på vanlig kroppsspråk, och alla vargar som betedde sig som idioter? Han stod kvar en stund och såg i den riktning som tiken försvunnit innan han vände om och fortsatte på sin väg.

[Avslutat]