Kvällningen hade en sällsam ton, och månblommorna bytte av solen i sina sinande strålar. Iwrias steg släntrade, även om hon var lite sen hem. Blommorna tycktes glöda starkare i samma takt som solens räckvidd falnade men det var klart att ljuskällorna var skilda. Iwria genade över Ängen, som hon bodde ganska nära inpå. Den tunna skären blev tydligare på himlen, men blekare än månblommorna, kanske för att deras avstånd var kortare. Ett långt leende höll läpparna stadiga och hon betraktade sina röda strumpor. Plötsligt hajade hon till, för hon fick en skymt av sin... skugga.

Hennes skugga betedde sig annorlunda, så hon stannade väldigt tvärt. Den föll onaturligt på något diffust märkbart sätt, vilket var vad som fångat hennes blick. Så pass att det var tydligt i halvdunklet. Hon böjde nacken fram och tillbaka i olika riktningar - synade den noga - och såg till sin förskräckelse att fler skuggor följde hennes rörelse. Hon sneglade misstänksamt omkring sig, och upptäckte att skuggor symmetriskt låg utåt, i alla riktningar, med henne som centrum. Raggen reste sig och något väldigt kallt växte inom henne. När hon började tänka, så kylde rädslan henne nästan fysiskt då hon kopplade till att hon såg ut att stå på en sprucken spegel. Det enda naturliga nu verkade vara att fly.

Det största problemet var inte skuggornas prisma-natur. Hon visste inte vart hon skulle längre. Den stora paniken väcktes i en enda fråga; hur länge hon hade gått runt med de här? Hon stressade i motsatt håll, på Ängen, för att hon insett att hon inte vågade gå hem. Skuggorna blev till slut mindre läskiga än hela grejen med att komma hem ikväll. Hon gick lite till, sen gick det lite tid. Hennes blick föll oundvikligen på de spelande skuggorna. Inte kort därefter höll de henne i någon sorts trans, för hon började röra sig i konstiga mönster för att se om någon av skuggorna skulle ge sig till känna och gå sin väg. Lite coolt, ändå, kanske. Hon hade inga vänner att tala om, men snart började hon tänka att hon kanske hade några nu. 


[till Aleksandr <3]

Månblommornas skog sken som den brukade under månens lugnande ljus. Aleksandr försökte föreställa sig hur kuslig skogen kunde bli om månblommorna inte fanns. Då skulle trädens knotiga rötter te sig annorlunda. De små lysande växterna var uppskattade av många, säkert av den anledningen, men kanske också för att de var unika.
Aleks var mitt i en djup fundering om blommorna var ätbara när han såg en liten varg komma springande. Det verkade som om något var fel på henne - skuggor dansade runt henne. Det var inte uppenbart först, men månblommorna bidrog till att göra det lättare att se. Hon rörde sig dessutom konstigt, lite runt och fram och tillbaka medan hon stirrade på sina egna skuggor. Aleksandr gav ifrån sig ett skall för att hon inte skulle vingla rakt in i honom.
"Zdravstvuyte, vad håller du på med?" utbrast han med en hög röst som skar genom skogens tystnad. Aleksandr hade alltid varit högljudd av sig. Han hade inte haft anledning att vara tyst, smyga och hålla på. "Om du går runt sådär kommer du snart gå rakt in i ett träd. Då blir din nos platt, vill du det?"
Aleks hade självklart inte belägg för sin teori, men det var något Lev hade sagt om man inte såg sig för.


[Tänker jag avslutar det här, de kanske pratar lite kort innan Alek drar sig vidare för natten. Avslutat!]