Först hade hon inte blivit förvånad när Janos inte dykt upp i tid till deras träning. Det var inte till det ovanliga, att han dök upp senare med ett ursäktande ansiktsuttryck och ett brett leende på läpparna. Zaria hade vant sig vid det, och hade tagit vara på den ensamma tiden hon fick genom att värma upp.
   Men tiden hade försvunnit, och Janos hade inte dykt upp än. Zaria var inte den att oroa sig i onödan, men det var inte heller likt honom att bara lämna henne utan att ha nämnt det i förväg.
   “Han har säkert bara fastnat med att vara barnvakt igen,” mumlade hon lågt för sig själv, samtidigt hon slog sig ner på deras gemensamma träningsplats. Det hade kommit till att bli deras plats, där det fanns alla möjligheter för dem att utvecklas och utforska sina krafter tillsammans. När månen var framme sken den ett behagligt ljus på den öppna platsen, samtidigt som det fanns träd och buskar för skugga.
   Zaria väntade. I stunder så satt hon ned, för att sedan vanka fram och tillbaka, till att slå sig ner igen, till att lägga sig ner, till att fortsätta vandra runt i deras område. Hon ville inte gå, ifall han dök upp med sitt leende och bad om ursäkt. Kanske hade Baro fastnat i en trädstam igen, vad visste hon.
   Ändå kunde hon inte ignorera klumpen i magen som växt sig större. Det kändes som om något var fel. Janos var nästan alltid sen, men aldrig mer än några minuter eller en kortare stund. Nu hade det gått flera timmar, och solens ljus hade börjat skymma bakom bergen igen.
   Zaria muttrade lågt för sig själv, innan hon reste sig upp och började gå tillbaka mot flockens samlingsplats. Det var en rejäl utskällning som väntade Janos när hon väl fick tag på honom.
   Runt lägerelden vilade ett flertal av familjens medlemmar redan. En del av dem var ute på uppdrag, men de flesta var fortfarande hemma. Några utav hennes syskon hade redan fallit in i djup sömn, och Baros snarkningar bredvid Vargons hördes tydligt över den sprakande elden. Hennes bleka blick sökte efter den välbekanta, gråa vännen, utan någon lycka.
   Försiktigt tassade hon fram till sin far, men även han hade redan somnat. Hon ville själv inte gå och lägga sig förrän hon visste vart Janos var. Kanske spelade han henne ett riktigt elakt spratt igen, vilket inte heller vore första gången.
   Zarias blick fastnade vid Niyahas. Hon var vaken.
   “Hej, vet du vart Janos är?” Hennes röst var lågmäld. “Vi skulle tränat för flera timmar sedan, men han dök aldrig upp.”

[Öppet]