Violin hade följt med Astrid till det lilla stället, varit lite på sin vakt men hade sänkt garden ganska snabbt. Alla verkade vara trevliga, han hade fått en bit mat, vilat en stund och iakttagit alla omkring sig. Det var en härlig stämning också i flocken, alla var så vänliga och familjära. Det hade Violin verkligen saknat. Han sänkte huvudet till tassarna, vilade hakan mot ena framtassarna och fortsatte titta. Den gråblåvita pälsen var blank och ren, sidenmjuk och vingarna trött hopfällda vid ryggen. Han skulle lätt kunna somna där och då om det inte vore för nya dofter. Dofter av fler vargar, men han kunde inte se någon ännu. Han slöt de olikfärgade ögonen, lyssnade spänt. Kunde det vara valparna som kom? Skulle han gå ihop med dem? Tänk om han gjorde något fel och blev bortkörd? Han gillade Astrid, hon hade gett honom en chans att få komma hit, han ville inte sumpa den nu genom att vara konstig mot valparna om de dök upp.
Förvirrad, lite rädd, nervöst, spänd men ändå upprymd låg han där med slutna ögon, lugna andetag och lyssnade uppmärksamt på allting omkring honom.

Det var sällan som Myrda var den första valpen på plats när något nytt hände. Eller, det hade aldrig varit Myrda som var först på plats. Hennes syskon och de något äldre zimaervalparna var snabba att upptäcka så fort något var på gång, och betydligt snabbare än Myrda att kunna ta sig till platsen. Den här gången hade dock chansen att bli annorlunda. Myrda hade lämnats kvar när de andra valparna tagits med ut för att jaga – eller kanske snarare för att titta på och börja lära sig, men i Myrdas inbillning så fick alla andra delta och springa och jaga och bidra – då hon inte hade möjlighet att delta. Så nu, istället, så hade Myrda chansen att faktiskt vara först på plats när något nytt hände. Förutsatt att hon hann fram till främlingen innan de andra valparna återvände.
     Myrda skyndade så gott hon kunde. Den vuxna som höll koll på henne för dagen hade erbjudit att hjälpa henne upp, men Myrda hade väldigt bestämt sagt Nej och släpade istället bakkroppen efter sig bort från dem, och mot främlingen. Hon hade inte tid att stanna och försöka få in baktassarna under kroppen. Det gick snabbare såhär, och det var inte som att Myrda kände om det sved på knäna eller tassarna ändå. Hon ålade sig snabbt (eller, snabbt för Myrda) nära nog för att ha kunnat börja prata med främlingen, men det räckte inte. Hon behövde vara först på riktigt, och hon tyckte att hon kunde höra röster och liv närma sig som bara kunde vara hennes jämngamla. Så istället för att ta till orda fortsatte hon framåt tills hon mer eller mindre (långsamt) hade stångat in i främlingens sida. Eller, in i någonting längs hans sida som visade sig inte vara päls. Det tog ett ögonblick för henne att känna igen det som fjädrar, fast mycket, mycket större än de hon ibland lekte med.
     De första orden som lämnade henne var ett nästan anklagande: "Varför har du de där?" Lika fort som hon ställt frågan så glömde hon den igen, när hon insåg att hon faktiskt för första gången var först på plats. Hon rullade ner på sidan och sparkade med framtassarna mot den ljusa främlingen, hennes röst plötsligt fylld av glättig triumf. "Jag är Myrda, jag var här först. Säg det till de andra när de kommer. Att jag var först. Känner du mamma? Såg dig med henne innan. Ska du stanna här? Var har du fått alla fjädrar från?"

Givetvis hade Violin hört valpen komma emot honom på sidan. Det hade gått långsamt för den då något verkade vara fel med dennes sätt att röra sig. Vad riktigt kunde ha hänt den valpen? När denne kom tillräckligt nära så vädrade han lite i luften, var dock tyst hela tiden tills denne dunkade in lite i ena vingen och han lyfte huvudet, såg med sitt blå och bruna öga mot valpen som presenterade sig som Myrda. Sedan kom en kaskad av frågor och Violin såg mer eller mindre frågande på henne.
"Lugn, lugn nu, en fråga i taget" skrattade han roat och lade sig så att han tippade över på andra sidan så han kunde se Myrda bättre. Hon var en riktigt söt liten valp, det måste han erkänna!
"Astrid är din mamma? Ja, då känner jag henne lite och förhoppningsvis ska jag stanna här." svarade han på några av frågorna och sedan fällde han ut ena vingen så att Myrda skulle kunna se alla fjädrar, vart de kom ifrån.
"Jag har vingar" han log snett emot henne. Att hon kanske skulle tycka det var jobbigt att han både hade fyra ben och ett par vingar slog honom, men alla var skapta olika och han kunde inte rå för det, lika lite som hon kunde.
"Måste säga att ditt namn är väldigt vackert och mäktigt!"