Nattens nederbörd hade täckt marken i ett gnistrande täcke av virvlande, lätt snö. Det glittrade likt guld i morgonljusets strålar, som nyfiket tittade fram mellan tallarnas höga stammar. Där ljusets framfart förhindrades kastades långa, blå skuggor över marken.

Tunna moln lämnade Hrimnirs mun när han lämnade lyan tillsammans med sin syster och mor. Den plötsliga temperaturskillnaden fick honom att rysa till. Men han skulle vänja sig vid den, så mycket visste han.
    "Fryser du?"
Valpen såg på sin mor.
    "Lite, men inte om en stund." ett brett leende spred sig på hans läppar.
Hon besvarade hans leende med ett eget och nickade nöjt åt hans ord.
    "Det är bra. För jag har en liten uppgift åt er."
De ljusa ögonen lös upp vid hennes ord, Med möda lyckades han hålla sig ifrån att exalterad upprepa ordet "vad". Bakom honom viftade svansen vilt.
    "Lugn Hrimnir." han försökte hålla sina dansande tassar stilla. "Jag tänkte ni skulle få utforska lite på egen hand. Och jaga er egen frukost."
Deras första jakt ensamma. Det var så otroligt spännande!
    "En isvarg måste kunna ta hand om sig själv. Och det gäller framför allt er."
Han  hade hört henne säga liknande grejer tidigare. Att de var tvungna att kämpa hårdare för att de inte var renrasiga isvargar, även om båda han och hans syster delade krafter med dem. Hrimnir tittade på Drifa. Utav de båda var hon den som var mest lik en isvarg. Hennes päls var vitare och hon saknade de blå markeringarna han själv bar. Men han var minst lika mycket isvarg som hon.
    "Vad händer om vi inte fångar någon frukost?"
Systerns fråga var någonting han inte ens hade övervägt.
    "Då blir det ingen mat förrän ikväll."
Hrimnirs hjärta sjönk något. Varken han eller systern hade behövt gå utan mat en längre tid ännu. Men han skulle klara det! Han skulle fånga ett byte och slippa gå hungrig hela dagen.
    "Så... iväg med er. Gå inte för långt bort bara!"
Han log brett mot modern innan han vände och studsade iväg genom snön. Vad han inte kunde se när han lämnade platsen var Skadis roade leende.

Uppspelt luktade Hrimnir på varje träd han passerade. Tankarna var endast delvis fokuserade på att finna ett byte. Det var alldeles för spännande att upptäcka närområdet helt ensam. Han drog ett djupt andetag och dök ner med nosen i pudersnön. Det kylde något enormt om nosen. Med ett fnysande läte drog han upp den ur snön igen och skakade på huvudet. Ett lekfullt morr lämnade valpen då han med framtassarna sprätte upp snö framför sig. Han högg efter det vita pudret utan att lyckas fånga det. Plötsligt stannade han upp. Öronen var vridna framåt, sökandes efter ljud. Han hukade sig i snön. Doften av en hare hade smugit sig in i hans nos. Vaksamt såg han över området. Det enda som rörde sig var snön som yrde upp när vinden fick tag i den. Men bytet fanns någonstans, inte allt för långt borta.


[Vid den lilla vit-röda bluppen är han :D Skamlöst bestulen och brutaliserad bild av kartan.]