Det kändes som själva luften var kvävande. Tjock i lungorna och blev till en massa som bara ville kväva honom. Spänningen i luften var också tryckande. Något kändes bara fel. Som om fadern aldrig skulle bli bra igen. Ronia hade varit på sin kant, och alla verkade undvika ämnet över huvudtaget. Rädd för att eldsyskonen skulle lista ut något? Eller bara rädda för reaktionerna till deras spekulationer? Han visste inte. Han behövde bara bort, ett obehag kröp i skinnet oavsett vart han var på reviret. Träningen hjälpte inte heller, det brukade hjälpa. Jakten var omotiverande och alla jakande svar och lyckönskningar bara enerverande. Han förstod. Fadern mådde dåligt, och något var fel. Något som inte verkade vilja ge med sig hur helarna än försökte. Något som inte kunde synas som tärde på honom, och nu åt det upp Kasai inifrån. Han måste bort. 
 Först visste han itne riktigt vart tassarna bar honom, men han insåg snart att det var tillbaka till floden. Han visste inte varför, eller hur det blivigt så, men han visste att han behövde Blair. Prata med honom, eller bara träna som de gjort. Hans närhet bedövade obehaget som skavde likt vassa kanter. Varför? Han visste inte.
 De silvriga tassarna hann bryta genom vattnet innan han ens insåg att han redan var framme vid floden. Tankarna många och högt surrande. Nu då? Kasai visste inte exakt hur han skulle hitta Blair, de andra gångerna, förutom när han funnit den brune och hans forne ledare, hade Blair kommit till honom. Alltid vid floden. Han suckade. Det var dumt av honom ändå. Vad skulle han säga om han hittade honom? Hej jag är förvirrad och bara du verkar hjälpa? han fnös hårt åt sig själv och dumheten i det hela. Kanske skulle han bara ge upp och gå tillbaka, genomlida dagen av oro, medlidsamhet och frågor han inte hade svar på?

Blair var på dåligt humör. Det var eftermiddag, och han hade inte sovit på över ett dygn. Trots att han visste att han skulle vandra under natten tillsammans med Amanita, så hade han inte kommit på tanken att sova förrän nu. Det var förstås då han verkligen piggnat till. Han hade sökt sig till eken för att se om det skulle hjälpa, men där hade han inte sovit längre än några minuter innan högljudda fåglar väckte honom.
     Muttrande hade Blair begett sig till floden. Hans strupe var torr, och han hade lätt huvudvärk. Det var troligen mer från sömnbrist än uttorkning, men han var öppen för alla förslag på lösningar. Det tog inte lång tid att gå. Eken låg precis utanför Isil Anars revirgräns, och floden låg i kanten. Efter några minuter var han framme, och sänkte huvudet och lapade vatten.
     "Blair?" Fakargen höll sig från att stöna högt. Inte för att han ogillade Kasai på något sätt, men hanen innebar trubbel. Den svarte visste det inte själv, men Blair var smärtsamt medveten om att det var så fel av honom att ens prata med Kasai. Fel mot Isil Anar, fel mot Ronia och Black, fel mot Kasai själv. Kasai var alldeles för god, för naiv och oskyldig. Han var inte som Black eller Ronia. I hans sällskap var Blair rädd för att göra sönder något vackert och ömtåligt, något som redan brustit hos så många.
     "Jag ska ge mig av", sa Blair tonlöst. Orden hängde i luften. Han undrade om han borde fylla i något mer, en förklaring? Det gjorde han inte.

Återigen visade det sig att floden gav resultat. Han kunde höra ljud längre uppströms och han chansade, hade han fel skulle han hamna i trubbel.
"Blair" hans stämma frågande medan han rundeade nästa krök för att se den brune mellan träden. Hans närvaro hade en nästan direkt effekt och ett leende han inte kunde styra lade sig över de mörka läpparna. Han skulle precis till att tala, ge en sådär kommentar som bara Blairs uppenbarelse kunde locka ur honom, en fräck en som ingen i flocken ens visste att den unge hanen ens hade i sitt vokabulär, när Blair talade före honom. Ge sig av? 
 Kasai insåg direkt att något inte stämde. Blairs röst var tonlös, på ett sätt Kasai inte hört honom i dera möten förut, förutom när Blair tacklat honom till marken vid Shadys lik. En kall han grep tag om ynglingens bröst och spred is genom hans ådror. Vart skulle den brune gå? Hur länge? Vad skulle Kasai göra i hans frånvaro? Vad hade Kasai gjort innan han stött på Blair igen den där första gången vid floden? Han mindes hanens beröring, men istället för att ge honom den varma pirrande känslan som tanken brukade så växte den och blev en knut i buken.
 "Hur länge?" han avslutade inte meningen helt, men den fungerade ändå som en fråga. Rösten var så tom den kunde bli och han försökte gömma smärtan i ögonen. Han borde förstått att Blair inte skulle stanna. Kanske hade den andre insett vad för tankar Kasai tänkte om honom. Kanske var detta hans sätt att säga att han itne kände detsamma? Kanske tänkte han inte komma tillbaka alls. Kanske var detta farväl. Tanken gjorde ont.

”Jag kommer tillbaka”, svarade Blair, och ansträngde sig för att göra rösten mjukare. ”Jag ska vandra med min vän, norrut.” Blair sneglade bakåt, som om han väntade sig att Mani skulle betrakta honom ur buskarna. ”Hon har... en speciell åkomma, så hon kan bara vandra i mörker.” Blair hade ingen aning alls hur länge deras vandring skulle ta. Han visste inte ens om han ville att den skulle ta slut.
     ”Jag är tillbaka innan snön faller”, var allt han kunde lova. Sedan fäste han blicken på Kasai. Den var grön och intensiv, i kontrast till Kasais tvefärgade, snälla ögon. ”Men du borde verkligen glömma mig. Jag är inte bra umgänge för dig.”

Lättnaden hade lagt sig som en dimma över honom och den hårda knuten som var rädslan i hans bröt hade börjat luckrats upp. Blair hade fortsatt tala och Kasai förberedde något skämt som svar, allt mer lik den brune, på sitt eget sätt, för var gång de träffades, utan att han själv märkte det. Han skulle lfina och Blair skulle skämta tillbaka. Men inget av det hände. Han hann inte svara innan Blair kom med sina ord. Borde glömma honom. Hur?
 Med ens sjunk all den glada känslan han haft bort och den pirrande känslan i bröstet blev till is. Borde glömma honom. Alla ord han tänkt säga blev till en tyst väsande utandning. Ingen luft åkte tillbaka in i lungorna. Inget bra umgänge. Kasai kunde inte minnas när han varit så fullständigt lycklig som när Blair jagade bort hans demoner. Kunde inte den bruna se det? Hade han sagt samma sak om han sett hur Kasais steg blev mer fjädrande efter att de träffats? Eller om han visste att Kasais blick var mer levande? Hade han sagt så om han visste att ett leende bröt sig ut på den mörkes läppar vid tanken på honom? Kanske var allt det just därför han sa så. Blair skulle komma tillbaka, men han ville itne ha med Kasai att göra.
 Den chockade minen försvann då han skarpt drog efter andan och till en början tårades hans ögon vid hans tanke gångar, men i bröstet vred sig väsande ormar som förvanlade sorgen till en tillfälligt brinnande ilska. En eld som smälte isen i hans lågor och han stirrade hårt på Blair med de arga tårarna i ögonen.
 "Inte bra umgänge för mig?" Han väste upprört ut orden med ilska blandat med en sorgsen ton.
 "Eller är jag bara inte bra nog för dig?" Han lät honom inte svara då han drog korta hårda andetag i ett försök att tygla den brännande emetionella vågen av ilska och skavande sorg som drog igenom honom.
 "Eller är det bara för att jag inte är min syster" Magen vred sig av tanken men han bet bistert ihop med den brinnande blicken på Blair.
 "Eller är du bra umgänge för henne kanske?" Alla hans ord gjorde ont, så ont, att säga, men han kunde inte stoppa sig själv. Det var ursinnet han trodde han kunnat tygla. Elden i honom som ville ut. Han kände sig sårad. Han ville bara vända sig om och springa därifrån men kunde inte förmå benen att lyda honom.

Att se sina ord slå fel, väldigt fel, gav Blair ungefär samma känsla som när han bränt sig på Shadys träningseldar efter ett för modigt utfall. Avbryt, avbryt, avbryt. Aldrig hade han fått en sådan hård blick från Kasai som nu.
     De arga, emotionella orden som rullade ur Kasai fick Blair att dra tillbaka huvudet, så att pälsen på hakan veckade sig. Annat än det rörde sig fakargen inte, gjorde inga försök att avbryta den andra, utan lyssnade tyst. Han kände sig alldeles för trött för att vara diplomatisk, men för Kasais skull försökte han samla sig och hålla rösten låg, men vänlig.
     "Du är för bra för mig." Blair slappnade av i nacken, och lät huvudet återvända till sin vanliga position. Det kändes obekvämt att kommentera på Kasais ord om Ronia, för ärligt talat hade Blair inget bra svar. "Och de få gånger jag och Ronia faktiskt träffas, så är det aldrig som i Kawazatri." Aldrig samma lekfulla retande. Han dolde en beklagande ton. För hennes del verkade det stå för mycket på spel. 
     "Jag vill inte titta på dig en dag, och se att jag förstört den delen av dig som fortfarande tror på världen. Den delen som är vacker och orörd, som fortfarande kan rodna vid olämpliga kommentarer, eller som helt enkelt vill andra väl." Blair såg på Kasai. "För jag är inget av det där, och det är inget jag skulle önska åt dig."

För bra för honom. Kasai fnös utan att tänka på det. För bra. Hjärtat slog som en slaghammare i bröstet, tårarna värkte argt i ögonen och magen försökte vända isg ut och in i buken. Blair måste vara blind, elelr synskadad. Vad såg han när han tittade på Blacks son. Såg Blair Kasais far? Den röda manen det gröna ögat. Såg han valpen som så trotsigt och ursinnit varit beredd på att attackera honom utan frågor i Kawazatri? Såg han Ronia? Hon som hade svårt till känslor och kort till sarkasmen? Kunde hans en se Kasai själv, eller var han dömd till att vara en blek avbild av vargar som lyckats bättre än han själv?
 Förstöra honom. Vad gjorde han nu då? Byggde upp honom? Gav honom samma murar Kasai kämpat att rasa på honom? Var det det han önskade för honom istället? Istället för de livfulla stegen, istället för de glittrande ögonen. Istället för leendet på hans läppar.
 "Vad önskar du för mig då?" bet han av med en ton som visade på hur sårad han var, hur sorgen slet i hans bröst.
 "Det här?" frågade han med en hård stämma och ett tillbakahållet, argt, snyftande.
 "Är det här bättre?" Blair visste inte. Ingenting.
 "Bättre än att jag råkar tycka om dig?" han skrattade glädjelöst, mer sorgset än något annat. Han orkade inte vara arg.
 "Jag vet att jag inte borde, vet att far hade anledning att säga åt oss att hålla oss borta, men jag kan inte bara sluta vet du" Han visste att han sade för mycket, alldeles för mycket.
 "Jag kan inte få glädjen vid tanken på dig att falna, den pirrande känslan att försvinna" Hans röst hade stegrat igen, upprörd.
 "Tror du inte att jag försökt?!!" han nästan skrek ut det sista och behövde lugna sig, han andades hårt och hackigt i gråten. Han hade tyckt undan den känslan. Han hade försökt gömma den. Han hade ifrågasatt sig själv, och hatat att han behövde Blair. Om han bara varit som andra hanar så hade det aldrig hänt. Om han bara gillat tikar istället, då kunde Blair bara vandrat iväg och Kasai skulle kunna tjäna flocken istället. Han var beta nu, han borde framgå med gott exempel. Med att inte hänga runt deras gamla rivaler likt an kärlekskrank valp.

Blair såg på honom, och kämpade för att hålla kvar masken av lugn. Huvudet bultade.
     "Bättre än att jag råkar tycka om dig?" Känslor, både hans egna och andras, gjorde Blair obekväm. Han stod fortfarande kvar, men med en sugande känsla i bröstet att han ville ge sig av. Det sista han ville var att lyssna på när Kasai bekände sin... kärlek? Det kröp i kroppen, men fakargen rörde sig inte. När Kasais röst höjdes, nästan till ett skrik, smärtade det till framför Blairs ögon. 
     Han började inse, försent, att han gjort en grov missbedömning av situationen. För honom hade deras umgänge varit lekfullt, och Blair hade varit övertygad om att Kasai drev på samma sätt. Tydligen inte. I ett smått panikartat försök att ta kontroll över situationen igen, tog han ett steg närmare. Blair öppnade munnen, ville säga något, men stängde den. Kasai var sårad, det såg han, men de hade inte träffats länge alls. Tänk om deras möten hade fortgått i månader till? När Blair slutligen klippte tråden, som han alltid gjorde förr eller senare, hur skulle det då påverka honom? Fakargens blick blev skarp, och ansiktet övergick till en neutral, hård mask. Han hade redan gjort för mycket skada här. Det var bäst att slita loss bilden av Blair helt från Kasai, likt en skadlig böld som avlägsnas. Trots det allvarliga i situationen fick Blair hejda ett morbidt leende över att kalla sig själv för en böld.
    ”Jag är ledsen att du känner såhär. Men vi är inte samma, inte ens i närheten, och kommer aldrig vara.” Blair tog ett steg bakåt. ”Du har bara dödat djur, och jag har till och med dödat en valp. Om jag ska kunna kalla någon för ens en vän, så väntar jag mig en viss världsvana. Inte någon som växt upp i skuggan av sin far, ända tills han föll ihop, och sedan smet direkt in under sin syster.” Blair ville sluta, men han fortsatte. Trots att han visste att orden inte var sanna, anade han att de skulle träffa hårt, mycket hårt hos Kasai. Förhoppningsvis nog för att Kasai skulle börja hata honom. Blair visste av erfarenhet att det var en lättare känsla att hantera.
     ”Så nej, jag tror inte du har försökt, eller ens haft anledning att försöka. Då skulle du ha haft förstånd nog att backa.” Blair gav Kasai en sista, intensiv blick. Sedan vände han tvärt ryggen till, och fällde ut vingarna. Utan att ens behöva ta sats lyfte de honom upp i luften, och lämnade Kasai bakom sig. Blair kände skam. Det var en känsla han känt färre gånger än vad han kunde räkna till på en tass, men nu var det här. Den hettade i huvudet och bröstet, kramade hans hjärta i välbekant ångest.
     Men det var för Kasais bästa, intalade han sig, och begav sig för att söka upp Amanita.