Det var en tidig kväll. Solen hade börjat skifta färg, från brandgul och blodröd ju närmare den kom jordens avslutande rand. De få fransiga, strödda molnen som fanns kvar på himlen i väster, rester av det tidigare ovädret som blåst förbi, antog liknande nyanser. Svalor susade förbi över den spegelblanka sjön i jakt på mat. Varya satt långt upp på strandbanken och betraktade solnedgången. I bakgrunden någonstans vilade Grendel.
     Det var svårt för henne att säga hur lång tid hon spenderat tillsammans med dem, sina pappor, men när årstider började ändras och med hösten blåsiga ankomst så visste hon att det var snart vinter igen. Det var bra, nätterna var längre och dagarna kortare, mindre solljus, så pappa Even kunde vara vaken mer. Det fick henne att le.
     ”Pappa?” frågade hon högt, och såg sig om för att se om Grendel var inom höravstånd. Med lätta rörelser reste hon sig upp och tog några långa steg längre upp längs stranden och sökte med de klarblå ögonen efter sin mycket mindre pappa.

Han hade skapat sig en provisorisk sovplats i en av de dödliga rosenbuskarna. Det var bara i Itrozo han kände sig säker nog för att inte söka skydd uppe i ett av träden. Dessutom hade han makten att kontrollera de giftiga grenarna.
    En bekant röst nådde hans tofsprydda öron och de ryckte till. Långsamt öppnade han ögonen och kisade åt ljuset som strilade in genom den täta kupol han skapat. Det var ännu inte riktigt mörkt, även om solen var på väg neråt. En nyvaken gäspning lämnade aderonen och hans käft stängdes med en liten smäll. Försiktigt, för att inte riskera att sticka sig på törnarna, sträckte han på sig och öppnade upp sin sovplats. Han gäspade på nytt.
    "Här, Varya."
Med tanke på att solen fortfarande gick att skymta antog han att det var honom hon kallade på. Men man kunde aldrig vara helt säker.

Grendel rörde sig i riktning mot dottern och kunde snart skymta henne.
    "Hej hjärtat." hälsade han strök sig mot hennes ben. Hon var i jämförelse med han själv enorm, men det spelade ingen roll. Oavsett hur stor, eller hur gammal, hon blev så skulle hon för alltid vara hans lilla tjej.

Innan hon kunde se Grendel såg hon hur ett buskage längre upp började röra sig likt en levande varelse, och sedan kom den lilla Aderonen ut. Varya log mjukt vid åsynen av hennes pappa. Hon sänkte huvudet och gnuggade sin kind ömt längs hans huvud.
     ”Visst är det vinter snart?” frågade hon mjukt. Varya såg sig om igen för att möta den purpurröda, djupnande himlen. ”Kvällen kommer tidigare och tidigare varje dag. Visst betyder det att första snön snart kommer?”

[Längsta svaret du någonsin fått, jag vet. Förlåt.]

Han följde Varyas blick upp mot himmelen och lät ut ett fundersamt läte.
    "Jaaa." sade han utdraget. "Jo, men det tror jag."
Temperaturen hade sjunkit och dagarna började bli kortare. Han hade aldrig riktigt upplevt vintern med snö då han och Bosco alltid reste till varmare breddgrader för att undvika den. Grendel såg på dottern igen.
    "Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig sett snö, men jag har hört att det kommer i samband med vintern längre norrut. Så det borde den absolut göra." sade han och nickade.
De befann sig relativt långt norrut, framför allt i jämförelse med vad han personligen var van vid. Om det faktiskt innebar att det skulle falla snö här kunde han inte säga, men det var verkligen inte omöjligt.

[Det är okej My <3]

Varya fnissade lite förtjust. Aldrig sett snö? Men pappa var ju gammal!
     ”När vintern kommer kan pappa vara vaken längre,” konstaterade hon med ett leende på läpparna. De azurblå ögonen mötte pappans ljusgrå för ett hjärtslag. Försiktigt lade hon sig ner för att komma ner på en mer jämn nivå med honom. Kalla vindar blåste i de gamla träden och drog i hennes päls. Den hade börjat tjockna, ett annat tecken på vintern. Varya sken upp lite.
     ”Pälsarna blir tjockare om vintern,” log hon. ”Kanske får vi några fluffiga, nya pälsar.” Ett ljust, kort skratt klingade i hennes strupe och ett brett flin klädde det bleka anletet.

Det var så förvirrande när hon kallade de båda för pappa, även om det vad möjligt att gissa sig till det.
    "Ja." svarade han med ett leende.
Han uppskattade själv att det började bli mörkare, för det gav honom själv mer tid att umgås med både döttrarna och Even. De ljust grå ögonen följde Varya då hon lade sig ner. Med ett mjukt kurrande läte strök han henne över pannan med tungan. Hennes skratt fick honom att dra än mer på läpparna.
    "Ja, det kanske kan behövas!" skrattade han.
Han var ovan vid kalla temperaturer, och medan han litade på att hans egen päls skulle göra det den var gjord för kunde det vara skönt utifall att någonting skulle gå snett. Grendels anletsdrag mjuknade.
    "Vi ska se om vi kanske kan hitta någon som är tillräckligt stor också, så du kan klä dig i en ordentligt."
Han visste att hon hade fått månvargen han och Even stött på vid ett tidigare tillfälle, men den hade varit rätt så liten för henne.

Varya kunde inte hindra det glädjesprudlande fnittret som lämnade henne. Om än hon sällan frös, så beundrade hon verkligen skönheten hos andra. Hennes egen päls var tråkig och ointressant i jämförelse till många andra, månvargen hade till exempel fina mjuka färger som hon avundades. Hon mindes sin mammas vackra, silkeslena päls och önskade inget hellre än att vira in sig i den.
     ”Jag tycker om när den har många färger,” tänkte hon högt, drömmandes. Den azurblå blicken mötte hennes pappas igen. ”Det är kul, vet du. Om man tar på sig den som ett skal. Man kan låtsas vara någon annan. Man kan vara vem som helst, vem man vill!” Varya älskade att skådespela, det var en lek hon och Aurora brukade spendera mycket tid på när papporna var borta. Hon brukade kalla sig Tindra, för hon föreställde sig att hon hade de allra vackraste ögonen i hela Numoori, som glittrade likt diamanter.

Det sprudlande skrattet som lämnade dottern fick ett mjukt leende att sprida sig på hans läppar. Hon var inte som alla andra valpar (även om han knappt kunde kalla henne för det längre), men hon hade ett gott hjärta.
    "Hm, ja." hummade han fram.
Han hade aldrig tänkt på hur andra såg ut, hur deras pälsar såg ut. Inte förrän han började spendera tid med Even.
    "...vem man vill!"
Grendel höjde på ögonbrynen och skrattade hjärtligt åt hennes ord.
    "Jag har aldrig tänkt på det så." erkände han.
Men det låg definitivt någonting i det hon sade. Kanske kunde det även vara någonting man kunde utnyttja. Att vara vem man ville.... Han önskade bara att doften till pälsens originalägare kunde stanna kvar längre.