[Utspelar sig under våren, när Trians liv var solsken och glass]

Fortfarande kunde man se envisa drivor av snö ligga över marken, men till största delen var snön och kylan väck. Våren hade klampat in i Numoori med stormsteg och överallt droppade de nakna träden av smält snö och små glimtar av färg hade poppat upp i form av krokus och snödroppar. Trian älskade ju vintern, men just nu plågades han ändå inte av vädret. Luften var sval och solen värmde fortfarande inte på det där stekande sättet. 
     Under året hade han skapat starka band till flera av Cirkelns medlemmar. Han kände i sitt hjärta hur de var hans bröder och systrar och hur den där känslan av att vilja beskydda dem bara blev starkare och starkare. Kanske hade han spenderat lite extra tid med vissa, särskilt en viss hane med betar och busig uppsyn. Tillsammans hade de hittat på oskyldiga pranks för att liva upp stämningen under gråa dagar, de hade rullat ner för leriga höstbranter tillsammans och konstant tävlat i vem som kunde trycka upp mest snö (eller löv, eller gräs, eller vad som helst egentligen) i den andres ansikte. En och annan brottningsmatch också, det stod just nu 10-1 till Trian, men också en och annan kväll där de efter långa samtal vid elden somnat intill varandra. Där Trians nos vilat tryggt i Aleks päls och där mardrömmarna inte varit fullt lika hemska. 
     Nu på morgonen hade Trian lurat iväg Aleks på en överraskning. Han hade stormat in i hans lya och övertygat honom att sovmornar var för veklingar och att han hade en asrolig idé. Aleks hade nappat, såklart, med deras historik var ju roliga grejer ett faktum.
     "Hur långt ska vi gå?" undrade Aleks där han gick bredvid Trian genom den vårkyssta skogen.
     "Säg inte att du redan är trött, pallar inte bära dig. På riktigt tror jag att du typ dubblat din vikt i vinter, trodde bara det var björnar som gjorde sånt" flinade han retsamt. 
     "Det är bara en liten bit till, du kommer fatta" lovade han.
     Snart kom de fram till en liten sjö. Ett vattendrag där de förra våren hade lekt och plaskat efter att Aleks hade retat upp en stor gris. Det hade varit deras första möte. Det var också här som Trians mörker ofrivilligt tagit över honom. Aleks hade fått se det mörker som fanns inom honom, det mörker som han ännu inte hade någon som helst kontroll över än. Synden. 
     Vattnet kantades av vårblomster och träden ramade in den lilla sjön alldeles perfekt. Små knoppar syntes på träden, men mest var det barrträd som fick stå för grönskan. En rädd fågel flög upp från vattenytan när den fick syn på de två vargarna, vilket lämnade små ringar på den annars så stilla ytan. Längre bort porlade det från en bredare bäck som anslöt sig från skogen ner i sjön och fyllde den med färskt vatten. 
     "Tada" sa Trian nöjt och såg mot Aleks. "Jag tänkte vi skulle fira att vi varit vänner en hel vår, en hel sommar, en hel höst och en hel vinter. Det är ganska grymt ju, med tanke på hur jobbig du kan vara. Att jag har stått ut kräver ju typ medalj" retades han och gav Aleks en mjuk knuff i sidan.

Trian hade trots deras gemensamma pranks lyckats hålla Aleksandr i styr, för det mesta. Alek var alldeles för upptagen med att brottas och kämpa i försök att vinna hans uppmärksamhet för att ens hinna tänka ut skämt att utsätta resten av flocken för - till allas stora lättnad. Nu drog Trian ut Alek genom skog och fält, och nog för att promenaden var hanterbar - det var bara att det var så tidigt. Solens strålar hade precis börjat glittra förbi bergkammen och kastade långa skuggor där de gick. Alek kvävde en sömning gäspning.
     "Trött? Jag ba undrar hur länge du tänkt dra runt mig i skogen? Betyder inte att jag är trött." svarade han, låtsat stött, följt av en fnysning. "Och dessutom, det kallas MUSKLER. Hört talas om det, dumhuvud?"
     Han buffade demonstrativt till Trian i sidan, som inte verkade röra sig ur fläcken. Alek låtsades inte märka det medan han längde på stegen för att framför allt bevisa att han orkade med Trians hurtiga morgonbestyr:
     "Bäst att det är värt det," flinade han och stack retsamt ut tungan åt vännen.

'Värt' var lite av en underskattning, visade det sig.
Tada.
"Åh."
     Alek såg ut över sjön. Det var platsen där de först hade träffats. Solen glittrade över vattenytan, som låg helt plan och lugn. Vårblomster ramade in vattnet, och fåglarnas kvitter kunde liknas vid en sång. För en stund slöt Alek ögonen och tog in dofterna och ljuden. Doften av blommor, av vatten och jord, av gräs. Trians doft. Ljuden av fågelsång, vinden i grenarna, av insekternas surr. Trians andetag.
     Det var så fint. All oro och undran Alek bar på då och då sköljdes bort, och den lilla knölen i bröstet löstes upp.
     "Tyvärr har jag ingen medalj," flinade han, knuffade Trian tillbaka - först ganska hårt, men sedan följt av en mjukare buff. "Du får nöja dig med att sola dig i min strålglans."
Aleks leende sträcktes över hans ansikte, så brett att det gjorde ont i kinderna. "Men, seriöst, alltså... Det- alltså, det är så fint. Vackert."
Leendet mjuknade och han fick något tillgivet i blicken. "Helt klart värt promenaden."