Till en början kunde Nunam inte tro sina ögon. De hade skiljts åt ett tag, utan något löfte om att återses - något Nunam ångrade djupt och tänkt igenom under dagarna hon varit ensam. Civitas var som alltid lika trevligt, men ensamt nu när hon var på egen hand igen.
     Men det verkade som att Duraneir gjorde allt för att förena dem. Nunam hade inte räknat med att se honom här igen, så snart. Oavsett - en glädje spreds genom hela hennes kropp så fort hon fick syn på Maksim. Hon var otroligt glad att se honom igen. Men han hade inte sett henne än, vilket gav henne en idé. Ett leende spreds över hennes läppar medan hon på tysta tassar gick fram till honom och ställde sig precis bakom.

"Gissa vem?" fnittrade hon.

[HAHAH FÖRLÅT KORT: Maksim]

Maksim gick långsamt längs en av de många vandringslederna ifrån Civitas. Han hade tagit sig en bit ifrån stadens centrum, men var fortfarande relativt nära. Egentligen hade han inte planerat att lämna Civitas och besöka festligheterna som skulle äga rum hos Ljusets Krigare. Det var av flera anledningar han bestämt sig för att bege sig dit. Kanske visste de något om Varya, eller hade någon annan information som var bra att veta. Dessutom hade han och Lev bestämt att mötas upp igen.
    Han var inte beredd på att någon skulle söka kontakt med honom, eftersom hans ansiktsuttryck var ganska bittert och slitet. Dessutom gick han en bit bakom den stora gruppen ett par hundra meter framför honom. Därför ryckte han till av den plötsliga rösten, precis tätt intill honom.
     Snabbt snodde han runt, och ett brummande läte hade börjat rulla ur hans strupe. Men så fort han såg vem det var, hindrade han sig. Nunam. Vad gjorde hon här?
    Gråblodet harklade sig något och gav henne en ursäktande, men fortfarande känslokall, blick.
     “Nunam,” hälsade han samtidigt som han såg på henne. Ett stort leende klädde hennes läppar, något som inte direkt smittade av sig på honom. Han gjorde dock ett försök, men skådespeleri var inte hans starka sida. “Vad gör du här?” 

"Vad jag gör här? Jag borde fråga dig samma sak. Jag har hållt till i Civitas ett tag nu."
     Nunam var inte värst brydd över det faktum att Maksim knappt besvarade hennes leende. Efter tiden de spenderat tillsammans hade hon lärt sig att det var hans exteriör - hon var övertygad om att Maksim var betydligt rarare än vad han ville ge skenet av. Så hon tindrade så som hon alltid emot honom medan hennes svans pendlade fram och tillbaka.
     "Gissa om jag är glad att se dig. Jag hade hoppats stöta på nån av mina syskon i Civitas men jag tror inte någon jag känner är kvar längre. Det har varit lite ensamt, om jag ska vara ärlig." Nunam skrattade avvärjande och bytte snabbt samtalsämne. Hon ville inte dra ner stämningen. "Men äh, nog om mig, vart är du på väg?

Maksim gav henne en fundersam min. Antingen så ville hon inte förstå hans uppenbara irritation, eller så var hon helt enkelt för dum för att uppfatta den. Hennes sorgfria ansiktsuttryck, det breda leendet och den viftande svansen talade på något utav det.
    “Det var ju tråkigt,” svarade han kort. Egentligen kunde han inte bry sig mer eller mindre om hon träffat några av sina syskon eller inte. Nunam hade varit en tillfällighet, och inget mer än så. När de hade skilts åt hade han förväntat sig att det var sista gången. Hon skulle vara glad att ens vara vid liv.
    “Eh,” han tvekade i ett par sekunder av hennes fråga. Om han berättade fanns risken att få sällskap stor. Samtidigt skadade det inte att ha en täckmantel. “Jag är på väg till Ljusets Krigare.” Han blev tyst igen, kände inget behov att utveckla, men hennes upprymda kroppsspråk fick honom att dra ett djupt andetag. Kanske skulle han ångra sig att berätta mer detaljer, kanske inte.
    “De bjuder in till fest,” förklarade han. Ett par sekunder passerade under tystnad innan han fortsatte, “kanske kan du hitta dina syskon där.” Hade han omedvetet bjudit med henne nu?

Ljusets krigare. Nunam spetsade nyfiket öronen, samtidigt som hon försökte ignorera en kall kåre som löpte längs ryggraden. Hon hade hört att det varit en illusion, men än minndes hon orden som ropats ut i dimman innan Måntemplet raserades till damm. 
     Ljusets Krigare, syndastraffarna.
     Låt den falska guden brinna.
"Fest? Hos Ljusets krigare?" upprepade hon, rösten ljus och glättig trots de mörka minnena som gjorde sig påminda.
     Kanske kan du hitta dina syskon där.
Nunam var inte en idiot, det där var en inbjudan. Hon stod tyst en stund, häpnad. Maksim ville att hon skulle följa med.
     "Åh," log hon, gladde sig åt hur enkelt Maksim lade band om rädslan och de mörka minnena. Hon var trygg hos honom. "Vilken bra idé. Ja!"
Hon skrattade, kände sig plötsligt helt sprallig och lätt. "Så.. du vill slå följe alltså?"
     Hon frågade mest med förhoppningen att höra honom säga det rakt ut.

    “Ja, precis.” Maksim log. “Slå följe.” Han vände sig om och vände nosen mot rätt riktning. “Kom nu, så går vi.”

[Avslutat]