Solen hade varit uppe ett par timmar, och sällskapet likaså. Nu satt Zayev och njöt av havsvindarna som kom in över kusten medan Naira fortfarande undersökte vattnet. Det hade varit första gången hon sett havet för någon dag sedan och hon hade sedan dess försökt sig på att gå ut i det. Hon hade blivit mer öppen till att prova nya saker, men rullande vågor var fortfarande främmande och skrämde upp henne. Han skrattade roat när hon ännu en gång sprang ifrån dem. Förläget mötte hon hans blick medan hon i trav rörde sig mot honom.
"Hur går det?" frågade han med ett illa dolt leende på läpparna.
Tiken svarade inte utan gav honom istället en knuff på axeln. De fem ögonen såg över området innan de vändes upp mot Zayev
"Var tog Azazel vägen?"
Hennes röst var inte längre lika tyst och försiktig. Inte heller var hon lika stel. Åtminstone inte med honom själv och hans bror. Det gladde honom att hon kunde slappna av och nu faktiskt våga möta deras blickar.
"Han behövde sträcka på vingarna sa han."
Azazel kunde säga vad han ville, han var säker på att det inte var den enda anledningen till att han lämnat de båda ensamma. Han skakade på huvudet åt det hela. Men visst, han hade kanske gjort rätt i att lämna dem, för det gav honom en chans att fråga någonting han hade haft funderingar på ett tag.
"Naira..." började han.
Hennes blick, som hade sökt sig till havet och vågorna, lades på honom med ett frågande uttryck.
"Jag hoppas du är medveten om att jag tycker väldigt mycket om dig... och..." rösten stockade sig.
Det här var svårt. Jättesvårt. Det borde inte vara det, för han var säker på vad han kände.
"Och?" frågade tiken i ett försök att hjälpa honom på traven.
Han kunde se att hans ord hittills hade gjort henne generad. Zayev drog ett djupt andetag.
"Ochjagundraromduvillbildaenfamiljmedmig."
Orden ramlade ur honom snabbt i följd. En kort stund såg Naira fundersam ut. Hon försökte pussla ihop hans mening. När hon till slut förstod den såg hon på honom med stora ögon, och om hon hade sett generad ut innan var det ingenting i jämförelse mot nu. Hon öppnade munnen och stängde den igen om vartannat utan att ge ett ljud ifrån sig.
"Du behöver inte svara nu." sade han mjukt till henne. "Ta den tid du behöver."
Hennes mun fortsatte att öppnas och stängas, och Zayev kom omedvetet att likna henne vid en fisk.
"J..j.."
Han vred öronen framåt när han hörde att ljud började lämna henne.
"J-ja." sade hon sedan blygt och såg ner i marken. "Det vill jag."
Ett leende som klöv den björnlikes ansikte i två delar dök upp på hans läppar. Utan att hinna tänka slog han björnlabbarna om henne och höll henne nära utan att säga någonting.
"Jag älskar dig också." sade hon sedan tyst.

[OCH SÅ GJORDE DE EN MASSA BÄBISAR, SLUT!]