Tahavo klev med snabba, arga steg mot vattnet. Träningen hade precis tagit slut och de hade blivit frisläppta. Han kunde känna hur hans huvud kokade. Raseriet låg fortfarande nära ytan. Han ville släppa lös det, och det var ett rent under att han lyckats hålla sig ifrån. Det var så lätt att vara arg, låta känslorna styra. Han drog hornen i närmsta trädstam ett par gånger. Lät ilskan rinna ur honom. Det var lätt att känna sig trygg i raseriet och ilskan när den väl var där. Men när den dog ut, långsamt. Byggdes skammen upp. Alla beslut han tog, även förblindad av känslorna, fanns kvar i bakhuvudet på honom. Han avskydde båda två känslorna. Ilskan och skammen, och ändå kunde han inte hjälpa sig själv speciellt mycket. När adrenalinet gick upp så kom den hand i hand.

Han ruskade snabbt på hela kroppen, han ville inte fastna i tankarna för det gjorde allting värre. Istället fortsatte han ner på stigen. Om man kunde kalla den överväxta smått nedtrampade jord-linjen för en stig. Det var inte många som gick just den lilla biten för det fanns inte speciellt mycket av värde där borta. Endast en liten, långsam bäck som han knappt behövde sträcka på benen för att gå över. Men platsen var perfekt för honom. Täta buskar nästan inringade en liten plats längs bäcken. Ett par fallna träd hjälpte till att stänga ute allt. Det var inte stort, och vattnet rann alldeles för långsamt för att dra med mycket mer än löv. Men det var tillräckligt. Han tog ett par försiktiga steg ner i vattnet. Det kalla vattnet slingrade sig snabbt in i alla vrår och han kunde tänka sig hur kylan flöt upp igenom honom.

I flocken kändes det som om de ville att han skulle tämja sin ilska.  Använda den. Men något han inte vågat erkänna för någon var att han inte ville ha ilskan alls. Han ville inte kontrollera den. Han ville kväva den. Så han försökte hitta sitt eget sätt att fixa det på. Tankarna var överallt, så han fokuserade på Moriko. Han skulle inte själv kalla det en bön. Mer en ensidig konversation. Vad han pratade med henne om var en hemlighet för honom, och Moriko om hon hade tid att lyssna ett tag. Han fann lugnet i det. Ganska snabbt tystnade alla andra tankar ner.

Det var sällan Jabari-Joel hade något vidare intresse för sina syskon om han inte trodde att det 1. kunde gynna honom i stunden eller 2. han kunde hitta en svaghet att utnyttja och reta dem för. I det här fallet var det absolut orsak två som lockat honom att så smidigt han förmådde smyga efter Tahavo-Ivar efter träningen. Brorsan hade fått extra mycket både skit och stryk av Ekon-Erik idag. De två verkade nästan avsky varandra lika mycket som han och Ekon gjorde. Då den tanken slog honom insåg han att det faktiskt kunde vara en orsak till att omvärdera uppdraget till mål 1. Om de gaddade ihop sig kunde faktiskt den uppkäftiga skatan inte ha en enda chans.
Så det var med ett inställsamt leende och inte så graciösa rörelser som han hoppade upp på en av de fallna trädstammarna och la sig till rätta. Blickade ner på brodern i vattnet med en harkling.
"Övar du inför när vi ska dränka Ekon eller?"
Han skrattade nöjt åt sin egna kommentar.

Tahavo hade varit fokuserad på sin ensidiga konversation med Moriko. Det var inget speciellt viktigt. Saker som hänt. Saker som planerades hända. Allt som han inte ville prata öppet om i flocken. Broderns ord överraskade honom och han slant till i bäcken så att han satte sig. Han vände den hårda, arga blicken mot Jabari, men när han såg att det åtminstånde inte var Ekon som förföljt honom så mjuknade den.

"Nej jag p-" Han avbröt sig själv. "Jag kyler ner mig. Det är bra för benen efter träning." Han hoppades att brodern inte skulle lägga någon speciell vikt hans ord. "Plus, dränking med hans fjuttiga små vingar sprattlades över allt känns alldeles för irriterande. Det är nog lättare att putta ner honom i ett hål och rulla över en sten." Hans ton gick över till en mer skämtsam ton som matchade broderns. Han reste sig långsamt och såg till att skaka snabbt så att en stor del vatten flög mot Jabbes håll.

"Vad ger mig äran att ha dig på besök. Borde inte du vara iväg och gräva ett hål för någon ont anande eller något annat skoj." Han hade inte egentligen något större problem med att Jabbe var här. Jabbe avskydde nog nästan Ekon lika mycket som Tahavo gjorde och han trodde knappast att Jabbe skulle finna hans lilla område intressant nog att ta över, det fanns inte tillräckligt med vargar som vandrade hit för att han skulle kunna skämta och lura folk.

Jabbe himlade med ögonen åt broderns motivation, gudars vilken try hard, vem pallar ens? Och hans mordidéer var lika oinspirerande.
"Och hur har du tänkt hinna knuffa ner en stenbumling innan han använder sina 'fjuttiga små vingar' för att flyga upp ur hålet?"
Invände han men det enda svar han fick var en kaskad av vatten skakat i ansiktet. Det ryckte irriterat i hans nos och ett missnöjt grymtande lämnade honom. Om han bara hade haft lite mer koll på kraften hade han kunnat skicka en liten blixt ner i den dumma bäcken och elektrifiera den fula nyllet. Himla grodansikte, vad gjorde han ens i en bäck, klipsk som ett stenblock.
Men istället för att erkänna sin egen oförmåga att hämnas valde han att släta över händelsen genom att intala sig själv att detta innebar att han vunnit. Hans blekfis till brorsa hade inget bra svar på tal så hans ensamma hjärncell hade fått ta till det bästa den kunde mäkta med. Jabari-Joel var den överlägset smartaste i sällskapet, utan tvekan.
"Pfft, du är verkligen fixerad på hål."
Något gnistrade till i hans blick i samma sekund som han hörde sina egna ord och ett roat leende spred sig över läpparna.
"Och dina egna brorsor och hål, känns inte helt hälsosamt, tror vi behöver prata gränser. Äkta wierdo behaviour."
Han skrattade roat åt sitt egna, vågat snuskiga skämt.
"Men nej, jag är inte så mycket för att gräva hål. För mycket jobb. Tror du tänker på Shamira-Eva. Jag föredrar en mer direkt approach till mina skämt"
En statisk våg fick hans päls att ställa sig på ända och några enstaka blåvita blixtar kunde synas glittra längs hans konturer. Att det var bland det enda han kunde göra med sin kraft avsiktligt, och det inte var mer än ett ganska klent partytrick var inget han låtsades om.
"Men tillbaka till Ekon-Vekon, vi har uteslutit vatten och sten, vad sägs om eld?"
Han visste att Tahavo ibland kunde ha ett något oförutsägbart humör och helt ärligt pallade han inte slåss mer idag, helt urlakad efter träningen. Så det kändes bäst att tona ner munhuggandet lite, enas om en gemensam måltavla istället för att ta sikte på varandra.

Självklart visste Tahavo hur han skulle göra med Ekon om han kunde. Han hade gått igenom det i huvudet ett par gånger redan, flera gånger. Varje nerkylning från ett raseri. Ilskan gav bränsle till alla onda tankar. Det hjälpte inte heller att Ekon var fruktansvärt irriterande. Obeskrivligt irriterande.

Tahavo hade inte lyssnat på brodern men drogs tillbaka till verkligheten när han pratade om konstigt beteende. Han visste inte vad han skulle svara, men med tanke på att det var Jabbe så valde han att himla med ögonen och låta ett lätt "tsch" dra förbi hans tänder. Han var ganska säker på att Jabbes skratt var på grund av något dåligt skämt han dragit, säkert om Tahavo.

"Och hur skulle vi kontrollera den elden? Skall du kittla den med dina blixtrar eller?" Hans röst var lite lätt hånfull. Ett brett leende på läpparna. Han var inte speciellt mycket bättre än sina syskon när tillfället gavs. "Vatten, sten, eld." han hade en låtsas tänkfull ton i sin röst. "Antar att vi får fälla ett träd på honom då. När han minst anar."

Jabbe fnös.
"Kontroll"
Ekade han avfärdande.
"Alla här är så besatta av kontroll.."
Oinspirerat, om man frågade honom. Otroligt analt. Men han uppskattade att fantisera om Ekon krossad under ett träd så var inte redo att släppa ämnet än.
"Vatten, Jord, Eld.." listade han "- du glömmer ett element."
Ett snett leende klöv hans ansikte.
"Vi kan bryta hans vingar och släppa honom från en riktigt hög höjd..."
Vingarna var helt klar en aspekt som gjorde luften till med av broderns element än deras, men det skulle ju gå att lösa.
"Eller samarbeta med Moriko och bara stänga in honom någonstans med begränsat med luft att andas."
Det lät faktiskt som det bästa alternativet hittills i hans mening, men för att inte avslöja detta i det fall Tahavo-Ivar genast skulle hitta ett hål i hans resonemang så ryckte han nonchalant på axlarna.

Tahavo himlade med ögonen återigen när brodern började klaga på kontroll. Givetvis hade Jabbe problem med det. Men Tahavo skulle inte börja klaga på att andra inte hade kontroll på sina krafter. Till och med hans helande kändes som om det var beroende på hans ilska. När han var lugn hade han knappt någon helande kraft alls att skryta med.

Tahavo rynkade lätt på näsan när brodern påstod att han missat ett element, men det byttes snabbt ut mot ett okaraktäristisk flin. Att bryta Ekons vingar var något han tänkt många gånger också. Det kändes trots allt mest logiskt.
"Har svårt att tro att Moriko tycker det är en bra ide. Men om vi hittar en grotta han inte kan gräva sig ur så låter det som en riktigt bra plan." Brödernas flin såg nästan ut att matcha varandra. Svårt att tänka sig att prat om deras egna broders död skulle kunna föra dem, nästan till samma våglängd. "Men jag tycker vi bryter hans vingar ändå. För sakens sak." Ville han flyga? Absolut inte. Han föredrog tassarna nära till marken. Men han var forfarande avundsjuk på broderns vingar.

"Vi får väl lura ut honom från flocken på något sätt också. Så att ingen ser oss. Kan inte tänka mig att flocken blir så himla glad." Hans ton var lite extra skämtsam, för att göra det tydligt att detta var endast prat och inga fasta planer. Han tyckte ändå om att prata strunt om Ekon.


(en liten snabb skiss jag gjorde på bröderna och lilla platsen.)

Brorsan gillade hans plan!
Ok, han kunde inte låta bli att hitta något att kritisera, såklart, klassiskt beta-beteende, men i slutänden höll han med. De borde gräva ner honom eller stänga in honom någonstans. Tänka sig att hål ändå var vad de landade på efter ett så långt resonemang.
"Nä, de fattar kanske inte att vi gör alla en tjänst genom att eliminera skithögen."
Fnös Jabbe. Ibland var han lite för bekväm med att uttrycka sitt ogillande för sin egen flock.
"Men ok, ok, vi övermannar honom, Shamira kan säkert hjälpa till med hon är cool, bryter hans vingar for fun, stänger in han i nån grotta och låtsas som ingenting?"
Tre mot en skulle Ekon inte ha en chans.
"Känns som att det enda vi behöver är att hitta den perfekta hålan.. Vekons eviga viloplats."
Jabbe skrattade till.
"Helst nått man också kan använda som toa."

Han log åt broderns ord. Hade han vetat att det var så trevligt att hänga med honom och planera hemskheter för Ekon så hade han gjort det tidigare.

"De gör ju inte det." Svarade han. Det var ett temporärt sting i bröstkorgen som han snabbt försökte att tvinga bort. Det vore inte allt för bra om brodern kände av känslan och förstod den för vad det var. Även om han högljutt klagade ner på flocken, något Tahavo inte skulle våga själv.


Vekons eviga viloplats.
"Den svåra delen." Smackade han fundersamt. "Får ju inte vara för nära flocken, inte heller för långt bort. Blir jobbigt att lura honom för långt bort."

Det ryckte snabbt i Tahavo's mungipor vid broderns sista kommentar men han hade inget att tillägga orden mer än en medhållen blick. Han mådde nästan dåligt när han såg det framför sig. Sen kom han på att det var Ekon och den dåliga känslan försvann förvånansvärt lätt.

"Tja, vi får väl hålla våra ögon öppna för ett bra ställe helt enkelt. Sen får vi ju se till att fira efteråt också, med något extra gott." Flocken hade väl haft deras halsar innan de hunnit med något firande. Men det hade varit värt det även om Tahavo aldrig kunna faktiskt ta död på sin egen bror. Han hade svårt att tro att någon av syskonen faktiskt skulle kunna döda varandra.