Mirai hade tränat på egenhand efter kriget, efter allt som hänt. Under en längre tid hade hon känt sig ensam, utanför samtidigt som hon kände mer samhörighet med flocken än någonsin tidigare. Saknaden efter Keisuke var påtaglig och hängde kvar i luften runt omkring henne. Som ett mörkt mål. Cy hade försökt muntra upp henne dagligen, men hon hade avfärdat honom. Istället hade hon funnit en slags kontakt i Sekmeth. En jämnårig hona i flocken. Det var en trevlig och nyare bekantskap. De hade inte tidigare engagerat några djupare konversationer, men sedan Keisuke's död hade hon behövt vända sig till någon. Någon som hon helst inte kände så bra. Hon ville inte ha mer stöd eller medlidande. Hon ville ha enkla ytliga konversationer utan påminnelse om allt det mörka runt omkring henne. Det hade hjälpt och den tidiga morgonen till ära hade hon vaknat innan det första solljuset stigit över horisonten. Jakten hade varit lyckad och blod fläckade hennes ljusblå grå fäll och den mörkbruna sidan därtill. Det var klibbigt, men Mirai njöt av att känna lukten av blod i hennes närhet. Nu promenerade hon djupare in i reviret för att få en lugn stund. En känsla av iakttagelse slog henne och de gnistrande guldgula och rost orangea ögonen såg sig omkring utan att lyckas finna källan till känslan. Vad nu?

Jabbe hade strosat runt i jakt på något litet djur att leka med då doften av blod väckt hans intresse. Snart identifierade han dess källa, den äldre flocksysterns Mirai hade varit på jakt. Nyfiket började han följa efter henne, men hann inte många steg innan han blev upptäckt.
"Tja!"
Utbrast han med ett brett flin och skuttade fram till den äldre.
"Vad har du fångat? Var är du på väg?"
Med en valps nyfikenhet såg han upp på den muskulösa tonåringen samtidigt som han började gå vid hennes sida. Han frågade inte om han fick följa med, det var något som tycktes självklart att han skulle få.

Sedan Keisuke bortgång hade mörkret omfamnat henne, gjort henne kallare. Inte nog med det hade Phenex också lämnat dem och även om han inte hade stått henne nära hade det påverkat henne. Så när hon fick se Akira ta sitt sista andetag under striden mot Isil Anar hade det varit sista droppen. Hon hade stängt av. Ville inte känna mer, inte alls. Det var svårt. Hon slets ständigt mellan sin ödmjuka sida och den iskalla, stenhårda som inte ens ville bry sig om sina närmsta. Osäker på vem hon själv var och vad hon gjorde här. Tillbaka till verkligheten kunde hon höra den störande valpspolingen ta ikapp hennes färd från platsen. 
- Hej. Spelar det någon roll vad jag fångade? Den var utsökt. 
Svarade hon och vände huvudet och blicken bak mot den unga hanen. Ett brett flin klädde hennes läppar och de blodiga tänderna tittade fram alldeles för tydligt. I hopp om att sätta någon liten rädsla hos den yngre. Han hängde trotts det med hennes längre kliv och kom med fler frågor. 
- En morgonpromenad är väl aldrig fel efter en lyckad jakt. Vart har du dina syskon och din mor? Ska du verkligen vandra runt ensam såhär tidigt?

Jabbe var inte helt nöjd med svaret, helst hade han velat få alla detaljerna. Vad hon ätit, hur hon fångat det, hur det dött, om det gått snabbt eller om det lidit. Det var något med döden som fascinerade honom bortom allt annat. Den väckte så många känslor och tankar, hur kändes det att dö? Vad hände när man dött? Hur kändes det att döda något eller någon?
Den äldre började fråga om hans föräldrar och en frustration väcktes genast inom honom, han var faktiskt inte så liten.
"Jag får vara var jag vill på reviret, o dessutom är jag ju inte ensam: jag är med dig!"
Svarade han och log nöjt. Klart att han inte var helt blåst, nog kände han av att honan kanske inte var överlycklig av hans sällskap. Men vad annars skulle han göra då? Alla andra sov och Mirai var det helt klart roligaste sällskapet i skogen just nu.

Valpen kändes helt enkelt inte alls intresserad av att lämna henne ifred, så hur kunde hon göra för att göra det bästa av situationen? För det mesta spenderade hon sin tid ensam även om hon sökte sällskap till och från hos de andra. Så som Cy, den andra unga tiken i flocken och även Lamia hade blivit en favorit. Hon var inte alltid så intresserad av att prata, men det passade henne bra nu för tiden. Nu när hon inte heller alltid ville föra en konversation men samtidigt finna sällskap. Trots att hon kände en stark samhörighet med flocken numer så kände hon alltid en svag känsla av att hon för all framtid skulle behöva bevisa sig för dem. På grund av sitt arv till Shiva. Det var underligt, men känslan fanns ändå alltid där. 
- Det kanske är bäst jag följer dig tillbaka till dina syskon och mor? De undrar säkert vart du e Joel. 
Sa hon retsamt med glimten i ögat och ett svagt flin prydde läpparna. Reviret må vara en trygg plats, men hon själv hade fått höra samma sak många gånger av Cy som valp. Håll dig till revirets centrala delar. Vandra inte ensam i gryning eller kvällning. Bla bla bla. Usch vad tröttsamt, men nu kände hon samma ansvar för denne som de gjort för henne. De var en väsentlig del av flocken och de tog hand om varandra.

Jabbe himlade med ögonen över honans ord.
"Driiiver du?"
Frågade han med en teatralisk stämma.
"Kom igen, vi hittar på något kul. Jag vill hitta något att jaga, eller slåss!"
En vass tandrad blottades i ett brett leende och pälsen längs ryggen reste sig något.

Mirai flinade som svar och skakade sedan på huvudet. Hon grimaserade lite vid hanens ord. Slåss? Varför. Ja men hon kunde faktiskt lära honom en läxa. Att slåss mot de äldre och starkare kanske skulle ge honom en uppfattning om verkligheten. 
- Okej. 
Hon stannade och spände musklerna. Det syntes tydligt vart arvet hon hade kom ifrån. Det var som att generna hade hoppat över några generationer då Mirai själv liknade Blossom mer än vad Shiva själv gjorde. Mirai hade en grovt byggd kroppshydda, inte överdrivet, men hon var inte alls lika slank och lätt i typen som hennes far var. Hon tog sig snabbt fram det lilla avstånd som fanns till valpen och utgjorde en knuff mot hans bog parti för att sätta honom ur balans, för att sedan slå upp med en av sina stora tassar mot valpens ansikte.

Flocksysterns attack kom snabbt och utan större förvarning. Hans lätta kropp var ingen match för den storvuxna Mira och han bokstavligt talat flög bakåt av hennes knuff. Inte hann han ens samla fotfästet innan honan hårt drämde till honom i ansiktet. Jabari-Joel ilsknade till rejält. Nä, det här var ju inge kul. Honan tog i alldeles för hårt det här kändes inte alls som på lek. Med ett klent, gällt morrande blottade han den övre tandraden och högg efter honans tass men missade. Raggen över hans rygg reste sig och fick honom att framstå som större än vad han var, jämfört mot Mirai var han dock fortfarande pytteliten. Med ett frustande höjde han fram huvudet, såg till att benen stod brett och att tyngdpunkten låg rätt och så stångade han så hårt han förmådde i honans sida. Nacken värkte fortfarande efter striden med Ekon men han brydde sig inte. Nått skulle väl de där hornen vara bra för. Med ett till valpmorr dundrade han in i honan igen, denna gången lät han el-kraften ge henne en extra kyss.

Mira flinade tydligt när ilskan vaknade hos valpen. Hon kunde verkligen se och känna igen Iro i den lilla krabaten. Det var på något sätt härligt att få se dem växa upp nu. Må hon själv vara långt ifrån vuxen, men hon var i alla fall på väg. Ibland kändes det som att hon knappt kunde vänta på att få vara lika respekterad och vuxen som de andra. Allt tog så långtid. Hon skrattade högt när hon hoppade undan men samtidigt fick en mindre knuff av valpen med hornen i sidan. Vilket gjorde att hon tappade fokus inför nästa och hon gav ifrån sig ett mörkt grymtande när elektriciteten sköt genom kroppen. 
- Ey vad var det där?
Hon vinklade bak öronen och sträckte på sig när hon stirrade ner den lilla valpen. Hon var väl disciplinerad av Cy och det var uppenbart att även i ett sånt här tillfälle var det för henne otänkbart att utnyttja sina krafter. Alltid sista utvägen. Hennes iskrafter hade utvecklats i rasande fart den senaste tiden, medan den andra fortfarande för henne var nästan omöjlig att träna på. Eftersom den fortfarande "kom" och "gick" som den ville. Hon bestämde sig sedan för att strunta i reglerna och när valpen kom farandes mot henne igen så speglades snart marken framför honom i en glashal yta av is och ett brett flin uppenbarades i hennes ansikte i hopp om att valpen skulle tappa fäste och falla pladask på marken.

Jabari flinade brett åt honans reaktion.
"Var inte en dålig förlorare nu."
Fnös han fram innan han åter stormade framåt för att få in dödsstöten och cementera sin vinst. Men marken under hans tassar var plötsligt glansig och hal som is. Istället för att ge honom det momentum han tänkt sig så gled bakbenen bara iväg bakom honom då han tog sats för att stånga honan igen och han föll pladask på mage. Hakan slog i marken hårt och luften gick ur lungorna.
"Huff"
Han kunde inte hindra ett jämrande från att lämna honom. Allt gjort ont, men utöver det så skämdes han något otroligt - och det i sin tur gjorde honom asförbannad. Det blixtrande om den blå blicken då han gav Mirai en riktigt dödsblick. Dumma, dumma Mira.