Nattluften var kall när den brisarna drog med sig den in i lyan. Staden var tyst och ovanför glimmade stjärnorna klara mot den djupa bakgrunden. Flera dygn hade passerat men den trycka, osäkra stämningen hade aldrig riktigt släppt. Den oroade henne, gjorde henne ledsen och tvekande.
     Maksim satt utanför bostaden på kanten av etappen. Det var en god utsikt från denna höjd och man kunde nästan se hela sidan av Civitas därifrån. Varya hade gett honom tillåtelse att sitta där medans hon själv befann sig i lyan. Hon lyssnade till hans hjärtslag, hans andetag hela tiden, försäkrade sig om att han satt kvar. Men Maksim var snäll, han var god, och det gjorde allting så mycket lättare. Det gjorde ont i henne att bygga deras liv tillsammans på lögner, och hon visste att det inte fanns något misstag som kunde mäta sig med det hon nu gjort. Men hon hade redan gått för långt, och hon älskade ju honom. Bara lite längre, så skulle han vara hennes.
     En stund passerade innan Varya steg ut ur lyan. Mörkret var en trygghet numera, men ljuset från staden stack henne i ögonen.
     “Maksim,” kallade hon med en mjuk och len ton. Stegen var långa men ljudlösa när hon närmade sig honom och slog sig ned bredvid. “Vad tittar du efter, älskling?” Varya visste svaret, hon visste vad han längtade efter och det sårade henne trots att hon förstod. Hennes blick följde hans ut över staden som lyste i sitt varma sken.

Vinden lekte busigt med Maksims tjocka päls där han satt på kanten av etappen. Det hade kommit till att bli en viktig plats för honom trots att höjden skrämde honom. Där kunde han själv sitta och reflektera över minsta lilla utan risken att bli störd av någon annan. Platsen var på något sätt avlägsen trots att han kunde skymta hela Civitas framför honom. Det var en spektakulär syn, något han aldrig någonsin skådat förr, men trots att där fanns så många individer hade han aldrig känt sig så ensam. Han ville hem. Maksim saknade familjen så mycket att det gjorde ont vid bara tanken av dem. Han kunde inte låta bli att undra om dem saknade honom på samma sätt som han saknade dem.
    Maksims blick var fäst på den tindrande stjärnhimlen. Tankarna gick till Lev och alla de stunder de suttit och skådat himlen och dess alla möjliga symboler tillsammans. Han skulle göra allt för att få tillbringa mer tid med honom nu.
    Maksim. Vad tittar du efter, älskling?
Än hade han inte riktigt vant sig vid att dagligen höra hennes röst. Han kunde vakna vid hennes sida och fortfarande tro att det hela bara var en konstig dröm. Maksim såg upp på sin mor, och en liten suck lämnade honom.
    “Jag tänker att om jag kollar tillräckligt länge… så kanske jag kan se dem. När dem kommer för att leta efter mig, menar jag.” Hans röst var låg, men där fanns en underton av hopp. Han var medveten om att Varya ville att han skulle stanna hos henne; och skammen och rädslan över att göra henne ledsen och besviken var det som höll honom kvar. Trots det kunde han inte låta bli att hoppas att någon ur familjen skulle hitta honom, och ta med honom hem igen.

Varya vilade sin blick på honom igen. Det mjuka leendet som legat över hennes läppar tynade bort och den blå blicken förvandlades till en av sorg. Varya mådde dåligt för hans skull, för trots allt var hans hjärtesorg på grund av henne. Men hon kunde inte låta honom gå. Den känslan var så stark i henne att den eliminerade det stygn av skuld hon kände.
     “Älskling,” tonen var uppgiven och skör. Maksims ögon mötte hennes och hon gav honom ett uttryck av uppriktig förtvivlan. “De kommer inte. Förstår du inte det?” Det knep i hennes bröst när hon fortsatte. “De vet ju vart du är, varför tror du att de inte hämtat dig än?” Hon pausade men väntade inte på hans svar. Hon sänkte huvudet närmare honom, såg honom djupt i ögonen.
     “För att du är svag, precis som jag. Ingen vill ta hand om dem svaga. Dem svaga lämnas kvar, precis som du, och precis som jag.”

De kommer inte. Maksim såg på henne med förnekelse i blicken. Nu var det hon som ljög för honom. Det var självklart att dem skulle komma efter honom; de älskade ju honom. Åtminstone hade dem alla sagt det och det hade alltid känts äkta. Lev hade till och med gjort honom ett halsband för att visa sin kärlek, det var väl inte något man bara kunde hitta på?
   Varför tror du att de inte hämtat dig än? För att du är svag.
Långsamt skakade han på huvudet samtidigt som han kände hur hans kropp återigen började att darra av sorg och rädsla över att bli övergiven. Han ville inte tro på henne, fick inte tro på det hon sade.
   Hoppet som kort synts i hans ansikte dog sakta ut och ersattes av ett uttryck av rent lidande, för att sedan övergå i en tomhet när hon fortsatte tala. Maksim hade sedan liten varit medveten om att han varit svagare än de andra; mer skör. Men det hade aldrig varit ett problem, varken för honom eller för syskonen. Dem hade visat sin uppskattning ändå; på sina egna sätt. Både hans far och faster hade uppmuntrat honom och alltid funnits där i hans mörkare perioder.
   Maksim såg upp från marken och mötte tårögt hennes blick. Hennes ögon var djupt blå likt hans egna, och han snyftade lågt när han försökte hålla fast sin blick i hennes. Maksim förstod inte, han var så förtvivlad och aldrig någonsin hade han känt sig så ensam som nu. Hela hans värld hade rasat samman. Allt han hade växt upp i och trott på, var bara byggt på lögner. Kanske var det till och med så att pappa avsiktligt låtit honom vandra iväg tillsammans med Katya för att hon sedan skulle överge honom? De kanske bara hade väntat på ett tillfälle till att bli av med honom? Och trots att han inte ville erkänna det, så hade hans mor rätt, om dem visste vart han var… varför hade de då inte kommit efter honom?
   “Jag vill inte…” Han snyftade lågt och drog efter andan, osäker på vad han skulle säga. En del av honom ville sätta emot hennes ord, förneka det hon så beklagligt försökte förklara för honom, men han kunde inte. Maksim var nedbruten, krossad i tusen bitar och han undrade om han någonsin skulle bli hel igen. “Jag vill inte vara svag längre… Jag vill vara modig.” Som pappa. “Som dig.”

Det gjorde ont att se på hur hans hjärta krossades inför henne. Det var hennes fel. Allt var hennes fel. Men den korta tiden de spenderat tillsammans hade gjort klart för henne att det inte fanns något annat alternativ. Varya kunde inte förlora honom igen. Och det tillsammans med insikten om att mörkret som alltid manifesterat i hennes inre faktiskt var hennes rätta jag skapade en slags skoningslöshet hon tidigare inte vågat sig an.
     Varya hyschade hans snyftande mjukt. Varya sträckte en tass om honom och drog honom till sig. Hans varma kropp mot hennes kalla famn. Hon sänkte huvudet över hans och började stillsamt vagga fram och tillbaka.
     “Det är okej, min prins,” viskade hon ömt, “det är okej. Dem har övergett oss. Dem älskar inte oss.” En del av Varya kände sig sviken, förkrossad, över att Kolzak inte letat efter henne. Om han vetat, varför hade han inte hämtat henne? Dem känslorna var starka, lätta att avbilda på Maksim. I en djup suck slöt Varya ögonen. För en gång skull tvingade hon undan sina egna känslor och fokuserade på sin son.
     “Vi har bara varandra nu, Maksim. Det är du och jag.”


[Avslutat]