[Reserverad för Mivria, eventuellt Ghadam?]

Här stod hon nu, öga mot öga med en mörk varginna som presenterat sig vid namnet Mivria. Halva ansiktet hos denne hade sargats, mest troligt ett minne av vad som en gång hade varit en storslagen strid. Eller kanske bara ett meningslös gräl. Vad visste Andúnë egentligen om den saken. Inte heller hade hon någon rätt att varken döma eller fråga, så hon lät det bara vara. Oavsett utseende utstrålade den mörka honan en värme som tilltalade henne.
Hon hade slutligen funnit denna plats, det så kallade måntemplet. Ovanför de två var himlen klar och stjärnorna tindrade som små kristaller mot den mörka bakgrunden. Måntatueringen kring Andúnës öga lös i det bleka nattskenet.
"Ni har talat med Henne i många år, förstår jag." Den andra honan verkade äldre till utseendet, men Andúnåe var inte så säker på att hon var det. Tack vare Eldar blodet i hennes ådror såg hon yngre ut än vad hon var, då rasen hade det utstickande draget att leva onaturligt länge. "Säkerligen har hon förtäljt många hemligheter om världen åt er. Jag kan nog bara drömma om att finna ett sådant band till Henne. Jag är dock tacksam för det lilla Hon erbjuder mig."
Hon kastade en blick mot månen på kastade ett kallt ljus mot henne från himlavalvet. 
"Det var Hon som ledde mig hit."
Ett svagt leende spelade på Andúnës läppar då hon tänkte på färden hon varit med om, vandringen från de stora slätterna av snö i norr, med månljuset som sitt enda riktmärke. Varför hon kommit hit visste hon inte ännu, men säkerligen fanns det någon mening med det hela. Det kunde inte vara för intet som hon hade stött på Mivria. Månvargen skulle säkerligen kunna hjälpa henne. Oavsett vad hon egentligen ville ha hjälp med. 
"Jag ser fram emot att ta del av vad detta möte kan erbjuda. Säkerligen har ni något som kan hjälpa mig på min väg."
Kanske det var meningen att hon äntligen skulle finna sin väg i livet.

Mivria log och nickade. 
"Nog har det varit många år nu. Men det har inte varit en självklar väg. Under flera år flydde jag. Jag ville inte vara den jag föddes till. Jag ville se vad som fanns bortom dessa skogar, så jag sprang. Och Duraneir hade svårt att följa efter. Men jag fann tillbaka. Och det var jag själv som var tvungen att göra det. Om vi inte vill lyssna, kommer vi inte heller att höra."

Mivria såg upp mot träden där man tydligt kunde skymta månen genom de höga trädkronorna. Månblommorna kring dem tog åt sig allt ljus de kunde nå, och lyste upp skogen nerifrån.

"Men du ska komma ihåg Andúnë, att Duraneir kan inte berätta alla svaren heller, för du måste veta vilka frågor du ställer. Du måste söka. Duraneir påminner dig, hjälper dig att komma ihåg, vad du redan vet. Sen är det vi som måste lära oss att hantera våra månkrafter fullt ut. Det kan inte Duraneir göra göra åt dig. Och bara då kommer du fullt ut kunna lyssna till Duraneir."

Den äldre vargen såg på den till synes unga friska vargen, som stod här och bad om vägledning. Hon önskade hon kunde ge henne allt på en gång, här och nu. Men det var aldrig så enkelt.

"Det finns inga hemligheter, mer än de du själv bär på. Duraneir håller inget hemligt för dig." Mivria var tyst en stund, för att låta honan reflektera. "Säg mig, Andúnë, varför är du här. Egentligen. Vad är det du söker?" 

Tystnaden som föll mellan dem efter att den mörka honan hade talat var väl behövd, då Andúnë behövde få ordning på de ord som den andra hade uttalat. Det Mivria sade verkade så tydligt och klart, och ändå väckte det så många frågor. Den svarta honan talade om ett band med Duraneir som Andúnë aldrig hade känt av, inte alls så starkt. Kanske det berodde på hennes blandblod? Kanske det var så att ett smutsblod inte kunde få samma kontakt som en som hade rent blod i sina ådror? Men hon sköt tankarna åt sidan, det var ingenting som var väsentligt att dela med Mivria. Åtminstone inte för tillfället. 
Men det som mest hade skapat funderingar, av alla de många visa sakerna Mivria hade sagt, var den sista frågan hon hade ställt.
Vad är det du söker?
Andúnë kände sig mållös när hon tänkte på frågeställningen. Den verkade så främmande, så obehagligt tom på svar. Och ändå var det som att allting hade klarnat. Hon visste vad hon sökte, men det verkade så avlägset att det var svårt att tro på.
"Ett hem."
Orden var trevande, som om hon inte visste hur hon skulle uttala dem. Men här, i månens sken, med Mivria framför sig, verkade det så tydligt. Hon hade vandrat hela sitt liv, och nu var oron ur kroppen borta. Nu sökte hon en fast punkt, en mening, en plats att kalla sin. 
"Men jag vet inte hur jag ska finna det. Jag trodde att månen ledde mig rätt, men Duraneir visade mig hit. Och detta kanske inte är fel... men det är inte ett hem, inte för mig."
Hur hon visste det hade hon ingen aning om. Men hon visste det. Det här ar inte hennes hem. Det honsökte fanns någon annanstans. 
Men av någon anledning stod hon ändå här, och hon vill ta reda på varför.

Mivria log mot henne när hon hörde svaret. "Det gjorde jag också. Och det är förrns nu som jag insett vart jag hör hemma. Och här vill jag stanna tills mitt liv tar slut. Det tog lång tid för mig att finna det, eller att hitta tillbaka snarare. Och du min vän har många månvarv kvar att söka." Hon svepte med blicken över skogen. Eldflugorna dansade vackert i luften. Månblommorna vaggade sakta, också som i en egen dans.


"Jag tror inte heller att det här är ditt hem, du är för ung ännu för att säkert veta det. Men Duraneir förde dig hit av en anledning. Du bär månens tecken, och det här är månens hem. Du är en dotter av Duraneir, och det här kan vara dit hem så länge du behöver det."

Mivria avbryts av att det kommer en vit fluffig liten silanni flygandes. Den surrar en bit ovanför dem båda.
"Alla är samlade för mötet Mivria, de väntar på dig."
Mivria nickade mot Silannin.
"Tack Voltaire, jag kommer så snart vi talat färdigt."
Silannin flög iväg igen och Mivria vände sig mot Andúnë igen. 


"Du är välkommen att delta med oss. Vi brukar hedra Duraneir tillsammans varje kväll i bön och sång. Sen har vi  mat, och vi har gott om sovplatser, som du får utnyttja så länge du önskar. Med oss kan du få träna dina krafter. Du kan lära dig tala Lucarni. Jag kommer kunna hjälpa dig personligen, om det är vad du önskar, och de andra månvargarna här kommer också hjälpa dig." 


"Vad säger du?"

Än en gång hade Andúnë svårt att faktiskt greppa hur mycket värme den mörka varginnan utstrålade. Det var som att intet ont fanns inom Mivria och hon kunde inte hindra att ett svagt leende sökte sig fram i hennes ansikte medan hon såg på den andre. Och en djup respekt hade växt fram, redan under den korta stunden de nu hade träffats. Och på något vis påminde Mivria henne om hennes mor, lika varm och välkomnande. 
Kanske det var en del av manvargarnas sätt att vara?
Andúnë visste inte, och inte heller kunde hon riktigt jämföra med sig själv. Visst, hon var ingen stridslysten själ, men att utstråla samma sak som Mivria gjorde verkade inte möjligt för henne själv. Därav den djupa respekten.

Och när Mivria så kom med erbjudandet om att Andúnë kunde stanna här, umgås och lära, se och ta till sig, så kände sig den bruna varginnan hedrad. Just nu verkade det inte som att det kunde finnas en bättra plats att befinna sig på, och svaret på frågan var självklart.
"Ja, gärna. Det vore en ära att få vistas med er."
Leendet breddades och i de gråa ögonen kunde man se glädjen och förväntan som Andúnë bar inom sig. Hon var övertygad om att detta måntempel och de vargar som vistades här skulle kunna visa henne rätt.

[Avsluta där? Så kan vi bara säga att Andúnë hänger med dem i Måntemplet ett tag :'D och snackar månspråk och dricker te med Miv.]