Ani hade förberett sig på att ge sig av i flera dagar. Det kändes som om det var så mycket att förbereda sig på. Hon behövde vara förberedd mentalt för det, samtidigt som hon ville vara så vacker och tilltalande som möjligt. På ett sätt kändes det konstigt att lämna, hon hade ju inte ens hunnit presentera sig för alla i Tenebris och nu var de plötsligt på väg bort. Hon var fortfarande ny både i Civitas och Tenebris, och hade många att tala med. Hon förstod dock orsakerna till det; nu var ju ett ypperligt tillfälle att visa upp samarbetet mellan Diomhair och Tenebris - alltså hon och Alonso.
   Det var därför de nu vandrade längs med Civitas något glesare befolkning. Kanske hade de alla hört talas om festligheterna som skulle äga rum söderut - precis som de själva. Det var Ani själv som kommit med idéen att hon och Alonso skulle ge sig av, tillfälligt självfallet, för att visa upp sig själva. Uppmärksamhet var något hon alltid hade tyckt om.
   “Varför ser du så ledsen ut?” Blicken var fäst på vägen framför dem, men frågan var riktad till Alonso. Det fanns ingen empati i hennes röst, den var snarare vass och anklagande. “Du borde vara stolt över att din mor anser dig vara det bästa valet. För mig hade det inte-”
   Ani hann inte avsluta sin kommentar innan en främling avbröt henne. Genast klistrade sig ett leende sig fast på hennes läppar, och hon såg på hanen. Stor och stark, med två mäktiga horn. I vanliga fall hatade hon att bli avbruten, men hon var tvungen att hålla masken uppe - åtminstone för de som inte hade sett den spricka än.
   “Var hälsad,” nickade hon samtidigt som hon funderade. Hon hade beordrat Alonso att berätta om alla i Tenebris för att få en förståelse för dem, för att åtminstone ha en grund att gå på. Namnet lät bekant, och om hon mindes rätt var det en av Tenebris medlemmar med något kaotiskt förflutet.
   “Maksim. Det är en av oss, eller hur?” Ani vände blicken mot Alonso. I det här fallet verkade det som om han visste mer än henne, vilket retade henne.

Det var svårt att smälta situationen han plötsligt fann sig leva i. Tankarna och känslorna rörde sig som i ebb och flod. Emellanåt hade han accepterat och förlikat sig med tanken, han ville trots allt inget hellre än att lita på sin mamma och hennes omdöme. Men desto mer han umgicks med Ani, desto mindre kom den känslan. Kanske var hon en svartvarg i sitt essä, trots allt kunde han se mycket likheter Nilo och henne emellan. Men trots att han skulle ses som en av huvudspelarna i den här pjäsen, kände han sig bara som en bortglömd sidokaraktär. Ändå gjorde han sitt bästa för att inte visa det. Han var inte en av Civitas största skådespelare för intet. Så han visste att Anis kommentar mest bara för att komma honom under skinnet, så han såg på henne med en frågvis min innan de båda blev avbrutna.
     “Det är ingen fara,” försäkrade Alonso med ett leende. Det säregna utseendet registrerades snabbt hos honom. Han delade en oneklig likhet med de som hotat honom till livet i arenan. Han svalde den exploderande rädslan som kom tillbaka med minnet och dolde allting bakom den tillmötesgående fasaden.
     “Maksim, ja, ja, han är en av oss,” svarade han och gav Ani en vänlig blick. “Men, jag ska vara ärlig, jag har inte sett honom på ett tag.” Alonso drog ihop ögonbrynen i ett tankfullt uttryck. Det var inte en fullständig lögn. Maksim befann sig någonstans i närheten. Men frågan hade bekräftat det han redan anat. Det här var en av dem han hört kalla sig Torano. De var opålitliga, med till synes irrationella motiv.
     “Får jag vara så ohövlig att fråga,” Alonso skrattade till i ett försök spela oskyldig och nästan lite generad över sin fråga, “vad det gäller? Jag tänker, om vi får kontakt med honom kanske vi kan meddela honom att du är här?”

Gast kunde inte dölja den positiva överraskningen han kände när främlingarna bekräftade att de visste vem han frågade efter. Ärligt talat hade han inte väntat sig ett gensvar, i varje fall inte från de allra första personerna han stötte på. Men de här vargarna kände Maksim, uppenbarligen ganska väl att döma av sättet de sa han är en av oss. 
    Genast började dock framgången halta; de hade inte sett till Maksim på ett tag. Att tro att de skulle kunna leda honom direkt till kusinen var naturligtvis för optimistiskt, men Gast hade ändå hoppats att de kanske kunde peka honom i rätt riktning. 
    "Ni har ingen aning om var han kanske skulle kunna vara? Var han brukar hålla till? Det är ju rätt folktomt här, jag tänker om det ..." Han avbröt sig i funderingen för att spana åt sidan och förbi de båda vargarna, som om Maksim skulle komma promenerande runt hörnet vilken sekund som helst, innan han lät blicken återvända till främlingarna när den svarta hanen tog till orda igen.
    "Åh, inget särskilt. Inget viktigt." Han skakade lätt på huvudet och log ursäktande. "Jag är bara på genomresa och tänkte försöka passa på att träffa honom medan jag är här, vi har inte setts på länge. Vi är kusiner", tillade han med en axelryckning. "Mitt namn är Radagast, fast han har säkert inte nämnt mig. Som sagt, det var länge sen vi sågs."

Ani lyssnade på de två medan de talade. Hennes blick var fäst på främlingen och kunde kanske uppfattas som något intensiv. Hon försökte att läsa av honom, få ett hum om vad det var för person som sökt deras hjälp. Det var något bekant hos honom, med de präktiga hornen och de tydliga ansiktsdragen. Som om hon sett honom tidigare.
    “Min kära,” hennes blick vandrade från främlingen som presenterat sig som Radagast till Alonso. Hon var en ypperligt bra skådespelerska, och verkade mer än dödskär i den andra svartvargen. “Tror du inte att han har gett sig av till festligheterna i söder? Precis som många av oss är.”
    Ani såg på Radagast igen.
    “Ljusets krigare har bjudit in till storfest, de ska fira sin årsdag förstår du.” Hon hade hört om tillställningen från flera håll, och blivit nyfiken att ta reda på mer. “Så det skulle inte förvåna mig om han var på väg dit, av olika anledningar.”

Alonso nickade i samförstånd när hanen - Radagast - presenterade sig. Det milt medlidsamma som funnits i hans blick när han sett på hannen drog sig långsamt tillbaka när han såg på Ani, men leendet höll stadigt. Alonso kunde inte beskylla henne för att hon inte riktigt förstod vikten av att vara försiktig när det kom till Maksim och hans förflutna. Men det var nog så att om hon varit medveten hade hon gjort likadant ändå, om så bara för att reta honom. Det var nästan som att hon var tvungen att göra sin röst hörd så fort hon fick tillfälle, oavsett tidpunkt eller ämne.
     “Ja visst, hur kunde jag glömma.” Ett lågt skratt lämnade honom och han såg tillbaka på Radagast. “Så kan det absolut vara. Det är en relativt lång vandring, så även om det är något månvarv bort kanske han begett sig av redan nu.” Festligheter och firande av detta slag var inget som slog Alonso som något Maksim skulle ha nöje utav. Men vad visste han? Maksims relation till Tenebris verkade långsamt tunnas ut. Det skulle inte förvåna honom om han helt enkelt inte kom tillbaka en dag. Ändå kunde han inte klandra honom. I mångas ögon verkade han inte som mer än en skugga av hans mor.
     “Jag antar att vi själva snart ska börja bege oss?” Alonso sneglade på Ani. Han ångrade den frågande tonen, rädd att Ani skulle ta tillfället i akt att tillrättavisa honom. Även om hon i synnerhet alltid betedde sig vänligt mot honom i offentliga sammanhang så fann han ändå det värre på något vis. Det falska, utstuderade skådespeleriet.

Festligheterna i söder. Ljusets krigare. Gast lyssnade intresserat, först på tiken och sedan på hanen, och kände hjärtat öka takten för varje ord de sa. Det här var en bekräftelse på det han redan hade börjat känna - världens storhet, de många outforskade platserna och okända namnen. Ju mer han lyssnade, desto säkrare blev han på att han måste dit oavsett om Maksim var där eller inte. 
    "Vet ni var i söder? Vilket håll?" Att landet var stort hade han nog kunnat ana sig till tidigare också, men det var inte förrän han började vandra som han hade börjat inse exakt hur stort. Han skulle inte tacka nej till en närmare vägbeskrivning, och främlingarna var inte sena med att ge en.
    "Jag ska inte uppehålla er längre", sa han när de var färdiga. "Tack för hjälpen, verkligen!" Redan innan han hade avslutat meningen började benen röra sig som av sig själva, så ivrig var han att fortsätta och se vad mer som fanns längs vägen mot söder.

[Avslutat? Om ni inte vill lägga till nåt ofc! ]