När mörkret hade tagit över, blev skogen så där tyst. Det var som om hela skogen sov. Det man kunde höra var grenar som knakade då vindarna svepte förbi, men allt annat var tyst. Tai hade valt att just den här natten ta sig en tur runt i området. Hon var trött på att bara vara stilla, bara sitta och göra inget. Det var dags att gå vidare, försöka lista ut vad det var hon egentligen ville få ut av sitt liv. Hon stannade då hon tyckte sig höra något. Hon såg sig omkring med en kylig men lugn blick. Hennes svans rörde sig vagt bakom sig och ganska snart förde vinden med sig en doft av mat. Hon slickade sig hungrigt om munnen och började sin jakt. Hon smög sig ljudlöst på skaren och följde doften som om hon inte gjort annat. Hon rörde sig snabbt men smidigt mellan det kala träden. Hon saktade in då hon skymtade en liten rådjursfamilj i en skogsdunge. Hon stannade och smög sig på dom bakifrån. Hon riktade in sig på en ung individ. Hennes blick låg på den hela tiden, hon fick inte släppa den ur synhåll. Hon smög sig hela tiden mot den tills hon bara var några meter ifrån. Det var nu hon bestämde sig för att anfalla. Allt var perfekt. Hon gjorde ett smidigt hopp mot bytet, högg tag om dess bakdel och satte klorna i låren. De fyra rådjuren började genast skena iväg, men inte den stakars ungtjuren som Tai fått till marken. Hon högg snabbt tag om dess strupe och pressade in hennes enorma hörntänder och nästan direkt slocknade djurets ögon. Blodet som rann ner i Tais mun blev en fröjd för kroppen. Hon rös, det var längesen hon känt så färskt blod rinna ner i hennes strupe. Det var nästan så hon glömt hur det känts. Så bra att hon blev påmind...

Iwaku gick iriterat fram genom Nordanskogens tallar. Han hade fällt öronen bakåt och då och då hörde man hur det brakade till under hans ena tass och han gick igenom skaren. Han var alldeles för tung för det här. Vilket egentligen bara var possitivt, det betydde att han hade lagt på sig igen, fått tillbaka alla muskler och fått upp sin tyngd till det normala. Han var alldeles för stor för att gå på skaren egentligen. Han var dock smart nog att leta efter lämlar under snön med hjälp av hörslen. Och undvek där med att gå över deras gångar. Då hade han ibland sådan tur att skaren faktiskt höll. Plötsligt blev han överupmplad, öronen spettsades i precis rätt tid och han hann hoppa undan från ett skenande rådjur och sedan två till. Vad var detta? En jakt? Han vände blicken om mot de skenande djuren. Inte för att han kunde se dem med ögonen utan med öronen. Han kunde uppfatta det minsta lilla ljud och dess ljudvågor skapade nästen kristallklara bilder i hans huvud om hur världen faktiskt såg ut. Han kunde höra en skogsmus flera meter bort som tvättade sin dy blöta päls. Så bra hörsel ägde han. Han spettsade nu öronen framåt och vände tillbaka blick och huvud igen. Han forsatte där med, nu med ett större intresse på ljudet av hjärtslag som sakta tynade bort, medans jägarens ökade kvickt efter anfallet och sjönk sakta sakta, men hårt dunkade det. Av ren njutning kanske?

Han valde att förlita sig på sin nos och dorg sakta in doften av vargtiken som hängde i luften. Han stannade upp några meter ifrån denne och livet flög förbi hans ögon. Han såg döda skogen, för felra år sedan. En liten röd svart tik, större än honom och något år äldre. Nu var de ombytta roller. Han kunde se henne framför sig från topp tilltå, det var ett av de minnen han själv faktiskt hade kvar från sina seende dagar. Han saknade dem inte, men ack de minnerna var så få och han höll kärt om dem. Han valde att stå stilla en stund, lyssna på samtalet de hade. Lyssna igenom hans idiotiv på den tiden. Ack så vilsen han varit ett tag, nu hade allt klarnats upp. Men ack det var så länge sedan han mött denna tik. Tiken vid namn Tai. Han kände igen henne allt för väl. De hade inte varit vänner direkt, men minnet höll han så hårt om att han kunde allt innan och utan till. Precis som första mötet med Fiero. Då han även vid den tidpunkten haft kvar synen på sitt höger öga, innan illern eller vässlan, vad det nu varit taget den ifrån honom. Han fnös till och började gå framåt i stället. Nu tänkte han inte leva i det förflutna längre. Ack nej, han ville se hur tiken såg ut nu. Eller hur stor hon blivit snarare. Han gick framåt, ställde sig bara en meter ifrån henne och hennes byte. Han ville se om hon kädne igen honom lika väl som han kände igen henne.
- Well hello Tai.. It wasn't yesterday huh?

Att hon skulle få äta i lugn och ro var tydligen inte något hon skulle få göra i natt. Hon kunde höra steg. Tunga sådana. En mörk varg anlände till platsen och det märkliga var att han kände Tai. Tai betraktade bara den mörke med sin blodröda blick. Hon sade inget till en början utan försökte lista ut vem han var? varför kände hon inte igen honom? Kanske hade han inte varit tillräckligt intressant för att lägga på minnet... antagligen... Hon slickade sin blodiga mun och sade till sist"Well hello there stranger that know my name..." hon klippte med öronen och såg snart ner på sitt byte. Snön kring det var rött av allt blod som lämnat bytet. Undra hur mycket blod det skulle behövas för att täcka hela denna skogs mark? En udda tanke som fick sväva bort med vinden som just nu drog förbi för att göra fler dofter påminda.
Tai såg på hanen igen och funderade återigen på vart hon träffat denna hane. Hon hade tydligen gjort något för att få hanen att minnas henne eller så hade han ett otroligt minne... Hon själv hade under en tid känt att en del av hennes minnen blivit suddiga... kanske på grund av allt som hänt hennes syskon och att hon vaknat upp i döda skogen efter gudarnas vrede...

Iwakus mörka ansikte lystes upp av månens sken då han tog ett steg framåt. Över honom täckte inte tallarnas kronor himlen tillräckligt utan släppte förbi månskensljuset allt för tydligt över hans mäktiga och robusta kropp. Han bar mörka fläckar över panna, rygg och nacken. En mörk mage och mörka öron, nästan svarta, medans pälsen i stortsätt skiftade is tålgrå till silvergrå torner. Tre svarta ärr löpte över hans vita höger öga och under det lös en vit tydlig måntattuering upp hans ansikte. Han vände sin höger sida emot henne, visade den stora måntatueringen över bogen också. Kanske skulle hon minnas honom då? Han såg in i sitt inre, hennes minnen var suddiga. Han såg smått förvånad ut. Han tog två långa kliv fram emot henne och sänkte sin kalla, döda blick emot hennes röda ögon. För nog såg han dem fortfarande i sitt inre. Hur intenvist röda de varit, precis som hennes röda markeringar över kroppen. För honom såg hon likadan ut, fast lite större bara.
- I can help you with that..
Sa han med låg torn och han sträckte fram sin stora tass för att nudda vid hennes. I samma stund det skedde, om hon inte valde att hoppa undan skulle hela deras möte spelas upp framför hennes ögon, i hennes tankar. Det var allt han kunde göra. Han valde att göra det just för att han mindes mötet så tydligt. Han hade fattat ett visst tycke för tiken då och han märkte att hennes tankar var minst lika grymma fortfarande. Så fashinerande. Hon var då en udda varelse.

[Jobbiga är att jag inte minns så mycket om deras möte. Bara vaga minnen ^^]

Tai försökte att rota fram minnet om denna hane. Men hon kunde inte finna det. Men hon granskade honom noga och drog in hans doft för att se om något skulle bli påmint i alla fall lite grann. Där! där blixtrade ett vagt minne fram framför henne. Denna hane hade varit liten då dom möts och lika så hon själv. Hon ruskade lite på huvudet och såg in i hanens ögon. När hanen närmade sig hennes stod hon kvar, rörde inte en muskel. Hennes ansikte såg ut att vara av sten där hon stod. Vad var det hanen försökte göra? Hon slickade sig om den kalla munnen och bröt det så kallade stenansiktet. När hanen var så pass nära att hon bara behövde luta fram huvudet någon centimeter för att nudda honom stannade han(?). Hon såg lite misstänksamt på honom och hörde hans ord. Hon förstod dom inte först och lät därför bli att kommentera dom, men när han förde sin ena tass mot hennes morrade hon lågt. Vad var det han försökte med? hon stod fortfarande kvar, för nyfiken för att dra sig undan. När deras två tassar snuddade vid varandra hände något märkligt. Det var som om hon färdades genom tid och rum. Det tog ett tag innan Tai insåg att det var minnen som for förbi och det tog bara några sekunder, men det kändes som minuter, innan det stannade vid ett speciellt minne. Hon var först lite förvirrad men sen märkte hon att detta var minnet hon letat efter. Iwaku hette hanen som rörde vid henne. Han hade varit så liten då, så liten och underlig. Men hon hade tyckt positivt om denna varelse. Han hade varit mycket speciell men på ett bra sätt. Hon log lite kyligt åt minnet innan hon backade undan för att låta deras "band" försvinna. Hon blinkade lite förvirrat några gånger innan hon återvände till verkligheten... "Iwaku..." mumlade hon fram och såg på hanen med sin kyliga blick.

[Jag minns inte heller, men vi kan ju lotsas att de gör de ;'D haha]

Iwaku flinade bara kort till då tiken uppgav en morrning emot honom. Hon hade inte flyttat sig dock, då hans tass nuddade henne så fördes hans minne över till henne. Ren magi, men nog minns han också att Tai hade en väldigt fashinerande kraft. Natrium. En farlig kraft, men ack så effektiv. Han spettsade öronen då hon sa hans namn.
- Säg mig Tai, är ni lik er själv? Det ända jag ser är minnet från vårat valpstadie.. Där av är minnet av vårat möte väldigt värdefullt för mig.. Jag förlorade min syn någon vecka efter det. Så jag håller kvar det jag kommer ihåg av världen, men det är knappt så att minnet av färg fortfarande finns kvar..
Sa han, men hans stämma var stark och kraftfull, även om orden kunde tolkas som en aning depprimerade. Ack det fanns inte längre något som kunde få honom att stupa. Fatima hade tagit alla sista känslor med sig, ifrån honom. Han kände inte längre. Efter hans föräderri och broderns död så hade Fatima utgjort döds stöten. När han slutat sörja så fanns inget annat än mörker kvar. Hans mål var att utrota Tbb och alla svagsinta flockar som tagit över Numooris områden.
- Det var ett tag sedan.. Mycket må ha skett, har du tid att ta igen den tid vi förlorat? Efter du ätit?
Sa han med samma mörka, starka röst. Han hade inget emot att tala med Tai, det fanns inget som berörde honom längre. Han skulle kunna berätta hela sin livshistoria utan att ens blinka. Han va under en period i livet nästan helt känslokall, innan Fatima och innan Blossom och hans vänskapliga känslor till henne. Ack det var inget emot hur han var nu. Han hade dock fått tillbaka gamla vanor, lika uttryckslöst som hon såg på honom såg han på henne. Inget skedde i hans ansikte mer än det döda uttryck som ögonen spred omkring honom. Han hade samma artiga uppfostran kvar och han bar kunskap han aldrig kunnat drömma om tidigare.

Tai lyssnade till hanen och klippte lite med öronen. Han var alltså blind? hon hade tyckt att hans ögon hade sett lite döda ut... "mitt utseende har inte ändrats... men jag har mognat..." hennes röst var kylig men lugn. Hon hade inget emot att yttra några ord med denna Iwaku. Kunde vara trevligt att få tala med någon som kanske inte var så olik än själv?
"Under gudarnas vrede förlorade jag i princip allt... men jag har insett att det inte är någon ide att gräva i det förflutna... lev i nuet..." hon nickade. Det var ju så det var. Hon ville inte gräva upp sånt hon visste hon skulle må dåligt av, så varför inte bara låta bli med det?
"Du själv då Iwaku? vad har hänt dig?" hon satte sig lite bekvämt ner på marken och såg ner på sitt byte. Plötsligt verkade inte bytet lika intressant. Hon kände sig inte heller hungrig. Iwaku talade igen och Tai flinade lite kyligt innan leendet försvann. Hon svarade inte på orden. Hon sa istället "låt inte mig hindra dig från att ta del av mitt byte..." hon skulle ändå inte orka äta upp allt, speciellt inte nu när hon inte kände sig hungrig.

- Naturens gång med andra ord..
Sa han och nickade roande emot tiken. Han tog ett halvt steg bakåt och satte sig ner i snön, smidigt och tyst. Ja han hade byggt upp sig själv de senaste månaderna. Han hade vuxit sig starkare igen och det fanns mål inom honom med hat och blodtörst han aldrig tidigare skådat. Men i stället för att låta hatet förgöra honom, gå in i dumdristiga strider så lät han det få honom att blomma, det gjorde honom starkare och han lät det leda honom genom livet nu mer. Nya mål var satta och de satt djupt in i själen.
- Det märks, du talar med erfarenhet i dina ord.
Sa han sedan, smått fundersam. Han lät ena örat vinklas bakåt och lät sedan nästa vara spettsat fram emot henne. Ja nog hade hon rätt, men tillskillnad från att blunda för det förflutna så lät han det påverka honom i stället. Han hade testat andra vägar, denna var en ny sådan och han var inte rädd för att låta det förflutna ta honom fram genom livet.
- Till skillnad från dig låter jag mitt förflutna leda mig i riktning mot nya mål.
Sa han sedan med självsäkerhet. Han sträckte smått på sin väldiga kropp, han märkte dock att Tai inte alls var långt efter.[?] Hon var en stor tik, något som inte var allt för vanligt i Numoori, men heller inte överdrivet ovanligt. Det var dock inget han hade förväntat sig när de setts som valpar, men ack vad han kunde ha fel ibland. Han samlade sig smått, funderade ut de ord han bör använda i denna prat stund. Han valde att lägga ett kallt uttryck över sig själv och sin själ innan. Det fanns inga känslor kvar, inte ens när han så småningom skulle nämna Fatima så skulle han inte så röra en fena. Ack, det fanns inget kvar som fick honom att visa något längre.
- Mycket har hänt i mitt liv sen vi sågs sist.. Jag lämnade Qu, fann en vän.. Jag hittade även en flock som jag skulle kunnat tjäna in i döden.. Men blod är tjockare än vatten, jag svek dem i kriget för att rädda min bror, förgäves. Fatima öppnade en dörr jag aldrig trott existerat, men av alla mina misstag i livet så togs hon ifrån mig.. Och jag har inget kvar, förutom hämden som driver mig framåt..

'...låta det förflutna leda mig...' de orden fastnade Tai för. Hon hade aldrig tänkt på det sättet förut. Men kanske fungerade det inte för alla. Hon var nog inte så villig att testa heller. Hon ville leva som hon levde och så var de med det.
Ett grovt kraxade hördes en bit bort. En korp hade upptäckt det saftiga bytet, och ju mer den skulle kraxa ju fler fjäderfän skulle tillkomma. Gratisätare var vad dom var. Tai såg på den med hat i blicken innan hon vände tillbaka sin blick mot Iwaku. Som nu börjat svara på hennes fråga. Hon lyssnade och nickade för att visa att hon hängde med. Han rörde inte en min då han talade om det som hänt honom. Bra det. "Låter som du kommit över det?" hennes röst var kylig och hon nickade stilla. Hon funderade på den dörren som öppnats hos honom som han inte trodde var möjlig kunde hon inte känna igen sig i det? men hennes dörr har inte stängts ännu. Hon kände fortfarande för den där Zayev... och hon visste inte än vad hon skulle göra åt det. Det var svårt att veta. Hon ville inte göra något förhastat. Hon ville egentligen börja om i en ny flock där hon kunde få bli den hon en gång velat bli. Hon kunde inte leva som ensamströvare, inte för länge i alla fall. Tankarna vimlade i huvudet på Tai och hon spände käkarna. Kunde det aldrig sluta!? Hon pressade till slut undan dom och hon såg ner i marken. Kanske hon inte jämt kunde leva i nuet. Men hon försökte i alla fall. Men det var svårt att begrava tankar utan att få dom att gräva sig ut...

Iwaku satt stilla, tyst, lyssnade till sina egna viskningar och tankar. Han fick bilder från Tai's minnen, de hon själv kom ihåg endast. Han såg en stor gestalt. Känslor som tvekan, allt fanns där. Han tänkte inte tyda det, för det tillhörde henne och han skulle inte nämna något om det, för egentligen ahde han inget att göra med det. Hennes ord hade han ännu inte svarat på, för han fick inte riktigt fram något som passade.
- Det tillhör det förflutna, det finns ingen poäng med att låta det påverka en negativt i framtiden..
Sa han med mörk stämma och vände blicken, ögonen emot henne. Han såg kanske inte i detalj, men varje gång hon andades, vände på huvudet, svalde, eller om hon så ens blinkade så kunde han se det. Eller med mer avancerade ord se det genom att höra ljudet. Ljudvågorna skapar skarpa vita linjer i hans inre seende. Precis som att han samlar information om områden i en stor karta av Numoori. De delar som är svarta är outforskade ännu, men det finns mycket som är i fyllt också. Han tackade gudarna dagarna i ända för sitt fotografiska och genegaliska minne.
- Jag kan inte undvika frågan, har du några mål kvar i livet Tai? Sist jag såg dig stod du fast vid dina syskon och eder flock. Är det fortfarande så?

Hanen hade rätt. Man kunde inte gå runt och låta ens förflutna gnaga en in på själen. Det var inget man valde. Hon sa inget om hans ord. Det fanns inte mycket att säga om dom, mer än att hon kunde nicka och hålla med. Hon drog in den kalla luften i lungorna och lät sedan den varma luften bilda ett moln kring dem innan den försvann. Hon fuktade nosen och såg på Iwaku. Han talade igen. Ställde en fråga för att vara exakt. Hon lyssnade till den och såg ner på sina tassar. Vad skulle hon säga? Det var bara att säga som det var. Enkelt. "Det är bara jag och Teck som är vid liv av våran syskonskara... i alla fall vad vi tror, och Teck har funnit sig en annan flock..." började hon och såg upp från marken"Men jag letar väl också... efter en flock... Jag har insett att jag inte är någon ensamströvare... passar inte mig..." Hennes röst var kylig. Men lugn. Hon hade insett att om hon ville komma någonstans i livet skulle hon få lov att offra lite av sig själv. Så enkelt var det. Hon kunde inte komma till en flock och tro att hon kunde styra och ställa direkt. Det tog tid att vinna någons förtroende. Det var nog det Tai hade det svårast med... att acceptera en lägre rang.

Iwaku satt stilla och tyst i sin ståtliga hållning, med nacken böjd och öronen på helspänn. I övrigt såg han väldigt avslappnad och självsäker ut, alltid den där kalla utstålningen som respekterades av så många. Ett sarkt inflytande bar han samtidigt, med sin blida uppsyn och fortfarande så stark. För skulle han visa sig svag i en värld som denna, så skulle världen för länge sedan suddat ut hans existens i någon mörk vrå. De starkaste överlever? Var hans första tanke då tiken talade. Han nickade.
- Låter som naturens gång.. Jag är ensam kvar med Aisu i vår kull, jag har koll på henne ibland. Självklart på avstånd, jag har inget att säga henne, för stunden.
Sa han och tystade sin mörka stämma då tiken talade om flockar. Han höll uppmärksamheten riktad emot henne och lät tankarna flöda fritt för några sekunder, samtigigt som han lyssnade till henne. Hans planer var redan smått satta i verket. I tanken åtminstånde. Det räckte just nu och snart så skulle de sättas på prov. Han ville se om hans kunskaper kunde komma till riktig nytta någon gång.
- Det är inte mer än rätt att du gör detsamma.

Naturens gång...jo visst var det de. Alla kan inte överleva...starkast överlever heter det väl?. Tai skulle inte ge upp. Hon var inte sådan. Hon skulle kämpa in i det sista och skulle hon dö skulle hon göra det i strid... det var redan bestämt. När Iwaku talade om sin syster nickade hon stilla. Hon hade egentligen inget att säga sin broder heller, men hon var glad att han var vid liv... men något mer kände hon inte.
Hanen talade igen. Hon vände sin blick mot honom och nickade stilla"Jo... kanske det..." mumlade hon fram som svar. "Men inte lätt att finna någon som man hör hemma i..." sa hon sedan kyligt och såg på hanen som hon fortfarande chockades lite över. Han hade vuxit sig så stor och han verkade inte vara så där jobbig som många vargar här i Numori faktiskt var.

[Kort...]

Han lyssnade och funderade en stund. Fanns det någon som helst tvivel till varför han skulle misstro Tai med sina planer? Nej egentligen inte. De hade aldrig haft någon slags feid emot varandra och gammal bekantskap brukar sitta i, vare sig man vill eller inte. Konstigt nog. Han mindes första gången han mött Fiero, de hade varit starkt ombytta roller vid det laget. Fiero var muskler och hjärna, Iwaku endast hjärna och relativt svag. Nu var Iwakus intelekt så utvecklat att det var få som faktiskt förstod honom, om han inte ansträngde sig att förkalra på ett sätt som vanliga vargar förstår. Han var stark, upptränad av de bästa.

- Sant, det är därför jag skapar mig min egna flock..
Sa han med mörk torn. Det var sant och planen var redan satt i verk. Aisu, Fiero. De båda skulle lämna sina flockar genom förräderi som de flesta kallade det. Roande, de alla tre hade i sådana fall lämnat en viktig flock bakom sig. Fast Iwaku hade ju även ännu en sviken flock på halsen. Han hade lämnat Qu ytterst tidigt i valp åren, men trotts det så borde det ändå räknas i alla fall. Han sträckte på nacken och såg en aning stolt och uppblåst ut, men det hade han för en gångs skull rätt till att vara. För några sekunder i alla fall.
- Draugai kommer bli en flock endast för de starkaste..

Direkt när orden '...det är därför jag skapar min egen flock' lämnade Iwakus mun drogs Tais blick mot honom och hon spetsade öronen intresserat. Skulle den "lilla" Iwaku starta en flock? det var nog det intressantaste Tai hört på länge. Ett kyligt vagt leende prydde snart Tais läppar och hon såg med en kylig blick på hanen. Sen när Iwaku nämnde att den var för det starka växte sig leendet större och hon höjde på ögonbrynen, inte mycket, knappt märkbart men ändå en höjning och sa "De starkaste säger du? huh?" hon slickar sig om munnen och funderar ett tag. Kankse detta är en flock för henne. Den har inte funnits länge, så det betyder att den inte kan ha fått några fiender och inte heller några allierade. Hon ville det, vara med från början. "Säg mig Iwaku...min vän... skulle en grinig dam som jag själv platsa i din flock?" hon såg menande men kyligt på hanen och hoppades på ett positivt svar. Men hon visste inte. Iwaku hade förändrats, vuxit upp till en varg full med överraskningar. Han hade blivit större än vad hon trott. Visst hade hon sett potential i ungen när hon först träffat honom. Men skapa en egen flock, det var ett stort ansvar och Tai kunde inte annat än att lita på att Iwaku skulle klara av det.

Han nickade. De starkaste, självklart, men de betydde också att de antagligen skulle ha den striktaste hierakin också. Kanske var det något tiken inte skulle gå med på? Ja för självklart visste han redan om hennes avikter innan hon ens sagt orden. Iwaku visste allt, alltid. Många skulle kalla det orättvist men det var inte direkt hans fel att han föddes med dem krafterna. Han klippte med öronen och nickade som svar, att han uppfattade det hon sagt, men valde att vara tyst en stund.

- Det skulle vara ett sant nöje Tai, men jag vet inte om du personligen skulle kalra av den strikta Hierakin som kommer hålla flocken samman??
Sa han mer eller mindre som ett påstående men det låg också en frågande undertorn som om han ville veta vad hon skulle kunna stå ut med. Fast han skulle mer en gärna kunna se Tai som en slags krigs general.[Kan inte namnet på rangerna i flocken än.. Shame on me] Det skulle hon säkert kunna passa utmärkt som. Då resten av de högre platserna i flocken var redan tagna. Dessutom skulle hon inte passa som Alphahona, just för att Alphahonan i Draugai inte skulle få någon makt what so ever. Alltså innebar det hemska hackningar och nekränkningar att vara Alphahona i flocken, då Iwa var den som tog makten i behåll. Han hade styrkan och kraften, han var den som styrde och ställde och han var den som förde ordning och reda, men självklart fick alla tillåtelse att tala om sina åsikter, ibland.

Strikt hierarki var kanske inte det bästa Tai visste om inte hon fick vara en högrangad typ som ingen kunde klampa ner på. Men hon hade insett på senare tid att det inte gick att gå runt och tro att man skulle få en hög rang direkt i en flock, en sådan plats skulle man förtjäna. Hon funderade ett tag på det hanen sagt och hon flinade lite kyligt och såg upp på hanen. "nog må jag vara petig med min rang, Iwaku. Men jag har varit duktig och insett att man måste förtjäna en högre rang. Man börjar i botten och tar sig till toppen." flinet blev en aningen bredare innan det suddades ut och hon fick tillbaka sitt stenansikte. En kylig vind letade sig in i pälsen och fick den att dansa för en stund men även den försvann och allt blev tyst.

[Förlåt för kort och sent svar... lilla jag är inaktiv D: BUHUU >_<]

Iwaku flinade svagt och nickade förtydligande, det lät som om Tai hade lärt sig ett och annat sedan han träffade henne senast. Han skulle med nöje ta henne in i flocken. Hon var en stark själ och det var precis vad de behövde, ingen som gav vika av mesighet bara för att han skulle säga ifrån, på ett mer brutalt sätt än vad de flesta är vana vid. Ack nej, hård heiraki är det och det kommer det vara. Han skulle se till att alla gjorde sitt, visade sin respekt, för det fattades i Numoori i stora drag respekten, ingen skulle ha något att säga till om, deras åsikter fick de ta fram med yttersta försiktighet, sedan fick de gärna komma med förslag, frågan är bara om de skulle bli lyssnade på.
- Då är det en Deal då? Jag söker upp dig när saker och ting är klara.
Sa han och flinade fortfarande, nästan storslaget, som han dragit en vinstlott, men självklart var det så. Han kämpade för sina drömmar och mål i livet, går till nästa om de första inte lyckas. Han försöker hela tiden och det finns verkligen ingenting som kan stoppa honom nu. Han var stark igen och det fanns verkligen ingenting som kunde ändra på hans mål i livet igen. Ingenting.

Tai lät ett kyligt flin pryda hennes läppar och hon nickade instämmande"Sannerligen". Hon hade äntligen funnit den flock hon skulle tillhöra. Nu var det bara att se till att sköta sig. Hon visste att det skulle bli svårt. Speciellt för henne som en gång varit ledare. Men hon skulle inte svika dom eller hon själv. Nu skulle hon göra något nytt, något hon egentligen drömt om sen hon förlorade en större del av sin familj. Hon skulle börja om på nytt, och bli stark igen.

[Sent och inte speciellt underhållande inlägg... förlåt.]

- Väl mött, så länge.
Sa han sedan och nickade en aning respektfullt emot tiken. Hon var värd att respekteras, då hon var en av dem få som han såg klart och tydligt med färg i sitt inre, med sin inre syn. Han gillade det och därför var hon värdig respekt och värd att lära känna bättre. Han visste att hon skulle bli en värdig medlem. Det var i alla fall vad han kände på sig. Han vände sedan på kroppen lite halvt, reste sig upp och sträckte ut benen för att sedan med flygande steg ta sig därifrån. Han var en stolt syn igen, äntligen hade han fått den åter och han skulle bära den med värdighet. Det var ingen tvekan om saken. Han lät blicken glida vidare och han fortsatte, mot kriget. Mot det förflutna och mot vännerna. Mot framtiden.

[Avslutat]