Alfdis hade sett ljuset från lyan men lät det vara, hon visste vad Lea hade fått Iriea att lova och hon ville inte störa henne i vad kunde vara en väldigt viktig del av hennes liv.
 Det tog en lång stund men till slut kunde hon se Iriea släpa ut en stilla form som hon kände igen som hennes väninnas moder och hon suckade lätt, så det var så det var trots allt.
 Hon visste att Iri hade varit hoppfull att de inte skulle behöva göra så här, men så var det ibland, ödet hade andra planer för de alla.
 Hon svävade fram sakta och kollade på när Iri arbetade med ett litet leende, vilket inte var ovanligt för henne, vad som var ovanligt var att hon inte sade något ännu, utan väntade bara på att Iri lät kroppen flyta iväg ut mot havet innan hon sade något.
 "Förstår du honom litet bättre nu?"
 Frågade hon lugnt och fnittrade tyst, hon antog att Iriea skulle veta vem hon syftade på, då Iri hade förbannat Blair för ett liknande val, att inte bryta ett löfte, trots konsekvenserna.

(Till Iriea)

När valparna hade somnat flyttade hon dem försiktigt ifrån kroppen, nästa måltid fick de helt enkelt försöka lösa på annats sätt, om så bara fram till att de klarade sig utan mjölken. Med en sista blick på valparna tog hon tag i det ena bakbenet på modern och släpade ut kroppen ut lyan, ner mot stranden. Ännu hade hon inte hört av vålnaden som kommit att bli hennes bästa vän, men hon antog att hon höll sig undan av respekt, hon kunde se henne lätt i ögonvrån.
 Iriea vadade ut i vattnet, det var kallt mot hennes ben men hon visade inte ens att hon kände av det, och fortsatte ut med den mörka kroppen som lätt flöt efter henne. Tidvattnet var inne och det skulle inte dröja länge innan det skulle åka ut igen och ta med sig kroppen.
 "Jag kommer låta dem veta vem du var, när de är redo för det" Vattnet bar sig med modern ifrån henne medan ytan sjunk allt längre ner ifrån hennes ben.
 Det var då hon kunde skymta henne igen, precis intill henne, men det var inte fören de inte längre såg Rialeas kropp som hon talade. Självklart skulle det vara det första hon tog upp.
"Jag tvivlar på att han gjorde det i en självuppoffrande handling för att rädda tre försvarslösa liv" Hon slängde en snabb blick på anden innan hon bara vände sig och gick mot lyan, om det inte fanns värme om valparna skulle de snart vakna, och då ville de säker ha mer mat. Mat hon inte för tillfället kunde ge dem.
"Och tror du inte har mer brådskande saker att tänka på än hur den enda jag litade på i världen tog ifrån mig allt jag någonsin velat ha?" Hon fnös hårt och stannade utanför lyan, av vad hon hört av vandrare hon mött kunde odöda inte ta sig in i valplyor, hon var osäker på om det gällde Alfdis.

Alfdis rynkade smått på pannan åt Iriea's kommentar och skakade på huvudet med en liten suck, för att sedan följa efter väninnan som valde att gå sin väg.
 "Hela min poäng ligger i att du har ingen aning om varför han gjorde det då du sprang iväg utan att lyssna, han kanske hade världens bästa anledning"
 Hon försvann kort utom synhåll genom att bara sakta glida ut ur verkligheten och försvinna, men kort därefter dök hon upp igen och flinade brett i ansiktet på hennes väninna och fnissade.
 "Jo, nog har du det, men tror du verkligen på det du själv säger efter att ha spenderat så lång tid med mor din?"
 Hon bröt ut i ett litet skratt och bara hennes gnistrande leende syntes precis utanför lyan.
 "Jag kan inte göra mycket för att hjälpa dig med de små, min kropp är inte varm och jag kan inte dia de, men jag är här för dig, om du behöver det, du förstår det va?"

Alfdis förstod inte. De skulle kunna tala i resten av Irieas liv och hon skulle ändå aldrig förstå vidden i det hela. På samma sätt som Iriea inte skulle kunna förstå hur det var att bo i kedjor, inget annat än en slav och valpmaskin åt sin egen far.
 Iriea hade. sedan den dagen hon kunde gå, tränats till ett vapen. Känslor var en svaghet om de kunde användas emot en, och det viktigaste i livet var flocken, eller uppdraget de fick. Iriea visste att Blair aldrig skulle ha tagit Shadys liv utan en anledning, men det var fortfarande hans ansvar att det hänt, och i den enda handlingen hade han tagit ifrån henne allt som hon var, vart enda fiber av det som utgjorde henne till sig själv. Hon hade blott varit Occultos mål förkroppsligat, och nu fanns ingen chans att flocken, familjen, någonsin skulle existera igen. Det var slut, och allt det låg på Hans axlar. Det hela förvärrades av att Blair varit någon hon sett upp till och älskat.
 "Självklart hade han en anledning" hon såg trött på vännen.
 "Självklart så var han tvungen, det gör inte dådet mindre avskyvärt" tonen var monoton så som den varit då de träffat honom. Död.
 "Låt mig slippa tänka på det nu, jag har annat att lösa" en djup suck lämnade henne och blicken sökte sig mot marken. Vid det här laget hade solen gått ned för länge sedan och stjärnorna fläckade himlen. Det fanns inte ett moln så långt hon kunde se i mörkret. Det var ironiskt vackert, matchade inte alls mordet som skett tidigare samma kväll.
 Alfdis ord värmde henne och hon log stelt, fortfarande ovan med gesten.
"Jag beger mig till Yanamore imorgon, så tidigt jag bara kan, det är riskabelt men jag behöver hitta någon som kan mata valparna, någon borde kunna hjälpa mig" Medan hon pratade började hon gå ned i lyan för att kura sig runt de små liven som var hennes syskon. De skulle få det bästa hon kunde ge, om det så var med hennes liv hon fick betala. Det hade hon svurit på.

Alfdis valde att inte trycka det längre utan lät istället Iri vara med sina tankar, hon verkade inte vilja se det från den döda tikens synpunkt, och då skulle hon inte försöka längre, man kunde paddla hur mycket man än ville, men man kunde inte ändra flodens riktning.
 Hon lyssnade på Iri's plan med valparna och hennes ögon vidgades litet och hon kikade förbi henne ner i lyan och svävade efter ner i den med ett lågt hummande.
 "Tänker du lämna mig med de små? Jag kan inte värma dem eller vara där som skydd! Jag kan få de att känna sig säkrare, sure, men hur hjälper det mot rovdjur? eller andra vargar? Jag kan ta mig dit, och du stannar här?"
 Hon slickade sim om läpparna, men snart log hon brett igen och fnissade högt.
 "Du är galen, vet du det?"

Hon fnös ifrån där hon låg. Galen. Kanske det, vad var normal egentligen? Hon hade aldrig vetat, och om hon fick veta nu skulle hon antagligen inte förstå. Det var ett koncept bortom det liv hon fått.
 "Så du tror att de skulle lyssna på ett galet flinande spöke när hon bad dem bara komma och mata tre små valpar?"
Hon fnös roat och fortsatte med en tillgjord röst.
 "Nej jag lovar dem är bara här borta, all ni behöver är att följa mig" följt av ett fnitter som var till för att likna Alfdis utan att direkt lyckats.
 "Låter mycket troligt" Scenen var klar i hennes sinne, och paniken so skulle uppstå i staden och samhället när Alfdis dök up ur intet, helst uppochner maniskt skrattandes.

Alfdis fnittrade lätt åt det Iri sade och hion nickade med ett leende brett som Mardouf.
 "Säger du att jag inte är pålitlig? och galen? Du sårar mig, min älskade"
 Fnissade hon och svävade upp och ner i den lilla lyan, hennes kropp halvt genom taket.
 "Så vad exakt vill du att jag ska göra imorgon? Vad är planen, som man säger?"
 Hon förde sig närmre Iriea, bara ett huvud den här gången och med hennes leende.
 "Stanna med valparna, så mycket har jag förstått, men sen då? vad planerar du på att göra? Och vad gör vi om du inte hittar någon?"

Skuggan av ett leende bredde sig på henne läppar innan de försvann. Att vålnaden kallat henne älskade hade gått för döva öron, Iriea antog det bara vara ännu en del av det som var Alfdis värld, där hon kunde sväva omkring och fnittra för evigt, där inget inte var ett skämt.
 "Jag har sett dig röra fysiska saker förut" det var bara få gånger då Alfdis trött att hon inte märkt, när hon var som värst. Hon hade hållit undan grenar, flyttan en och en annan sten så hon inte snavade, när hon själv varit för obrydd för att hålla koll.
 "Allt jag ber om att du gör allt du kan för att hålla dem säkra, deras instinkter kommer hålla dem tysta" det mesta hon visste om valpar hade hon fått höra av Lea eller av dem de passerade när de först hade rört sig igenom Yanamore för att ta sig till öarna. De var fortfarande på en ö nära land, just för att kunna göra såhär.
 "Får jag ingen hjälp måste jag riskera att flytta dem, inget jag vill göra" Ännu en djup suck lämnade henne, och kort därefter en gäspning.
 "Men innan något av det måste jag sova" hon såg menade på anden och lade sedan ner huvudet så att hon låg helt om de små sovande liven, helt omedvetna om vilken osäker framtid de egentligen hade.

Alfdis vred lite på huvudet, vilket utan hennes kropp bara såg ut som det roterade litet på plats, hon kunde inte röra vid saker, kunde hon? hon kommenterade inte på det utan nickade bara.
 "Jag kan hålla utkik åtminstone, det borde till och med jag klara av"
 Fnittrade hon och såg på Iri medans hon somnade in och valde att ta sig igenom lyans tak och snart var hon ovan mark och såg upp mot himlen på stjärnorna, det var något magiskt med att leva fritt, något hon aldrig fått uppleva, och hon suckade, bäst hon gjorde upp för förlorad tid.

[Avslutat]