Timo hade spenderat större delen av eftermiddagen med att vandra runt bland Norspirets spetsiga klippor. Tro det eller ej, ibland behövde till och med han lite ensamtid med sina tankar. Inte för att han direkt hade så mycket att grubbla över, men att få komma bort från allt liv och stoj i flocken och njuta av tystnaden ibland var förvånansvärt tilltalande. Inte för att han skulle erkänna det om någon frågade, han hade ju faktiskt en image att upprätthålla, om än det kanske blev allt mindre viktigt ju äldre han blev.
Nu hade solen sakta men säkert börjat gå ner, hade försvunnit in bakom en av de större klipporna och kastade långa skuggor över den dalgång han vandrade i. Himlen färgades i alla möjliga vackra och tilltalande färger och de ljusblå ögonen klistrade sig fast vid himlen. Så fint.
Han blev så pass förtrollad av himlavalvet att han helt missade den avsats han vandrat fram till, och klev rakt ut i luften. Lyckligtvis så var det inget djupt hål, men djupt nog för honom att slå ett par mindre graciösa kullerbyttor och landa med hakan först på den tacksamt relativt mjuka jorden. 
Han hostade till då det hela slagit luften ur honom och såg sig snopet omkring för att se om någon sett honom. Och jo, såklart så stannade hans blick upp på en väldigt bekant skepnad en bit ifrån.
Han kravlade sig mödosamt upp och ruskade det värsta av dammet ur pälsen. Han noterade att ett par bloddroppar föll från den uppskrapade hakan men lade inte mycket tankar på det då det säkert skulle läka ihop på några minuter, en klar fördel med hans kraft.
''Snälla Radde, säg att du inte såg det där?''. Han måste ha sett så lame ut. Detta skulle helt klart skada hans rykte om alla andra fick höra om det.

| Radagast |

Gasts nyaste byggprojekt var inte ens påbörjat än, men han hade redan lagt ner pinsamt mycket tid på att planera det. Att bygga och skulptera i sten var faktiskt riktigt roligt och dessutom var det en av få saker han var verkligt bra på. Det senaste projektet var ett bidrag till stora salen i fästningens hjärta — han föreställde sig en skulptur av något slag mitt i salen, något symboliskt för flocken och för deras hem. En dekoration, men samtidigt något att titta på och fyllas av stolthet. Gast hade stora planer.
    Men först behövde han hitta material; han var på stenjakt. Just nu var han på väg tillbaka till fästningen eftersom det började bli mörkt och snart skulle vara för svårt att se något av värde. Med sig drog han en liten skrinda att förvara sina fynd i. Tyst nynnande på en av Lunes sånger gick han försjunken i egna tankar och märkte inte Timo förrän han bokstavligen störtdök till marken framför hans tassar. 
    Gast stannade överraskat. Timo, med ett litet skrapsår på hakan, kikade upp mot honom. 
    "Såg vadå?" Han väntade tills Timos ansikte slätades ut av lättnad innan han retsamt fortsatte. "Jaså, du menar magplasket? Nja, jag vet nog en och annan som skulle gilla att få veta det, det var riktigt … graciöst." Han log under lyfta ögonbryn. "Jag kanske inte säger nåt … på ett villkor."

Då Radagast först ifrågasatte vad han menat så spred sig en lättnad inom honom, bara för att några sekunder senare krossas då han retsamt påpekade hur vackert hans magplask sett ut. Gud vad han skämdes, det här var så inte coolt.
''Jag kollade inte vart jag gick okej?''. Varför erkände han egentligen det? ''Jag skyller på himlen som ska vara så färggrann''. Han hjälpte verkligen inte sig själv just nu. Tyst Timo.
Då Gast nämnde att han skulle överväga att inte dela med sig av händelsen på ett villkor så fångade det ynglingens uppmärksamhet.
''Vadårå?''. Stämman något suspekt, litade inte riktigt på honom. Det måste vara något pinsamt eller jobbigt, eller hur? Åh bara han inte hade honom till att behöva stå som någon modell mitt i fästningen för någon stenskulptur.

När Timo lade skulden för sitt magplask på den färggranna himlen tittade Gast upp, brett leende. Solnedgången fick himlavalvet att brinna i stråk av rött, rosa och orange och färgade till och med deras pälsar i varma nyanser. 
    "Färggrann var ordet", konstaterade han. "Nästan värt att stå på näsan för, skulle jag säga." 
    Radagast nickade åt sin lilla vagn med stenbumlingar. "Jag behöver förslag", sa han. "En dekoration till stora salen. Det är där du kommer in. Och du har självklart massvis med engagerade idéer", tillade han när han såg Timos min, "annars kanske jag bara inte kan hålla mig från att säga nånting. Till alla som vill höra."
    Han flinade. Givetvis tänkte han inte gå runt och sprida hemligheten, men det skadade inte att skrämma upp Timo litegrann. Bara för att få honom att samarbeta.
    "Eller", fortsatte Gast med en menande blick, "så får du helt enkelt vara förebilden. Så kan det också gå. Om du inte har några smarta förslag, det vill säga."

Såret på hakan hade vid det här laget läkt ihop och han torkade av bloddropparna på ena frambenet samtidigt som han muttrade något ohörbart. Förslag. Vad för förslag skulle han kunna komma med som dög? Blicken följde Gasts till vagnen med sten han samlat på sig. Han visste ingenting om skulpterande. Än mindre om konstverk och motiv. Speciellt när det var till något så synligt och allmänt som stora salen. Skulle han frågat honom om örter och läkekonst hade han nog kunnat hjälpa, men detta? Han var dömd att bli utskrattad över sitt magplask. Eller över att ha behövt stå modell för skulpturen. Den skammen alltså.
''Eh...''. Han funderade för några sekunder. ''...två stridande vargar?''. Rösten osäker. Skulle det duga? Troligtvis inte. Varför kunde han inte komma på något bättre än det? Det var säkert ett alldeles för uppenbart motiv. Åh han skulle behöva vara en modell va?