Det var enkelt hur hon hade lett Tyr bort från gruppen. Med söta löften och planlöst fnitter hade det inte tagit långt tid innan vintervargen svansade efter henne, som i trans. Erathor hade inte tänkt mer på det, om det inte vore för att han fångat paret med blicken. En ung tik med distinkt utseende och en än mer särpräglad utstrålning som drog blickar till sig. Varya.
    Han skulle känna igen henne var som helst insåg han, enbart på den närvaro hon förde sig med. Tyr svalde varje ord och blick hon gav honom. De var menade för honom – honom enbart – och hanen log, nästan drömskt. Han var ung. Ung och oerfaren men med viljan att göra gott. Erathor mindes honom främst för sin påtagliga iver. De hade delat skydd och sovplats ett par gånger. Varje gång de talat hade han mötts av Tyrs naiva framtidsdrömmar. Han talade om hjältemod. Om att göra skillnad. Det var inte drömmar som förverkligades ute på fälten med odöda, men Erathor hade inget sagt.
    Tiken skrattade när hon ledde Tyr mellan pilträden. Då och då såg hon sig om för att möta hans blick under tjocka ögonfransar. Han skrattade med henne – lätt och ledigt – och försökte hålla jämna steg i deras lek. Han kunde omöjligt ta blicken från henne.
    "Tyr." Stämman fick vintervargen att våldsamt rycka till och slita blicken från den svartvita tiken. Erathor stod fullt synlig framför dem båda, en knotig stam till sin högra sida och med mjuka kvistar som precis snuddade ryggen. Han studerade den unga hanen med behärskat lugn. Tog in den stirriga blicken och gläntade munnen. Tyr rätade tvärt på sig. Tagen på bar gärning med bytet i mun. Eller kanske var det tvärt om.
    "Tyr", upprepade Erathor. Metodiskt. Klart. "Du behövs. Nu. Inventeringen ska vara klar innan solens fall." Röstens skärpa skar genom den sockersöta atmosfären och tycktes rubba ungvargen från sitt perplexa tillstånd. Tyr såg mellan tiken och Erathor. Velande. Delad mellan plikt och något annat. Varje gång hans gula mötte hennes blå kände Erathor hur vintervargen gled allt längre från honom. Det var irriterande, den effekt hon hade. Han höll sig från att sucka och vred istället på orden.
    "General Bailon vill att du överser det hela." Det var en osagd men tydlig order, inbäddad med löftet om något mer. En lögn. Han visste hur mycket de unga ville avancera och visa sitt engagemang, sin oerfarenhet till trots. För första gången vände Tyr helt bort från den unga tiken, en nyfunnen fokus i sina ögon. Erathor hade fortfarande inte ägnat henne en blick.
    "Åh, okej. Jag... borde skynda mig tillbaka då". Svaret var långt från lika övertygande som han försökte få det att låta. Det var tydligt att där fanns mer han ville säga. Kanske ett löfte om att återse den mystiska tik som redan snärjt honom. Han log mot henne – försynt och ursäktande – och Erathor fnös otåligt, less hanens dröjande steg.
    "Gå", beordrade han och skiftade fokus till den svartvita. Till Varya. De stod tysta med blickar som tungt vägde varandra när Tyr lommade av mellan pilträden. I riktning mot den västra utposten, Snöstrand. Erathor var den till att bryta tystnaden, men först efter att Tyrs steg uppslukats av skogens myller och han var säker på att de var ensamma.
    "Vad gör du här, Varya?"

[General Död-Ögas officiella namn är nu Bailon, har jag bestämt  ]

I nattens mörker kände hon sig som en vacker vålnad. Tyr hade tveklöst följt hennes långa, dansande steg djupare in i Silverpile. Det var ett tacksamt byte, så inte ont anande. Det enda som krävdes av Varya var att välja rätt, och det hade hon gjort. Vintervargen pratade aningslöst och hon stämde in med ett melodiskt fnittrande. Bara lite längre nu…
     “Tyr.” Blicken var vass när den såg sig om. Förvåningen i det bleka anletet gick inte att ta miste på. Framför henne stod Erathor, eldaren från Ötamon. Hon hade inte sett honom på väldigt lång tid men ändock såg han sig lik ut. Inte ett pälsstrå verkade ha rubbats. Varya försökte hålla tillbaka ett illmarigt leende när hennes senaste erövring sändes iväg. Nå väl, nästa gång. De blå ögonen fångade unghanens för ett slag och hon blinkade långsamt åt honom.
    I tystnad betraktade de varandra medans ljudet av vintervargens steg dog ut. Varya log brett till svars när eldaren bröt tystnaden.
    “Jag skulle visa Tyr den vackraste platsen i Silverpile, förstås.” Det var en lögn, en uppenbar sådan, men det var samma osanning hon gett vintervargen. Tyr hade varit för trollbunden för att genomskåda den, men hon visste att eldaren inte skulle vara det.
    “Tillhör du också dem? Det skulle jag aldrig gissat.” Varya såg sig omkring, spanade ut i det kalla dunklet bland de förvridna trädstammarna. Letandes efter fler åskådare. 
    “Varför smyger du på oss såhär, va? Du vet väl att jag inte är någon döing.” Ett kort skratt följdes av ett tandigt leende.
     “Jag ville bara låna honom en liten stund.”

Varyas ansikte klövs i ett tandat leende efter att Tyr lämnat dem ensamma. Det låg något vilt och mörkt över det. Inte bara leendet, över hela henne. Något falskt. Tiden av kraftträning tillsammans i Ötamon kändes avlägsen. Bortglömd. Det var mil mellan dem nu.
    "Jag skulle visa Tyr den vackraste platsen i Silverpile, förstås."
    Erathor hummade svalt. Han trodde henne inte. Inte heller kände han för att kommentera hennes andra påstående. Han lät henne tala; följde henne endast med blicken när hon såg bakom honom efter eventuella åskådare. Det var ingen där, visste han. De andra var för upptagna med att hålla eldar vid liv och lyda generalens order som då och då ekade över skogen. De var ensamma men ville ynglingen stirra ut i dunklet som ett fån tänkte han inte stoppa henne.
    "[...] Du vet väl att jag inte är någon döing."
    Fokusen i den tidigare kalla blicken skiftade – från skarp och beräknande – och nu spelade plötsligt något annat i de mörka ögonen. En förnöjd glimt.
     Erathor lade huvudet på sned. "Men du håller dem gärna sällskap", konstaterade han. Han visste långt från allt vad Varya sysslade med. Hon hade varit förtegen i Ötamon, men att hon hittat någon hade inte undgått honom. Någon som räddat henne. Lade man ihop det med välplacerade skador identiska med de Blue hade när hon begravdes var allting inte lika dunkelt längre. Som flyktigast undrade Erathor hur saker varit om han stannat. Fostrat högen av valpar istället för att lämna dem till sitt öde. Han viftade snabbt bort tanken.
    "Det pratas, Varya." Erathor rörde sig närmare i en halvcirkel. "Det är något av en kick, förstår jag. Svansa runt, fullt synlig som om världen vore din." Att hon rörde sig så öppet kunde bara betyda att hon inte var rädd för vad som sades. Att hon gillade det. Men med sin närvaro och förförande blickar fanns det en baktanke han inte gillade.
    Utan att röra en muskel slöt Erathor avståndet mellan dem. Plötsligt stod han framför tiken; invaderade hennes utrymme när han backade upp henne mot en av de väldiga pilarna, käkarna runt hennes hals. Han tornade högt över henne med en blick som brände hennes, ansiktena nära nog att nudda varandra.
    En dov morrning steg ur honom. "Om jag ser dig här igen, svansandes efter någon naiv idiot som inte kan skilja på sin egen död och—", han såg dömande över henne. "—vad än det här är, så vid gudarna Varya – jag ska personligen se till att du aldrig sätter din tass här igen. Är det förstått?"
     Han vägrade förlora vargar till något så korkat som detta. Speciellt inte till Varya även om Tyr och idioterna som föll för hennes charader kanske förtjänade det. Det kunde han omöjligt tillåta.

Den gamle eldaren hade alltid varit klipsk, och det förvånade henne inte att han så snabbt dragit rätt slutsats. Det var sant, allt han sade var sant. Det fanns få saker som stod henne i vägen, och Erathor visade sig vara en av dem. Synd. Men Varya var inte obekant med förlust, speciellt inte den gällande hennes barndom.
      Erathors rörelser var ljudlösa. Tänder mot hennes hals fick henne att häftigt dra efter andan. Det var inte en främmande känsla, om än hon kunde skillnaden i intentioner. Det sved, skavde, och andetagen blev tunga. Ljudet av hans hotfullhet mullrade i hennes öron.
     “Vem,” hennes röst var en hes viskning, “tror du att du är? Vem tror du att du är, att säga åt mig vad jag kan och inte kan göra?” Det fanns en underliggande ton av ilska. Det kändes som trycket i halsen blev hårdare, men om det var eldaren eller den bubblande känslostormen gick inte att avgöra.
     “Jag är inte rädd för dig, eller för Gudarna, så sänd dem mitt håll, be dem att göra sitt bästa.” De vida ögonen mötte hans, obevekliga. Hon befarade inte sitt liv, och hade aldrig gjort. 
     “Om du tror det här börjar och slutar med mig, har du fel.” Rösten var bara rossliga andetag, kippande efter luft.

Han släppte greppet om henne när stämma blev ansträngd. Gudarna? Blå mötte blå i isande vrede och iskallt lugn när Erathor stirrade på henne.
    "Naiva valp!", fräste han. "Du är inget för en gud! Din förkastelse är för dem är lika obefintlig som ditt senaste offer. Gudarna svek dig inte. De levande gjorde."
    Han var en av dem. Stjärnor också, som han svikit henne. Var hade de stått i dag om han inte lämnat dem ensamma till sitt öde? Ibland kunde Erathor inte hindra sig från att undra. Han backade undan och suckade, plötsligt trött. Ett nyfunnet om än hårt tyglat lugn låg över honom när han slöt ögonen.
    "Din ilska är felriktad, Varya." Överrumplad av för mycket ilska och besvikelse, var det allt han orkade säga. Det enda som följde var tystnad och när Erathor öppnade ögonen på nytt, var Varya borta.

[Avslutat]