Hon hade akdrig uppleft riktig rädsla, aldrig mer än den hon kände när Den mörka, älde, hanen hade varit utonför flockens gränser. Hon hade aldrig behövt fundera på om hon skulle ha tillräckligt med mat, för flocken hade alltid funnits där, och de gånger hon behövt vara ensam i test uppdrag för hennes träning hade hon kunnat jaga själv, väl tränad i det mesta man behövde veta.
Hon hade aldrig behövt känna sig så som hon gjorde nu. Så som hon gjort då.
 Hennes redan möka päls kunde inte beskrivas som annat än smutsig, till den gad att hon antagligen skulle kunna misstas för en skabbig svart varg med allvarliga pälsproblem. Hon hade inte kunnat landskapet, och var nu antagligen miserabel att se på. Hennes kropp började magras ur, och även om hon ännu inte såg ut som ett vandrade skelett, och hon misstänkte att hon antagligen skulle dö innan det gick så långt, så var henes drag kantiga, tillskillnad ifrån de avrundade dragen av en ung varg som hon borde ha.
 De honungsgula ögonen var upspärrade där hon stirrade ut i dimman, orsakad av markens hetta som slogs med vintern som önskade att bringa kyla. Hon hade tyckt sig höra ett ljud, och instinktivt hade hon reagerat med denna nya känsla. Rädsla. När inget mer ljud hördes och inget i hennes närhet förflyttade sig inom hennes synfält viftade hon bort det som ännu en av de inbillningar hon upplevt den senaste tiden.
 Ända sedan hon sett den oåterhållsamma skräcken i Blairs ögon där han krashat på den ohyggliga varelsen hon slagits med hade nästan ingen annan känsla bott i henne. Om hon någonsin oroat sig hade det varit han som försäkrat henne om att allt skulle bli bra, om än så bara med sin narvaro och egen övertygelse. När han inte längre bar på den, när han inte längre trodde på hennes överlevnad, då hade hon också förlorat den.
 Sakta slappnade hennes spända muskler av och hon lyckades vända bort blicken, med kände fortfarande den konstanta paniken, rädslan, bulta i bröstet. Men den dominerande känslan, som dränkte de mesta av hennes känslor och behov var skulden. Hon borde inte ha sprungit, hon borde ha stannat. Hon skulle ha slagits vid hans sida, så som hon hade svurit på att göra. Med det var den där paniken i hans blick, den innerliga skräcken. Den hade lamslagit hennes sinne och tvingat hennes kropp att bara fly, vart som helst, bara bort därifrån, och nu var han antagligen död. Det var hennes fel.
 Sorg brände i bröstet och än mer skam. Hon borde veta bättre än att åta alla hennes känslor styra så här. Borde veta bättre. Om Shady sett henne nu skulle hon vara besviken, det var Iriea säker på. Hon var iallafall det, och hon skulle föreställa vargen som blev handplockad att bli tränad av henne personligen, den rädda lilla valp hon var nu? Hon skulle föreställa en tränad lönnmörare? En nattens skugga? En anhängare av Chaibos? Hon var ingenting annat än patetisk.
 Sakta tog de långa stegen henne framåt över den svarta marken, genom dimman åt vilket håll som helst. Hon hade tappat bort sig för länge sedan, och hon brydde sig inte längre vart hon gick. Hon ville bara bort ifrån den här platsen, och kansk skulle hon då kunna åter jaga undan rädslan, men här var varelserna fortfarande alldeles för verkliga, minnet alldeles för nära. Hon måste bort. Ut.

[Öppet för en person om det inte gör något med eventuell seghet]

Som det ostyriga tonårsbarn hon var, var det svårt att hålla henne fast. Hon gick dit hon ville och hamnade där hennes tassar behagade stanna. Inte för att hon lämnat familjen, inte alls; hon planerade att återvända till lyan i skymningen, men just nu hade hon ett enda mål för ögonen, nämligen att utforska områdena kring Öknen så gott det gick. Och nu hade hon precis korsat gränsen till Lavaöknen. Shanti var tvungen att erkänna att hon kände sig lite illa till mods, det här var helt klart den längsta utflykt hon någonsin gjort, men samtidigt så uppfylld av en upptäckarlusta som drev henne framåt, en outtröttlig vilja att se mer, och den gav henne såväl mod som styrka att ta nästa lilla steg. Den här känslan var knappast ny för henne. Hon upplevde den nästan varje dag, och det var den som fick henne att lämna lyan allt oftare. Äventyrslysten som hon var längtade hon alltid efter vad som dolde sig bakom nästa krök, något som hon inte hade märkt av hos de andra syskonen. Möjligtvis hos Sol, brodern som stod henne närmast, men inte mycket hos de båda andra. Hon anade att det skulle vara äventyrslusten som slutligen skulle få henne att ta steget bort från familjen och Öknen för gott. 
   Den lilla tiken rörde sig över landskapet med en skådespelad säkerhet. Hennes tassar tvekade inför varje steg - borde jag inte gå tillbaka? - men en röst i huvudet manade henne framåt - är du rädd, eller? Kom igen nu, det är spännande! - och det slutade alltid med att hon bejakade den sista rösten, den som talade med störst inlevelse. Hennes klargula fäll antecknade sig skarpt mot omgivningens mörka, stelnade kullar, och här och var löpte sprickor i marken likt blodådror. Dimman låg i sjok runt tassarna. Tikens överdimensionerade öron klippte uppmärksamt. I bröstet trängdes en ohejdbar nyfikenhet med en misstänksam vaksamhet, och hon hörde främlingen innan hon såg denne. 
   Hon stannade, plötsligt spänd som en bågsträng i hela kroppen, även om främlingen inte ens på avstånd såg ut att vara riktigt i skick att skada henne. De turkosa ögonen var vitt uppspärrade och det ryckte lite i de trekantiga öronen. Hon hoppades ge intryck av att vara stark (även om hennes tunna kroppsbyggnad skvallrade om att så inte var fallet), av att hon inte gav vika för något. Men kanske syntes osäkerheten ändå, kanske slapp ett uns av den igenom hennes noggranna fasad av en kaxig tonåring, kanske kunde man ana sig till den i hennes röst när hon tog till orda. 
   "Hallå där! Vem är du?" 

[ Shanti sprattlar in c: ]

Hon omsom sköt framåt som en pil, i sin okonrtollerbara fasa, omsom lunkade utmattad. Ljuden som förföljde henne, om det nu än var i hennes sinne, eller verkliga fick hennes hjärta att hårt och i otakt slå i hennes bröst. Dock hade hon lyckats hålla sig i skinnet och inte direkt rusa framåt, en kort känsla av stolthet fladdrade tyst i bröstet innan den försvann. Vad hade hon att vara stolt över egentligen? Att hon lyckades hålla sig ifrån att fly ifrån inget?
 Blicken vandrade än en gång genom dimman utan att finna något, och den enda doften hon lyckades snappa upp med den mörka nosen, som hade blivit torr under hennes färd genom det svarta landskapet, var av svavel. Hon hade dock på det hårda sättet lärt sig att svavel mycket lätt kunde dölja eventuella spår av fienden. Hon hade blivit paranoid. Letade efter fienden i dimman utan att kunna se den. Hörde stegen, gurglandet ifrån deras förvridna, förmultna kroppar, utan att de fanns där. Knappt sov hon heller, för rädd för att vila i det okända landskapet.
 Återigen hördes ljud ifrån någon som gick, men hon avfärdade det som ännu ett hjärnspöke, och vart återigen, under det kortaste av ögonblick, stolt över sig själv. Något hon dock bittert ångrade då en röst bröt tystnaden. Oförberedd på ljudet skjöt hon upp i lufen i ett språng och lyckades vända helt om mot ljudets källa. Hjärtat slog så hårt i bröstet att hon kunde svära på att hon kände det emot revbenen. Ett förskräckt tjut hade lämnat henne i stundens hetta, svansen låg fastklistrad mellan hennes bakben och blicken av honung flackade frebilt över landskapet, letade efter källan. När hon hittade den kände hon sig skamsen, och ilsken på sig själv. En ungvarg. Hon fnös och rätade sakta ut benen höjde osäkert huvudet och försökte hitta den mask hon alltid haft över anletet för att dölja känslorna. Men hon kunde inte finna likgiltigheten. Den något sånär jämngamla valpen hade en hållning som ville tyda på säkerhet, men trots sitt tillstånd kunde Iriea se igenom hennes fasad. Det var trots allt det hon var tränad för.
 Den unga vargen, kanske rent utav en valp i andras ögon, försökte i sitt kaosartade sinne dras till minnes vad det var den andra sagt, men insåg snart att hon egentligen inte riktigt lyssnat.
Hon stegade närmre främlingen, och var blott några meter ifrån denne, men stannade snart upp igen. Sökte med blicken över främlingens ljusa kropp, letade efter tecken för förruttnelsen, letade efter öppna sår, lösa kroppsdelar, vad som helst som tydde på att De var tillbaka. När hon inte kunde finna det särade hon äntligen käftarna för att tala med en osäker stämma inlindad i falsk nonchalanthet.
"Är du här ensam?" blicken lämnade främlingen för att söka efter fler, kanske hade de kommit för att avsluta jobbet? Att ta hennes liv? Hon var ite säker på om hon brydde sig eller inte.

Svavelstanken stack och sved i ökenvargens nos när hon betraktade främlingen med en mask av spelad nonchalans stelnad i ansiktet. Hennes ljust blå ögon mötte vargens gula över det avstånd som skiljde dem åt, och trots att det inte var kort så hade hon inga problem med att höra vad honan sa. Trots det faktum att hon var rätt liten i jämförelse med den andre, att hon inte längre befann sig inom syn- och hörhåll från lyan och att hon inte kände till främlingens avsikter stod hon kvar, kanske mest av envishet men nog också av nyfikenhet. En skygg nyfikenhet naturligtvis, men ändock en nyfiken sådan - det här var ju faktiskt den första varg hon träffade utanför Öknen, vilket inte var ett särskilt tätbefolkat område, och hon undrade vad det var för folk som rörde sig i landet. 
   Hon uppfattade honans fråga, men dröjde något med svaret. Det kunde givetvis vara ett trick, en fälla. Det var inte speciellt smart att ge främlingen vapnen som kunde döda henne, men till och med Shanti insåg att det var en ytterst paranoid sak att tänka, och trots allt var ju den andra tiken ensam likväl. Till slut, efter att flera sekunder passerat förbi, bestämde hon sig för att svara. 
   "Ser du någon annan här? Det är bara jag." Hon fnös lätt. Med högt lyftat huvud, en (vad hon hoppades) nonchalant blick i de turkosfärgade ögonen och en lätt svepning med svansen studerade Shanti främlingen med utstuderat, nästan trotsigt, lugn. Hon var inte lika obekymrad som hon ville ge sken av, men hon hade nu axlat sin roll och var beredd att spela den. 
   "Vem är du?" frågade hon igen, inte riktigt beredd att ge bort sitt namn förrän främlingen gett sitt till henne.

Främlingen stod där hon stod, utan att göra mycket annat än att titta emot Iriea själv, som också hon envist sod tyst där hon sökte med blicken efter eventuella hot, väntade fortfarande på ett svar till sin fråga. En lätt irritation byggdes upp inom henne, främling verkade med flit dra ut på tiden, och iriea hade verkligen ingen lust att bara stå omkring medan någon yngling förökte spela tuffare än vad hon uppenbarligen var. Svaret dröjde ytterligare innan hon fick det, en spydig kommentar. Iriea fnös och förärade inte henne med ett svar. Hon hade fortfarande bara ett mål med mötet, och när hon fått det hon ville ha skulle hon snabbare än kvickt avlägsna sig. Tiken on hade ett par meter framför sig trodde att hon var bättre på att dölja sig bakom sin nonchalanta mask än vad hon var, eller så kanske det bara var Irieas träning ifrån då hon kunde gå och tänka för sig själv som gjode det möjligt för henne att så lätt se igenom den. Hur som haver var den för iria bara ett irritationsmoment, ett litet hinder för henne att få det hon ville ha, eftersom tiken antagligen tänkte fortsatt gömma sig bakom den, och därmed utge några fler spydiga kommentarer på hennes frågor. När den andre Frågade efter hennes namn såg hon bara misstroget på henne, men frågan ställde till emd mer kval inom Iriea ä vad hon någonsin tänkte erkänna, ens för sig själv. Vem var hon egentligen? Kudne hon längre kalla sig själv för en av Nattens skuggor? Flocken var borta, splittrad. blair var borta, så vem var hon då? Hela hennes liv, karaktär och åsikter hade byggts på flocken som grund, så vem var hon utan dem? 
Hon visae inte förviringen inom henne utåt, utan såg bara blakt på främlingen medan Sekunderna tickade förbi. nte tänkte hon uppge sitt namn, för trots att henens flock itne verkade finnas kvar tänkte ho inte g den andra någon information som kudne röja dem, en gammal vana som satt djupt inom hennes väsen. Så hon struntade helt enkel blankt i att tiken sagt något allas och låsades om som om hon inte hört henne.
"Varifrån kom du?" kanske var det inte så långt dit så kunde hon ta sig bort ifrån den här Gudsförgätna platsen. Hon hoppades iallafall på det, hon hade sedan länge fått nog av savel doften, den torra marken och det svarta landskapet i ren allmänhet.
 Eftersom hon inte visste åt vilket håll hon sprungit var hon inte säker på vad för landskap hon var påväg emot.

Hon väntade. Och väntade. Den sandfärgade tiken väntade, men inget svar kom. Ignorerade den mörka hennes frågor med flit? Kunde man ha så dålig stil? Hon bet ihop käkarna hårt och lyssnade, de stora öronen uppmärksamt spetsade. När den främmande tiken sedan knuffade undan hennes fråga för att ställa sin egen, vinklades öronen irriterat bakåt. Visst hade kanske inte Shanti alltid den trevligaste tonen gentemot främlingar, men hon svarade åtminstone på deras frågor. Någon slags hyfs hade även hon, men det tycktes inte den här vargen ha. Något ilsket tänkte hon att hon inte skulle besvara några frågor från någon som inte besvarade hennes, men det beslutet höll inte särskilt länge.
   "Öknen", sa hon korthugget. 
   Hon fortsatte inte, vad spelade det för roll om hon ställde en massa frågor som främlingen ändå ignorerade? Hon gjorde bara sig själv till åtlöje. Om den här tiken trodde att hon var någon slags turistguide eller möjligtvis en frågeautomat, som gick att pumpa på information och sedan strunta i, då misstog hon sig grovt. Shanti tänkte varken besvara eller ställa fler frågor förrän hon fick något svar själv. 

[Haha, Shanti är så sur!<3]

Iriea såg hur irritationen växte i främlingens ansikte, och brydde sig föga om det. Talade man med en sådan ton fick man förvänta sig att man fick ta skit tillbaka. Iriea hade ju dessutom inte tid med henne fjanterier. Återigen fick hon vänta på sitt svar, men brydde sig inte nämnvärt då hon såg de små signalerna hos den andre som visade att hon skulle bli den första att ge vika, och ville den andra itne ge henne det hon ville ha frivilligt kunde hon alltid ta den med våld. Den unga tiken hade inget emot död eller slagsmål, så länge det inte gällde hennes egna. Hon bokstavligt talat föddes på slagsfältet.
Den andre talade tillslut med en kort stämma som tydligt bar på spår av hennes irritation. Hon fnös igen, så barnsligt egentligen, tänkte hon. Att bli irriterad så fort över en sådan banalitet.
"Vilket håll?" Hon var väl medveten om att hon riskerade att inte få ett svar och sträckte sig efter den ena kraften, omärkligt för vem som än tittade på. Hon var förberedd, och hade inte tålamod med att stå och tjafsa. Om den andre tänkte tjura över att hon inte fått ett namn och därmed inte ge henne ett svar så tänkte Iriea ge henne något att faktiskt tjura över. Ett leende spelade i mungiporna vid tanken, och hennes rädsla hade för tillfället släppt. Det här var ett spel hon kände igen och gärna spelade med. Det var en välkommen distraktion, men så fort hon hade det hon ville ha skulle hon ändå gladeligen lämna främlingen där.

Där var det igen! Den större honan betedde sig som om Shanti bara var någon att tömma på information och sedan strunta i fullständigt. Det retade henne något fruktansvärt, men hon övergav tanken på att neka svar när förnuftet vann över stridslusten. Hon började tveka. Nog för att de kunde vara jämngamla, men främlingen var större än hon, och hon hade inte för avsikt att känna på dennes krafter. Hon skulle kunna bli skadad eller till och med dödad om det ville sig illa, och den risken var hon inte beredd att ta. Om vargen framför henne tänkte fortsätta med sin översittar-attityd, då var det dennes problem. För ett ögonblick hade upproriskheten övermannat henne, men nu tog förnuftet överhanden. Hon skulle behöva vara hemma snart, och om hon var skadad skulle mor och syskonen oroa sig för henne. Det skulle inte föra något gott med sig. 
  Så istället för att knipa käft som hon hade velat, vred hon på huvudet och nickade snabbt åt det håll hon kom från. Hon var fortfarande sur, men nu blandades ilskan ut med en rädsla som var främmande för henne och hade varit det eftersom hon inte hade lämnat Öknen tidigare. Nu såg hon på främlingen. 
   "Österut. Det ligger inte långt härifrån." 
   Hon hade slutat ställa frågor. Accepterat att de ändå inte skulle få några svar. Hon studerade vargen med bister min men gjorde ingen ansats till att röra sig, inte än.

Främlingen var fortfarande noterbart irriterad, kanske rent utav förbannad, men bakom det såg Iriea något annat skifta i ungvargens uttryck, hon fann inte riktigt ett ord för vad det var, frö det var inte riktigt rädsla, men det var inte långt ifrån. En sorts självbevarelse bedrift kanske. Trots detta var det tyst en stund till innan den ljusa tiken svarade, först med att peka i riktningen och sedan med ord bekräfta den. Iriea var tacksam, även om det inte syntes igenom den likgiltiga mask hon återigen funnit. Den lilla makt hon hade över situationen fyllde henne med en välbekant, välkommen känsla i bröstet, och det lättade mycket av den panik hon vandrat med.
"Tack" svarade hon, och tillät sig kosta på et snabbt leende, som bara spelade i mungiporna en kort sekund innan masken åkte på igen. Hon var lättad. Inte långt härifrån. Snart, skulle hon vara ute ifrån detta gudförgätna landskap och då skulle hon bli fri.
"Du borde öva på kontrollen" Konstanterade hon utan att titta på främlingen, blicken låg fäst åt det håll hon skulle bli tvungen att gå. Rösten var nonchalant, hon brydde sig egentligen inte om den andre blev bättre på att dölja känslor eller inte, hon var inget hot, men heller inget användbart verktyg längre.
"Du är väldigt förutsägbar" fortsatte hon, som om det skulle förklara den första meningen. Hon planerade inte att stanna länge till utan började gå utan ännu en blick på den jämngamla, men stannade snabbt upp igen när hon kom på en sista fråga.
"Innan jag går" började hon och såg mot henne igen. "Du råkar itne ha sett en mörkt brun fakarg, ganska stor, ta sig härifrån?" Det var ett dumt försök, hopp. Hon visste att det var osannlikt, men hon ville verkligen inte att han skulle vara död, försvunnen. Hon ville inte leva med sig själv och veta att hon kunde ha hjälpt honom. Rösten var spelat nonchalant, men vid det känsliga ämnet hade något av masken glidit undan och oro blandad med en dåres hopp färgade undertonerna av rösten.

Tack. 
   "Varsågod." Shanti besvarade inte leendet främlingen gav henne, men lättade något på masken av ilska som lagt sig över hennes ansiktsdrag. Ansiktet mjuknade litet. Äntligen understod man sig att tacka, när all behövlig information var utpumpad? Hon var bitter, oerhört bitter, men det gick inte helt att skylla på vargen framför henne. Nej, hon var bitter ganska ofta, något som familjen fått erfara i form av oprovocerade vredesutbrott. Det var antagligen bara hormonerna i hennes tonårshjärna som ställde till det för henne. Hon var egentligen inte så sur på främlingen som hon ville vara, men det behövde inte vederbörande få veta. 
   Öva på kontrollen? 
   Ögonbrynen for upp i pannan i ett svagt ögonblick. Vad menade hon med det? Misstroget väntade Shanti på fortsättningen, som mycket riktigt kom. Förutsägbar. Visst. Varför i hela världen skulle hon bry sig om det? Och ännu viktigare, varför i hela världen brydde sig främlingen om det? Hon tvivlade på att de skulle träffas igen, och var heller inte särskilt pigg på ett andra möte. Det var bara onödigt att lägga märke till förutsägbarheten hos någon man aldrig skulle se skymten av igen. 
   "Hur är det ditt problem?" 
  Hon lyssnade halvt på honans beskrivning av någon hon tydligen letade efter. Självklart inte. Fast det var omöjligt för honan att veta, var detta första gången hon satte tassen utanför Ökengränsen. 
   "Nej, det har jag inte gjort. Du är den första jag möter utanför Öknen."  

Den andre ställde en fråga, Hur var det Irieas problem? Det var det inte, och hon brydde sig inte om det egentligen, hon ville bara kommentera på att främlingen inte dolde sina känslor lika bra som hon trodde att hon gjort. Kanske var det för att retas? Inte ens hon själv visste.
"Det är inte mitt problem" svarade hon lika nonchalant som hon uttyckt den förra meningen.
"Men jag tänkte att det kanske var av intresse för dig som så tafatt försöker dölja dina känslor bakom en mask av falsk nonchalanthet" hon lade inte mycket vikt vid den något längre meningen heller. Tiken fick tolka det hur hon ville.
 Nej hon hade inte sett någon vid den beskrivningen, Iriea var den första hon träffat utanför området hon antagligen var uppvuxen på. Det lilla hopp som, mot hennes medvetna vilja, hade lyst dog fort och en smärta drog över hennes väsen, något hon inte visade utåt.
"Då ska jag inte störa dig mer" deklarerade hon och rörde sig bortåt igen. Mot öknen. Hon hade hörttalas om platsen, som en del i den träning on genom gått, och visste därför att hon var tvungen att vara på sin vakt även där. Hennes ben bar henne över den torra marken, bort ifrån främlingen vars namn hon aldrig fått, det var obetydligt, oviktigt. Hon behövde bara komma ut.

[Du kan skriva ett inlägg till och Avsluta rollet? c':]

Hon tänkte att det kanske kunde vara av Shantis intresse. Jaha, men hon hade fel. Det var inte alls av intresse. Hon struntade fullkomligt i hur hon uppfattades av andra, hon gjorde det som kändes som något som Shanti skulle göra. Egentligen var hon mycket mer osäker, men hon hämtade styrka ur fasaden och det var det enda som spelade roll. Allt var bara ett spel. Livet var en scen, omgivningen var kulissen, hon var skådespelaren. I slutändan fanns det ändå ingen som brydde sig om vem skådespelaren egentligen var, hur hon kände inför att spela den roll hon tilldelat sig själv. I slutändan stod alla ensamma, och deras masker hade fallit av och blottat dem inför den åskådande publiken. 
   Hon höjde svagt på huvudet. "Det är det inte." 
   När främlingen äntligen lämnade platsen var det som om något släppte inom henne, en spänning eller något. Hon stod kvar och studerade vargens ryggtavla ett par sekunder innan också hon vände tvärt om. Mor skulle bli orolig om hon inte dök upp snart. 

[Avslutat]