hur tusan börjar man ett sånt här inlägg då..? Improvisation!
Ja, jag har märkt att, återigen, så är det många på Numoori som meddelar om sin inaktivitet. Det verkar som att dessa perioder, tyvärr, är återkommande. Och trots att jag är en i mängden när det kommer till att be om ursäkt för sin tillfälliga seghet, så hoppas jag att alla vet att jag inte klandrar någon som har annat utanför Numoori som är viktigare och behöver lägga fokus på det. Livet utanför datorskärmen är väldigt viktigt, och man bör värna om det. Numoori finns kvar. Trots att jag inte klandrar någon annan och vet att ingen antagligen kommer klandra mig för att jag återigen befinner mig i en liten svacka så måste jag få skriva och be om ursäkt och kanske även förklara det hela lite.

Ni är många som vet att jag varit inaktiv mycket tidigare. I en väldigt het diskussion som tog plats här på Numoori för några månader sedan användes det även emot mig som ett skäl till att jag inte har någon rätt att ställa krav här på sidan, just för att jag haft perioder då jag varit så jäkla inaktiv. Nu är den där diskussionen lagd bakom oss, men jag tyckte ändå att det var värt att nämna. Just för att många också inom den konversationen tog för givet att jag hade det jobbigt irl och mådde dåligt, endast för att jag motsatte mig vad som tidigare skrivits och kanske uttryckte mig på ett lite väl grovt sätt. Jag ignorerades ganska totalt i mina försök där att försäkra folk att jag inte hade det jobbigt, att jag endast är en person som dessvärre inte är lika konflikträdd som jag ibland kanske behöver vara. Anledningen till att jag tar upp detta i just detta inlägg är för att jag nu vill berätta för er att det är NU mår jag illa. Det är nu allting är förjävligt irl, det är nu som allting är jobbigt, det är nu som jag som människa håller på att rasa sönder och samman av hat och ilska och sorg och orättvisa.
Nu när jag skriver allt detta känner jag ingenting. Jag är blank. Och vad jag tänker på? Jag tänker på vad jag läst om er andra Numoorianer som skrivit här på sidan, och jag tänker att kanske borde jag inte klaga. För det är inte så illa ställt med mig trots allt. Jag borde lägga min energi på att visa er andra stöd, och jag borde inte kräva allas förståelse för min inaktivitet.
Men sanningen att säga mår jag inte alls bra just nu. Och kanske borde jag inte sitta och skriva om det här. Jag borde antagligen söka upp en psykolog eller kurator som jag kan klaga för, men jag har tyvärr alltid varit en människa som avskyr psykologer och kuratorer. Jag hatar dem innerligt, om jag ska vara ärlig, och allting som händer runt omkring mig nu bidrar bara till att det här hatet får mig att känna mig så vek. Det har hänt en massa saker i mitt liv sedan vårterminen i tvåan på gymnasiet, och bland allt som skett så har skolans kuratorer varit inblandade. Jag vet inte om jag skrivit om det här på Numoori tidigare, jag vet att vissa vet om skiten jag sattes i, men kanske inte alla. Det är heller ingenting som alla behöver veta, trots allt har jag uppmuntrats från första stund att "vara den bättre människan och släppa alltihop, ignorera det, låta det vara" men låt mig säga någonting: Jag är jävligt trött på att vara den bättre människan i alla sammanhang. Det är alltid jag som ska ha koll på saker och ting, alltid jag som är ansvarsfull, alltid jag som ska vända andra kinden till trots att en annan människa just spottat mig i ansiktet och trampat in en kniv i ryggen på mig. Så jävla trött. Och för att göra en lång och jobbig, jävligt irriterande och otroooligt jobbig, historia kort så bitchade en kompis till mig lös i tvåan ordentligt. Vi har varit bästa kompisar sedan sexårs, och när vi började gymnasiet skulle jag äntligen få "slippa" henne, för vi valda olika linjer. Det var en paus ifrån varandra som jag tror vi båda behövde. Egentligen. Men se på fan om hon inte "vantrivdes" så mycket i sin nya klass och inte fick några kompisar, så hon hoppade till min linje. Till min klass. Varför? För att jag alltid serverat allting åt henne. Och tro mig, hon har alltid varit en otacksam jävel som aldrig gett någonting tillbaka. Allting blev ju så mycket lättare för henne att komma till min klass, för hon kände ju mig och jag hade ju redan skaffat mig nya kompisar som var tvungna att acceptera henne nu då hon återigen satt som ett plåster på mig. Jag låter hjärtlös nu, jag vet. Men tro mig, jag har all rätt. Denna så kallade "vän" har aldrig försökt ställa upp för mig som jag gjort för henne, och när hon bara snäste och rev mot alla och rent av var en riktig bitterfitta hela tvåan fick jag nog.
Härskarteknikerna kanske ni känner till? Ja, jag är iallafall härskardrottningen över dem. Mer eller mindre medvetet frös jag ut henne, vilket resulterade i att hon gick till skolans kurator och anklagade mig och min vän för att vara mobbare. Och inte var vi mobbare mot henne, nej vi mobbade en annan tjej i klassen som vi aldrig umgicks med. Såklart mobbade jag ju henne också, faktum att jag lyftes fram som skolans största bitch var svårt att inte se. Jag förstår dock inte varför min vän, hon som jag lärt känna först i gymnasiet, skulle dras in i det hela också. Hur det än må vara, så kallades jag och min vän in då, min "nya" vän. Jag knuffades in i ett rum med skolans huvudkurator och en man från elevskyddsombudet här i kommunen, medan min vän knuffades in i ett rum med två andra kuratorer. Vi hade ingen aning om vad det rörde sig om, kvinnan som hämtat oss från lektionen presenterade inte ens sig själv. Så där satt jag, i fyrtio minuter, under mer eller mindre ett förhör och anklagades för att vara en mobbare. Jag önskar att jag överdrev när jag skriver det, men nej. Kuratorn och gubbjäkeln från skyddsombudet sa båda rakt ut "Ja, du och din vän mobbar ju dessa elever." I efterhand önskar jag att jag skulle varit mer oregerlig, på det sätt att jag inte skulle låtit dem komma undan med det där sättet. Men vad kunde jag göra? Jag hade ingen aning om vad som försigick när jag knuffades in i det där rummet, och förvånad räcker nog inte för att beskriva hur jag kände mig när de under hela mötet tilltalade mig som mobbaren, som "den ledande inom kompisgruppen som var taskig mot andra elever i klassen". Så, vad sa jag istället för "Fuck you era jävla sadister, det kan fan inte vara tillåtet att göra såhär!" ... jo, jag skulle vara så jävla "mogen" och "förstående" och "ansvarsfull" som jag alltid är och sa "Ingen är oskyldig i det här. Ja, jag har fryst ut ------, men det endast för att jag inte stått ut med hennes attityd. Men jag är ingen mobbare. Jag har aldrig mobbat någon. Och jag har ingenting otalt med den tjejen som ni anklagar mig för att ha mobbat." Såklart berättade jag för mamma sedan när jag kom hem. Jag hade ju kallats in till kuratorn, hon skulle få reda på det förr eller senare ändå! Och morsan blev fly förbannad. På skolan. "Du tänkte aldrig på att fråga hur Lina mår?" var frågan hon ställde till kuratorn när hon fick tag på henne över telefon. Kuratorn svarade: "Nej, det var ju inte det det handlade om."
Det hela blev inte så kort trots allt... jag får be om ursäkt för ett novellinlägg redan nu. Jag ville fatta mig kort, men detaljerna i hela sörjan känns för viktiga för att lämna utanför. Hur det hela löste sig? Jag omtalades att ta upp det här med tjejen jag fryst ute, hon som anklagat mig och min vän för att vara mobbare. Och vet ni vad? Det gjorde jag. Hur jävla duktig är inte jag? Jag talade om för henne varför jag inte velat veta av henne, att jag inte ville ha tillbaka henne som kompis, att jag kunde nöja mig med att hälsa på henne, vi gick ju trots allt samma klass och skulle fortsätta med det nu i trean. Hon gick med på det. Sista dagen i skolan hälsade vi på varandra. Sedan länkade hon en låt till mig via mejl under sommarlovet, innan hon blockade mig och radera mig så att all kontakt mellan oss över nätet bröts. Låten hon länkade? Congratulations, I Hate you. Vi pratar inte med varandra. Vi ser inte åt varandra. Jag låter inte den där personen ta upp mer plats i mitt liv. Och jag mådde underbart i början av trean. En sten har lyfts från mitt bröst och jag är som en helt ny person, både enligt vänner och familj.

Så ramlade jag av min sköthäst i början av december, fick hjärnskakning och kvaddade höfterna lite. Drygt 24 timmar på sjukhus med röntgen och alltihop, men det var inte så farligt. Lagom till jullovet var jag uppe på hästryggen igen, efter två veckors vila från både hästarna och skola.
Vårterminen i trean började, tillsammans med en massa kurser och pressen till projektarbetet ökade. Jag ligger lite efter i något ämne, iochmed att jag var sjukskriven där två veckor innan jul, och visst känner jag mig lite trött för att skolarbetet tynger på... men vad som verkligen tär på mig just nu är vetskapen att en vän som jag vuxit upp med, som jag nästan kan se som min lillasyster, utsatts för något så hemskt att jag gråter varje gång jag tänker på det. Ja, jag gråter väldigt mycket nuförtiden. Och det är väldigt jobbigt för mig. För som sagt, jag är van att vara den ansvarsfulla och starka personen som kanske böjer sig ibland, men aldrig brister. Jag måste vara stark för alla omkring mig, jag måste vara stark för mig själv. Och just nu känner jag mig så jävla hjälplös och svag.
Det hela började med att jag fick reda på att min vän utsatts för våldtäktsförsök. Hon är 16 år. Han som försökte våldta henne bor i samma by som vi, och är kring 50 år. Han går fri, för innan han försökte våldta henne stoppade han ner 2000:- i fickan på henne. Informationen gjorde mig rasande. Jag var förbannad så länge. Sedan kom det fram att det inte var nog med det. Under en längre period har min vän utsatts för hemska saker i sitt eget hem när hon varit ensam. Jag vet inte hur många våldtäkter, hur många invandrarkillar som tvingat sig på henne, som hon varit med om. Jag vet bara att jag är förbannad. Så jävla arg. Och svag. För jag kan ingenting göra. Och jag grinar i samma stund som jag skriver det här, för ilskan sliter mig i stycken. Kan ni föreställa er all min ilska och allt mitt hat jag bär med mig dag och natt, samtidigt som jag måste svälja ordet "rasist" varje gång jag ser en av de där människorna på byn?
Jag är inte rasist. Men jag är arg. Och trasig. Av vetskapen att detta pågått så länge utan att jag kunnat göra någonting, utan att jag vetat. Av att le och skratta med min vän för att hon inte ska behöva tänka på det, samtidigt som jag är så medveten om det. Av att behöva möta familjens sorg. Av vetskapen att ingen av de jävlarna som gjort detta kommer få möta något straff. Hur kan vi bevisa det? Det är ord mot ord. Att de slängt kondomer omkring huset och längst uppfarten när de varit och "hälsat på" är inte bevis nog. Att en femtioårig man vars son våldtagit henne hört vad hon utsatts för och själv velat ingå i det hela, det är inte heller några bevis.
Våld löser ingenting. Men nog fan skulle det kännas skönt att få bruka lite av det.

Så kallades jag in till skolans nya kurator för några veckor sedan. Jag fick ett sms, helt utan förvarning, där hon skrivit att hon ville prata med mig. Att en lärare var orolig för hur jag mådde. "Lögnare" tänkte jag. Jag var säker på att skiten som lämnats hängande i tvåan nu skulle tas upp igen. Men jag gick dit, trots det. Den nya kuratorn är ung. Kanske tio år äldre än mig. Och när jag satte mig ned inne på hennes kontor så nämnde hon hästolyckan jag varit med om i december. Lättat förklarade jag hur det gått till, att jag mår bra nu, osv. Sedan kunde jag inte låta bli att nämna mina erfarenheter av den tidigare kuratorn, hur allting blivit och är nu. Det går inte att göra någonting åt, ärligt talat vill jag inte göra någonting åt det, men kuratorn tyckte iaf det var bra att jag tagit upp det.
Jag behöll lugnet genom mötet. Tills dess att jag skulle lämna kontoret. Innan jag hann öppna dörren mötte kuratorn min blick och frågade hur jag egentligen mådde. Då brast jag.
Att bara säga "Jag mår bra" är en enkel sak. En lätt lögn. Men jag klarade inte ens av det. Och jag bara vräkte ur mig över henne att jag är så förbannad över att den så kallade "vännen" som nu öppet hatar mig kom undan med anklagelser emot mig men själv inte behövde stå till svars för någonting, att jag är så ledsen och arg och bara ursinnig över att min vän som är som min lillasyster utsatts för någonting så hemskt. Och såklart talade jag också om min ilska över mig själv. Att jag satt där och grät och var olycklig när det är min vän som behöver stöd, när det finns så många andra människor där ute i världen som har det värre än mig. Att det är de som borde få hjälp och stöd, inte jag.
Jag hade ett inbokat möte med kuratorn i fredags, men jag avbokade det. Antagligen för att jag är rädd. Hon får mig ju att prata om saker som jag vanligtvis inte lägger tid och tanke på, saker som får mig att bli ledsen och såklart gråta. Då känner jag mig svag. Och jag är livrädd för att vara svag. "Men visst är det också en svaghet att aldrig släppa garden och faktiskt vara ledsen ibland?" det var den frågan som fick mig att gå med på ett nytt möte med henne. Men jag är livrädd. Ändå vill jag inte ge upp.


Så, nu, ni som orkat läsa er igenom all denna skit som jag bara spytt ur mig...
Jag har aldrig mått så dåligt psykiskt som jag gör just nu. Mina tidigare inaktivitetsperioder har berott på att det varit mycket i skolan som behövt göras, eller så har jag bara velat lägga mer tid på mitt största intresse; Hästarna. Min inaktivitet har aldrig berott på att jag mått illa.
Och de gånger jag haft hetsiga konversationer med er här på Numoori, spelar ingen roll vad det varit om och det spelar absolut ingen jävla roll hur hårt ni än trott på att jag haft det jobbigt irl, för jag har mått fint. Jag är ingen supermänniska, jag har mina ups and downs, men jag har aldrig upplevt detta förut.

Jag vill inte se en massa medlidande kommentarer här nere nu, okej? Ni behöver inte kommentera alls. Kanske ingen ens orkar läsa alltihop... jag är farlig på det här med att skriva mycket... men för att komma fram till någon slags slutpunkt så är jag bara ännu en i mängden som ber om att få ursäkta min inaktivitet.
Jag är väldigt trasig just nu. Och kanske är det mitt sätt att även försöka försäkra mig om att ingen använder min inaktivitet emot mig igen. Ni vet hur mycket jag älskar Numoori. Ni behöver bara vänta lite på mig tills dess att jag funnit mark under fötterna igen. Jag kan hantera att folk hatar mig. Men när de jag håller nära råkar illa ut och jag inget kan göra... jag klarar inte av att resa mig upp själv den här gången.

http://L.S

Jag blev ganska nyligen medlem på Numoori och jag har ingen aning om vad som skett på sidan tidigare.
Inte för att jag är gammal, men jag är äldre och jag har gått igenom liknande saker som du beskriver.
Liknande men inte samma.
Jag var också den som hatade att visa sig svag och att visa känslor var för mig en gång i tiden att vara svag.
Men att våga vara sig själv och att stunta i vad andra tycker om en (inte för att jag vet om det är så för dig), det är att vara stark och man mår så mycket bättre efteråt.

Det jag vet säkert efter min 24 år i livet är att dom nedgångar som man måste dras med i livet är dom som tillslut också stärker en. Att genomgå något hemskt och att ta sig igenom det är det som gör den människa som man en dag kommer att bli.


Jag hoppas allt löser sig för dig och din vän på något vis. Ta hand om dig!

Kram min älskade <3
Förstår att det är tungt och finns här om det är något alls du vill prata om, eller bara hata på!
Vi har ju lite samma mentalitet, att alltid vara den som tröstar och aldrig visa sig svag. Men det håller ju bara så länge, tillslut så brister det. Och det är ju egentligen starkare, har jag fått höra jag med, att visa sig svag istället för att dölja sina mjukare sidor för omvärlden. Men det betyder ju inte att det inte är jobbigt, speciellt som man inte riktigt känner igen sig själv...
Men jag vet att du vågar, och jag håller dig mentalt i handen om du så behöver! Våga be om hjälp. Jag har också alltid hatat psykologer och liknande, främlingar som ska säga till mig hur jag mår och vad jag behöver (bullshit), och jag är inte ens spec säker på att jag tycker om den psykolog jag nu går hos, men det är ändå befriande på något vis, och jag tror att det är behövligt...
Nåja, ville bara säga att såklart kan vi vänta på dig lite mer och aldrig att jag skulle vända din inaktivitet emot dig. Jag finns här och jag vet att du och din vän tar dig igenom det här <3


PS: pk-flikkan i mig vill också inflika att du får försöka, efter att du varit rosenrasande ett tag, komma ihåg att det är att de är svin och idioter och också de patriarkala strukturerna i samhället (och synen på att en kvinna/tjej är ingenting), inte "ras"/hudfärg, som bidragit till det här.
Älskar dig förevigt ickefreu :*

Hugs and kisses <3

Käraste lullu, först och främst tycker jag det är starkt gjort av dig att skriva här!

Jag ska inte skriva något snyftande inlägg nu, utan mer säga att vi alla finns här för stöd åt dig om du behöver. Vi kanske inte är psykologer som kan det här med rätt sorts prat och bla bla bla, men vi kan fortfarande vara ett stort stöd!

Vi alla har det ju jobbigt ibland, ups and downs, som du nämner. Och all din ilska och allt det hatet du bär på är inte nyttigt. Ibland måste man acceptera saker är som det är, att man inte kan göra något åt saken. Det bästa är att du försöker vara ett så bra stöd som möjligt åt din vän. Tillslut skippar världen rättvisa ändå, saker löser sig, så ser jag saker i min värld i alla fall. Det är svårt, men det hjälper.

Vi är lika du och jag, när det gäller biten om att alltid vara ansvarsfull, alltid visa sig stark och osårbar. Svaghet? Det är något som i min värld är det värsta jag kan visa. Och jag ogillar mig själv för detta, jag ser det som en svaghet att alltid behöva visa sig stark. Men det är ju inte så jävla lätt att ändra på en sak man haft med sig sedan barnsben, eller hur?
Det tråkiga är att när vi "starka" personer väl faller, då faller vi hårt. Det tär på psyket att visa oss "svaga" för andra. Det är en plåga isig eftersom det brukar sitta så djupt att inte göra det. Jag känner till känslan och det är jobbigt, så fruktansvärt jobbigt. Och jag hoppas du tar dig ur det här, så reser du dig tillslut på nya, starkare ben och kanske lär du dig på vägen att, gråta är inte en svaghet trotts allt utan en lättnad?
Det är i alla fall något jag skulle vilja lära mig.

Men shit nu ska jag inte skriva mer för då blir det alldeles för långt och novell aktigt. Om jag inte slutar nu kommer jag aldrig sluta känns de som. Har alldeles för mkt att säga.

Men jag hoppas det löser sig för både dig och din vän. Kärlek till dig lullu <3

Tack för allt stöd, ni ska alla veta att det värmer.
Trots att man pratar eller skriver om det så är det svårt att tro att det finns andra personer som är precis som en själv - att man kämpar på tills man stupar och inte ens då man är knäckt känns det riktigt okej att bryta ihop och släppa fram alla de här känslorna som finns inuti en. Iallafall så har jag alltid, dessvärre måste jag väl skriva, varit den som lyssnat på vad andra människor har att säga, men jag har aldrig tagit åt mig av det. Speciellt de gånger då människor beskriver att de varit med om detsamma, att de faktiskt vet hur man har det, så har jag såklart lyssnat, men ingenting av vad de sagt har fastnat. Jag är inte dum, det är ingen av oss som vägrar tolerera svaghet hos sig själv, men då man hela livet har levt med garden uppe och alltid tänkt bend but never break så är det inte det lättaste att helt plötsligt bara släppa fram allt man alltid burit inom sig.

Ja, nu ska jag försöka att inte skriva en novell igen (; men jag tänkte bara att jag skulle svara här med ett litet inlägg, låta er veta att jag nu samtalar med en kurator minst en gång varannan vecka och att jag dessutom gått till en sjukgymnast som ska försöka hjälpa mig med smärtan i min rygg som tär på mig sedan ridolyckan i början av december. Allting är absolut inte "normalt" igen, men jag vågar nästan skriva att jag mår bra. Jag pratar mycket med min vän, skrattar och fånar mig för att försöka få henne att må bra och kanske glömma allt helvete för ett ögonblick, och jag börjar kanske sakta förstå att jag måste börja se till mig själv lite grann också för att jag ska kunna må så bra som möjligt. Ja, det är någonting som kuratorn säger till mig jämt. Verkligen. Jämt. Men det är så mycket lättare att bry sig om andra! När man börjar se till sig själv blir allt jobbigt. Men det är då det som jag måste jobba på nu. >:I
*tar djupt andetag och slår mig själv på fingrarna* jag skulle inte skriva något monsterinlägg! Så jag ger mig nu!
Sportlov en vecka framöver, så vi får se om jag vågar nosa på rollspelen igen ;3

// Numooris egna Key/Lullu

ah, vad som kanske inte borde glömmas bort att skrivas!
Jag dömer aldrig en människa efter dess hudfärg. Jag dömer människor efter deras handlingar. Och när folk snackar om "en andra chans" är det alltid jag som säger "svälj ditt jävla skitsnack och öppna ögonen istället för käften".