”Jag går hem nu. Jag mår inte så bra”. Kida vänder på huvudet och ser fadern plocka ihop sitt marknadsstånd. Hans rörelser är ryckiga och ser ansträngda ut.
”Jag följer med dig”. Kida tar några steg i hans riktning.
”Nej. Vi behöver fortfarande äta. Stanna du och se till att du får mat”. Fadern plockar på alla från marknadsståndet upp på en liten kärra som han sedan drar med sig när han går iväg.
”Okej…” Kida står och ser efter honom en stund. Hon har svårt att ignorera en gnagande känsla av oro i bröstet. Hon gör som hon blir tillsagd. Det är knappt middagstid och det är inte likt far att avbryta så här tidigt. Men han har rätt, de behöver mat. Det blir dock svårare och svårare att få in mat och andra förnödenheter. Eller rättare sagt, vargar verkar få svårare och svårare att ge ifrån sig saker och ting. På senare tid har Kida känts sig som föräldern på det sätt hon behöver ta hand om sin far. Men hon har vänner som ibland hjälper henne att jaga så på ett eller annat sätt får hon alltid med sig mat hem. Hennes far behöver det.

Kida dansar på marknadsplatsen ett tag till medan solen på himlen påbörjar sin bana mot horisonten. Halvvägs från sin högsta punkt har Kida en paus i dansandet. Hon får lite vatten från en gammal vän till hennes bortgångna mor.
”Skulle du kunna se efter mitt marknadsstånd en liten stund medan jag hämtar en sak i mitt tält?”
”Självklart”. Kida nickar.
Den äldre tiken skyndar sig iväg. Kida placerar sig bakom ståndet och sitter och ser ut över den lugna marknadsplatsen. En stund senare kommer den äldre tiken tillbaka och hon bär på en stor säck fylld med något onämnbart. Hon placerar säcken vid Kidas sida.
”Här, raring. Det är mat för dig och din far för ett par dagar. Stanna hemma och ta hand om varandra. Ni båda behöver det”. Kida ser överraskat på den äldre honan.
”Det är allt för generöst..”. Hon blir avbruten. ”Och du är kapabel till att ta emot det. Jag insisterar”. Kida ler försiktigt och tackar. Hon tar tag i säcken och släpar den hela vägen hem.

Kida är fullkomligt slut när hon släpper säcken utanför tältet. Hon måste tacka bättre för maten när hon och far är tillbaka på marknadsplatsen. Hon gör en mental påminnelse innan hon skjuter undan tältduken.
”Far…?” Tältet är tomt. Kida ser sig förvirrat omkring där inne men far är inte där. Hon går ut igen, fars kärra står där utanför. Kida går ett varv runt tältet. Far är inte där heller. Hon stannar utanför tältöppningen och försöker fånga upp fars doft. Gick han inte hem? Men hon finner ett färskt spår en bit bort från tältet. Spåret leder in i träddungen. Kida följer det med nosen i backen. Vart kan far ha gått? Efter en stund kommer hon ut på andra sidan dungen men fortfarande ingen skymt av far. Trött och nu förtvivlad sätter sig Kida ner. Hon sjunker till marken i en gråtande och hulkande liten fluffig hög. Vart än far har tagit vägen så har han gått för att vara med mor. Den insikten får förtvivlan att övergå i rå och naken sorg.

[Ensamroll]