Damm och löv flög omkring som en liten dans i luften, skapad av små klumpiga tassar som följdes av ivriga röster. Syskon som diskuterade och kom med idéer om deras nya högkvarter som ingen annan än dom visste om. Allt var så spännande! Att kunna vara med i något så häftigt och stort! Men Donja kunde inte låta bli att känna sig utanför, då hon bokstavligen aldrig kunde få en syl i vädret. Hon försökte så gott hon kunde med att peta till sina syskon så dom kunde titta på henne men alla syskonen var så uppe i varv och pratade i mun på varandra så dom märkte inte ens hennes försök av att bli ''hörd''. Med en besviken suck så gick hon där ifrån med ett sänkt huvud, dom skulle ändå inte märka att hon var borta med allt stohej. 

Donja hade satt sig under ett träd en bra bit bort så hon kunde vara ensam, en tår fall ner från hennes kind och med en snyft så drog hon tassen över nosen och tittade upp på molnen. Var hon tvungen att vara född utan en röst. Sorg och ilska välde inom henne och hon försökte skrika upp mot skyarna, mot gudarna som hade gjort henne så här. Men inte ett pip. Med gråt i halsen så försökte hon ännu en gång skrika, men med samma resultat. Hon var dömd att aldrig bli hörd.

[Öppet för de syskon som vill <3]

Syskonen hade varit mitt uppe i en stor diskussion om hur de bäst skulle gå tillväga med fördelningen av uppdrag och sysslor i högkvarteret. Det hade blivit en ganska högljudd diskussion med många passionerade röster och åsikter, så pass att de inte riktigt hade märkt att den utan en röst inte fick göra sig hörd. Det var inte förrän hon hade lämnat platsen som Devaron reflekterade över att hennes känslomönster hade försvunnit. Iridonia var alltid den hon kände av bäst, klarast, med tanke på deras gemensamma kraft, så varför hade hon inte känt av att hon känt sig missnöjd? Hon bannade sig själv för att ha ignorerat henne, eller åtminstone inte inkluderat henne. Nej, de hade alla ignorerat henne, det var ingen poäng med att försöka rättfärdiga det, de hade alla varit dumma. De borde veta bättre. Hon hade alltid haft sitt handikapp, så varför var de inte bättre på att låta henne delta? Hon skämdes över insikten.
''Hörrni, alltså, jag tror att Donja blev ledsen'' började hon och nickade i riktning åt där vars systern hade gått iväg. ''Vi borde lyssna på henne också, vi borde vara bättre än så''. Hon suckade innan hon bestämde sig för att gå iväg för att leta upp systern.

Det tog henne en stund, hon visste inte exakt vart hon hade gått, men till sist så snappade hon upp starka känslor i närheten och fann henne sittandes under ett träd. Hon sänkte huvudet och farten något och studerade systern medans hon närmade sig. Ville hon vara helt själv? Dev kände ändå att hon borde be om ursäkt. Hennes känslor utstrålade skam, ånger och oro. Det hade satt sig som en hård knut i hennes bröstkorg, och att känna hur upprörd systern var gjorde det bara värre. Hon önskade att hon visste mer om kraften så hon kunde visa henne vad hon kände, ordentligt. Nu hoppades hon att hon kunde känna av det ändå. Hon stannade upp någon kort meter ifrån henne, osäker på om hon ville att Dev kom närmare eller inte.

Han var så inne i planeringen av Stjärnkrigarnas högkvarter. Planer för framtiden. Allt var så spännande och Dath älskar de här stunderna med systrarna. Dath själv medverkar flitigt i konversationen och erbjuder även positiv feedback här och där. De är stjärnkrigarna och de kan göra vad som helst med sina samlade krafter. Men det är en röst som inte hörs. Donja. Systern har ingen röst men Dath vet ändå att hon har mycket att säga.
Han skulle just fråga henne vad hon tycker när han inser att hon är borta. Dev uppmärksammar detta med. Hörni, alltså, jag tror Donja blev ledsen. Dath ser sig omkring efter den stumma systern men kan inte se henne någonstans. Vi borde lyssna på henne också, vi borde vara bättre än så. Dath instämmer och följer efter Devaron för att hitta Iridonia.
De stannar tillsammans på behörigt avstånd och det gör Dath ledsen av att de Donja sitta där ensam. Han ger Devaron en menande blick och nickar, hoppas hon förstår. De kan vara där för Donja tillsammans. Det kan de allihopa. Dath ser åt Donjas håll igen och börjar försiktigt att tassa närmare.
”Donja?” Han kanske tränger sig på om Donja vill vara ensam. Men först och främst vill han försäkra sig om att hon är okej. ”Är du okej?” Frågar han och fortsätter få närmare. Han ler varmt åt systern och söker hennes blick.
”Din åsikt är minst lika viktig som våra, om inte mer. För du har förmågan att se mycket mer än vi kan”. Han sätter sig ner vid hennes sida.
”Vet du vad?” Han ger henne en försiktig knuff på halsen. ”Om du tycker att vi pratar för mycket. Eller vill inflika något så får du gärna bita mig i svansen. Jag lovar att från och med nu alltid vara uppmärksam på vad du vill förmedla och du får gärna låna min röst”.
Svansen börjar vifta vilt bakom honom när en fenomenal idé tar form i hans huvud.
”Vi är Stjärnkrigarna. Vi måste ha ett hemligt sätt att kunna kommunicera med varandra. Det behöver inte vara ord, det kan vara något helt annat. Vi kan finnurla och utveckla det tillsammans”. Dath söker Devaron och ser sedan på Donja igen. ”Vad tycker du om det. Donja?”

Iridonias sorg och förtvivlan över situationen följdes sedan av andra känslor som inte var hennes. Skam? Oro? Känslor var svåra att tyda men hon visste att det inte var hennes hon tittade bakom sig med tårar i ögonen och så Devaron och Dathomir. Det var dom känslorna kom ifrån, Donja snörvlade till och titta ner på sina tassar när syskonen närmade sig. ''Är du okej?'' hörs en röst och Donjas blick möter sin bror men bara ett ögonblick innan och tittar ner i backen igen. Hon känner sin bror kroppsvärme när han sätter sig bredvid henne och även hennes systers närvaro känner hon väldigt tydligt på grund av deras delade kraft. Hon lyssnar på sin bror och snyftar i mellan åt men lyfte inte blicken förens han knuffade henne lite lätt, då mötte hon hans blick igen och även Devs. ”Om du tycker att vi pratar för mycket. Eller vill inflika något så får du gärna bita mig i svansen. Jag lovar att från och med nu alltid vara uppmärksam på vad du vill förmedla och du får gärna låna min röst”. Donja kunde inte riktigt låta bli att le lite smått över det brodern sa. ”Vi är Stjärnkrigarna. Vi måste ha ett hemligt sätt att kunna kommunicera med varandra. Det behöver inte vara ord, det kan vara något helt annat. Vi kan finnurla och utveckla det tillsammans”. Donjas sorgsna tårar blev till tårar av glädje och tacksamhet av det Dath sa och Donja tittade på Dev och försökte sprida det till sin syster men om hon lyckades med det visste hon inte riktigt. Hon kramade om sin syskon och tårarna bara välde över i en knäpptyst gråt, hur kunde hon tro att hennes syskon inte brydde sig? Dom var ju här och visade att dom brydde sig, skämdes lite över att hon hade reagerat som hon gjorde. Hon tittade på sina syskon och drog tassen över nosen och log sedan och försökte sända ut så mycket värme hon kunde mot sina syskon.

Då Dathomir gick fram och satte sig vid systern så stod Devaron först kvar en liten stund. Försökte fokusera på vad för känslor Iridonia kände, men det var svårt att avläsa konkreta mönster hos någon om det var flera känslor ihopblandade i ett eller om de skiftade fort. Det var lätt när det var en ensam stark känsla, som rädsla, ilska eller sorg, men mer vardagliga grejer? En himla labyrint. Hon tog sig dock fram till syskonen efter att Dath hade pratat en stund och slog sig ner på andra sidan om Donja. Hon lyssnade intresserat på vad brodern hade att säga och fann sig hålla med om hans förslag. Att försöka hitta ett annat sätt att kommunicera sinsemellan där alla hade mer eller mindre samma förutsättningar var en riktigt god idé. Hon kunde inte låta bli att le då en värme spred sig inom henne, en som systern delade med sig av och hon lutade sitt huvud mot hennes för några långa sekunder. De skulle bli bättre på att inkludera henne, det måste de. Stjärnkrigarna bestod av fem vargar trots allt, alla med sin egna viktiga roll.
''Vi kanske kan komma på olika symboler vi kan rita på marken?'' föreslog hon samtidigt som hon drog tassen över jorden. ''Fast det funkar inte överallt...'' lade hon till med en eftertänksam ton. Vad mer fanns det de kunde göra?

(Avslutat då Iridonia blivit NPC)