“Varför lät du henne vinna?”
     “Det gjorde jag inte.”
     “Sista gången gjorde du definitivt det.” Janos svarade inte, men leendet som smög fram när han tänkte på hennes belåtna uppsyn efter att ha gått från nattens träning obesegrad var avslöjande nog. Han mötte sin brors röda, klandrande blick med en axelryckning.
     “Du är fortfarande kär i henne.” Janos tyckte nästan se någon slags medlidsamhet i hans uppsyn och höjde oförstående ögonbrynen. “Jag fattar inte asså. Varför släpper du det inte bara? Hon kan inte göra det mer tydligt. Det kommer inte bli nåt.” Janos sjönk ihop bredvid sin bror med en tung suck. Leendet höll vid, men kantades av en trötthet. En nöjd trötthet.
     “Jag vet,” svarade han utan att tveka. “Men… Det funkar bara inte så,” fortsatte han tankfullt. Blicken svävade ut och upp mot den ljusnande gryningshimlen. Dess bleka grå och gröna nyanser skänkte den öppna sänkan ett stillsamt sken. “Det… det är mer än bara att vara kär. Det är…” Orden var långsamma och utdragna när han kämpade med att hitta rätt sätt att uttrycka allt han kände. “Det är som att det är en del av mig. Som att kunna se i färg, som det röda i mitt blod… Det går inte att beskriva.”
     “Men är det inte-”
     “Jobbigt?” Han såg på sin bror med ett leende. “Inte längre. Det var jobbigt att förneka det. Att ljuga för sig själv. Men då vart allt jag ville ha ett liv med henne. Men det var själviskt. Det var inte riktig kärlek liksom. Nu… Nu vill jag att bara att hon ska få det hon vill ha. Att hon ska få vara lycklig. Fattar du?” Janos såg bort igen. Värmen inom honom var nästan överjordisk, den fick honom att känna sig lätt och öppen. Kanske var det den tidiga morgonen som gjorde honom så rörd.
     “Så nä, det är inte jobbigt. Det är lika enkelt som att andas.”


[Ensaminlägg. PP:at Ren och hoppas att Elsa inte har jättemycket emot det <3]