Valkyrian såg stint på Gharrow. Han förstod inte vad det här skulle vara bra för. Texterna hade inte velat fastna och eftersom han inte hade varit troende innan flocken hade han svårt att greppa konceptet med gudar. En rynka djupnade i pannan på honom när han kämpade för att komma ihåg texten som den andra precis bett honom upprepa.
"Stärk den som gråter
som inte mer begär
än att få fylla sina tårar
Hjälp den som...
som inget hellre vill
än att få falla i eder tass och vila där
Håll den som.." Han gnisslade frustrerat med tänderna och masserade irriterat jorden med tassarna. Med en suck fortsatte han.
"...i eder trygghet och i edert ljus

Uniokoe, oh miungu
Tuokoe, oh miungu

Fyll våra kroppar med värme
Fyll våra hjärtan med eder närhet
Skydda oss när vi behöver er som mest
till den stund vi reser oss igen...
Jag förstår inte! Varför ska vi kunna det här? Vad hjälper den här texten oss med?" han visste egentligen vad just den här texten kunde hjälpa honom med, om han bara kunde komma ihåg den. Men han förstod inte varför han inte bara kunde få slåss. Det var ju inte direkt så att han var speciellt duktig på det heller. Tjurigt kastade han en blick på vargen med betar och för många ögon.

Helvetesvargen fuktade nosen samtidigt som han såg sig rastlöst omkring när den nykomna flockmedlemmen ännu en gång försökte upprepa ett längre stycke ur 'Stärk den som gråter' med ett blandat resultat. Gharrow hade specifikt valt ut bönen då den var en av de svårare att fatta grepp om, mest för att han ville se hur dennes tålamod höll sig för uppgiften. För hans mentala analys av processen antecknade han samtidigt varje liten del av nykomlingens progress, för att sedan kunna redovisa det hela så ordagrant och riktigt som möjligt för Dimitrij. Varje knorrande, varje suck och varje stapplande på orden.
När Valkyrians uppgivna och irriterade stämma tog orda på nytt efter att avslutat versen, föll den blå blicken över honom som ett dömande.  
"För att ord har kraft och som sammanflätade meningar har de än större kraft." Sa han bestämt för att sedan fortsätta.
"Tillsammans med rytmik och innebörd skapas kraftfulla verser som har ett specifikt... syfte. Men för att kunna använda dessa verser för deras ändamål krävs det att en uttalar dem med en stadig ton och blandar det med strävan i sitt hjärta. Man måste vara säker på sin sak och ha viljan inom sig. Stärka varje ord man uttalar med sitt innersta väsens önskan och kraft." Gharrow yttrade hela sitt utlägg med en varsam men tänkande ton. Man behövde öppna ögonen för att verkligen se dom gömda trådarna som låg invävda i både bönerna och psalmernas ord. Ha viljan att ta ett steg djupare och följa nyfikenhetens osäkra stigar för att få svar på sina frågor. Gharrow hade själv gjort det och såg nu innebörden av de verser som Dimitrij lärt ut bland flockmedlemmarna med ett nytt ljus, vilket lett honom till att undra - vilka var skaparna till dessa ord, meningsbyggnader, och kunde en simple varg skapa egna verser för specifika ändamål?  
 
Han blinkade häftigt, som om han precis vaknat ur en kort vila och ser sedan menande på den större hannen. "Rent fysiskt kan en vanlig varg aldrig komma i närheten av den styrka och snabbhet som ett barn av natten besitter men med dessa verser och böner kan vi försvaga deras döda sinnen och hämma deras kalla kroppar, om än bara för en stund. En stund som kan göra skillnad mellan liv och död..." Han tystnar tvärt, sätter sig till rätta och lägger den långpälsade svansen längst med sidan av sin höft. Bryter ögonkontakten och ser istället in i djupet av skogen. Anletet ger ett intryck av sorg som försöks hållas gömd.
"Igen."

Nästan genast när Gharrow såg på honom skämdes han. Han förstod att det tålamod som han besatt inte var speciellt bra och att det troligen var mer eller mindre en pärs att behöva förklara dessa - säkert - enkla saker om och om och om igen. Valkyrian önskade att han kunde förstå allt han var tvungen att lära sig snabbare, han kände att han var långt efter resten av flocken och kände inte att någon av hans ursäkter räckte. Tyst lyssnade han med blicken ner i marken. Det Gharrow sa låt faktiskt... vettigt. Det ryckte i Valkyrans ena öra och han kikade upp på helveteshunden. Pannan var fundersamt rynkad när han öppnade munnen.
"Du menar att dessa ord kan användas som... magi?" frågade han fundersamt. Han hade ännu inte funnit några krafter hos sig själv, och eftersom hans båda systrar hade börjat upptäcka magier innan de skildes åt antog Valkyrian att han inte hade någon magi inom sig. Så möjligheten att ändå kunna använda någon form av magi var väldigt lockande.
När Gharrow åter tog till orda blinkade den grå förvånat, som om även han hade varit någon annanstans i tankarna. Han lyssnade och försökte verkligen lägga allt på minnet för att ta åt sig det, även om en del garanterat föll honom förbi. Nyfiket ser han på Gharrow när denne beordrar honom att recitera versen igen med ett underligt ansiktsuttryck. Han förblev i tyst i flera sekunder och begrundade bönen och dess mening i ett försök att få en annan förståelse och känsla för den. Denna gång ansträngde han sig verkligen för att komma ihåg alla orden korrekt. Med ett djupt andetag började han om.
"Stärk den som gråter
som inget mer begär
än att få fylla era sår med sina tårar
Hjälp den som faller
som inget hellre vill
än att få falla i eder famn och vila där
Håll den" han tystnade och var tvungen att fundera i några sekunder innan han kunde fortsätta "..som ber
i eder trygghet och i edert ljus 


Unikokoe, oh miungu
Tukokoe, oh miungu


Fyll våra kroppar med eder värme
fyll våra hjärtan med eder sång
fyll våra bröst med eder närhet
skydda oss när vi är som svagast
till den stund då vi står igen


Unikokoe, oh miungu
Tukokoe, oh miungu


Tills vi torkar våra tårar
I eder ära" Han tystnade, övertygad om att han misslyckats på flera ställen - igen - men det hade känts bättre den här gången. Den här gången hade han menat mer av det han sa och han hade känt det.

Vid Valkyrians fråga tycktes de två ögonparen på helveteshunden lysa upp. Det var en vettig fråga han ställt, en som visade att han var på väg i rätt riktning med att förstå.
"Magi? Ja, man skulle faktiskt kunna uttrycka sig så. Ungefär som en kraft som har förmågan att försvaga en annan vargs krafter. Som du vet så skyr vampyrerna ljus och hög värme men trivs i mörker och kyla, man skulle kunna säga att dessa verser är fyllda med ett osynligt ljus och en osynlig värme. Även fast värme inte har någon fast, fysiskt form som man kan se - men du förstår vad jag menar."
Gharrow log. 
"Du måste se till att dränka orden med ditt inre ljus och värme. Din vilja och styrka."
Leendet rann av honom och han återtog det bestämda uttryck han burit tidigare. Han skulle behöva vara strikt med denna nykomling, precis som Dimitrij var med dom alla under träningarna.

Gharrow betraktade hannen stilla under tiden som han på nytt talade bönen. Denna gång klarade han sig mycket bättre och trots att han stakade på vissa ord så tog han sig tillbaka på rätt spår igen. "Mycket bättre." Helvetsvargen nickade belåtet. "Men det finns fortfarande rum för förbättring." Han såg den grå in i ögonen, funderade. Reste sig upp och gick fram till honom, passerade och fortsatte in bland träden. "Kom, vi tar en promenad." Uppmanade han flockbrodern.

Det gladde Valkyrian att han lyckats ställa en fråga som Gharrow var nöjd med och ivrig att svara på. Han nickade ivrigt och funderade över det där med att dränka orden i sitt inre ljus. Det var inte så att han faktiskt förstod fullt ut men det kändes som att det var lättare att visualisera och sätta i bruk än att bara... känna.

Valkyrian log brett och svansen dunkade mot marken när helvetesvargen berömde honom. Han nickade medhållande när den yngre erkände att det fanns rum för förbättring.
"Jag tror att det alltid kommer finnas rum för förbättring när det gäller mig." log han ursäktande och reste sig upp.
De gick sida vid sida en kort stund innan Valkyran öppnade munnen.
"Hur är det att ha vuxit upp i flocken? Det känns som att ni kan mycket mer än alla andra, eller det kanske bara är du?" frågade han i en stadig ström av ord.

"Men... med tanke på hur kort tid du har varit här så tycker jag att du gör det ganska bra," erkände han med blicken fäst på något längre in i skogen. "Se bara till att be om hjälp när du behöver det."

De gick bredvid varandra under en tid av tystnad, när Valkyrian åter tog orda. Gharrow stannade upp och vände blicken till den större hannen. Ett inre övervägande speglades tydligt i hans mångögda anlete.
"Det har varit bra?" Svaret var mer en egen fråga än ett faktiskt konstaterande. "Jag har inget jag kan jämföra med." Han lät hannen falla ur sitt blickfång och fortsatte sedan framåt. "Vi kan alla olika mycket av olika saker. Jag har alltid haft lätt för det som inte involverar det fysiska. Ett vagt leende drog i hans ena mungipa och han sneglade mot Valkyrian. "Vad är din historia?"

Valkyrian slog lite generat med svansen och kunde inte hindra det fåniga leendet från att sprida sig över läpparna.
"Det ska jag." lovade han.

Han sneglade Gharrow när den yngre började prata.
"Nä det förstås.. det tänkte jag inte på." mumlade han och vände tillbaka blicken mot stigen. Han återgäldade Gharrows leende med ett eget innan han besvärat vaggade på svansen och såg bort in i skogen. Han hade fortfarande inte kommit fram till hur bekväm han var med att prata om din historia med den här flocken, Hector var en sak.
"Jag ehh.. jag är uppvuxen med min mamma och två systrar i Ötamon..." rösten svajade och öronen började sloka "Jag vill helst inte prata om det" mumlade han och sneglade på Gharrow, hoppades att han inte var oförskämd nu.
"Men du... du har två systrar va?" det var lite jobbigt med alla familjeband som fanns i flocken och Valkyrian hade inte lyckats trassla ut dem än.