Io kände sig lite ensam. Det är inte det att hon är ensam, det är hon verkligen inte med så många syskon och vänner att leka med. Ej heller är hon utanför… eller är hon det? Io är inte den som initierar lekar eller kommer med roliga idéer. De andra valparna är så mycket mer energiska, självsäkra och modiga än henne. Framför allt är de högljudda.
Io hade dragit sig tillbaka till skuggan av en av hyddorna. Där kunde hon få vara ensam en stund. Inte för att hon egentligen ville vara ensam men det var lättare att vara ensam än att vara… ja, vad var hon? Ivägen? Tråkig? Larvig till och med… Det är så mycket hon är rädd för och hon backar hellre än tar en konfrontation. Det är bara så mycket enklare att vara ensam. Men hon vill verkligen inte vara ensam. Hon vill vara lika självsäker som Ymir. Hon vill vara lika modig som Aegir. Lika påhittig som Umbriel, Lika stark som Perdita. Hon vill vara allt det där så att syskonen tycker det är roligt att vara med henne. Så de inte ser henne som någon form av belastning. Io sitter försjunken i sina egna tankar och märker inte att hon inte längre är ensam.

[Pax till Sigrid]

Sigrid hade varit ute på slätten och lekt med Ask under morgonen, allt från kurragömma till att jaga varandra genom havet av väldoftande blommande växter. De hade underhållit varandra ganska länge innan de beslutat sig för att gå skilda vägar igen. Tröttheten och värmen från allt springande och stojande var ganska påtaglig, och hon borde väl egentligen ha återvänt hem till hyddorna på en gång för att vila men en idé hade slagit henne när hon sett alla vackra blommor runt om henne. Hon skulle samla in de bästa blommorna hon kunde hitta och dela ut dem till allihopa!
Projektet hade tagit henne ganska länge, då endast de finaste blommorna skulle plockas. När hon till sist återvände hem till hyddorna med en stor bukett med blommor i munnen så nästan skuttade hon fram av iver över att få se allas reaktioner på de blommor de skulle få. Alla skulle nog inte uppskatta dem, hon skulle säkert få en och en annan blomma antingen kastad i ansiktet på henne, förstörd eller bara ignorerad. Men det gjorde henne inte så mycket, hon tänkte ändå inte utelämna dem. Det sista hon ville var att framstå som att hon föredrog och särbehandlade vissa av sina vänner och familjemedlemmar över andra.
Hon var så pass fast i sina tankar att hon nästan krockade ihop med Io efter att hon rundat en av hyddorna.
''Oj!'' utbrast hon och stannade tvärt upp framför den andra honan. Försiktigt lade hon ner buketten framför sig innan hon vände tillbaka uppmärksamheten till Io.
''Jag såg dig inte där''. Hon ruskade lite på kroppen, så pass att det riktigt yrde pollen och blomblad om henne innan hon slog sig ner på marken. ''Vad gör du?'' frågade hon sedan med en genuint nyfiken och glad ton och lutade huvudet lite på sned.