Var hade nu den där mumsbiten tagit vägen?
Pyr granskade området, träden stod lugna och gröna runt omrking, likaså förtäljde inte undervegetationen någon om var det tjocka haren låg och tryckte. Bara avsaknaden av fågelsång tydde på att det aldeles nyss hade pågått en vild jakt. Tystnaden som uppstod bröts av porlandet av en bäck någonstanns lite lägre bort.

Pyrs tankar började vandra från bytet, så hungrig var hen egentligen inte, speciellt med tanke på hur mycket mat en sådat djur hade gett. Istället tittade hen mot alla bladen på det närmaste trädet, det verkade inte ha regnat på ett tag, de såg aningen torra ut där de oskyldigt satt och skälvde av en mild bris. Inte heller i brisen var det något som vittnade om att det snart skulle bli regn.
Dessa förutsättningar fick Pyr att inte kunna låta bli att forma en underhållande tanke om hur detta skogsparti skulle se ut i vackra flammande lågor, vilket fick ett leende att dansa på henns läppar.
Men det är klart, då skulle väl Pyrs kära mor som vanligt få reda på det på ett eller annat håll och komma flygande över himlen som ett olycksbådande regnmåln och ge henom stryk.
Pyrs leende suddades ut och ersattes av en grimas. Nej, det nöjet fick hen utöva någon annan stanns.

Haren var nu så gott som bortglömt, men allt flängade genom skogen hade gjort Pyr törstig, hur långt hade hen sprungit egentligen?
Pyr spetsade öronen och lokaliserade ljudet av var bäcken rann och vände sedan ditåt med rätt släpiga steg som fick klorna att rafsa runt bland ormbuskarna och annat på marken.



[[Cuywendz och Violet (?) Den som svarar får gärna ha lite tålamod med mig, jag har just upptäckt hur långt efter jag ligger i skolan, jag kommer behöva använda det mesta av min fritid till plugg.]]

Solen sjönk sakta mot horisonten och dess skarpa sken fick träden och växtligheten att kasta långa, dunkla skuggor. Himmelen var klar och endast ett fåtal moln samlades vid horisontens rand. I skymningens sken skiftade skyarna i en blekt rosa nyans. Den kyliga höstbrisen fick trädens blad att rassla mjukt och löven på marken dansade för dess smekning. Världen var vacker såhär års. Kylig, men klädd i de varmaste färger av orange och brun.

Ett leende lekte i det smala ansiktet. De mörka ögonen blickade omkring i skogen, tog in skymningens skådespel. Hon nynnade en tyst, lekande melodi vars toner stod i kontrast till den annars så tysta atmosfären. De fåglar som brukade sjunga satt tysta, avvaktande som om något hade hänt. Det ryckte lätt i de breda öronen på tikens huvud när hon lyssnade till en avlägsen ugglas rop. Kanske hade någonting skrämt dem. Kanske var det hon. Men fåglarna, deras underbara röster till trots, bekymrade inte den långbente varelsen när hon med långa, passande steg rörde sig framåt. Passgången var för en manvarg en medfödd gångart och Cuywendz såg inget konstigt i det. Men från vad hon hört av de hon mött såg det underligt ut. Åtminstone för en ovan.

Den kyliga vinden smekte hennes långa päls och Cuywendz rös ofrivilligt till. Utan underpäls kändes klimatet än kallare för henne än för de flesta andra. Savannen var hennes hem, men vandringslusten var för stor för att hålla henne kvar. Då valparna nu lämnat henne kunde hon återuppta vandrandet. Det gladde henne. Även om hon saknade sina små och oroade sig för dem ibland, så var det skönt att sträcka ordentligt på lämmarna och se andra platser. Platser där det höga, gulnade gräset inte vajade för varma vindar och solen inte stekte landskapet. Här var gräset ännu aningen grönt, kort och kyligt. Vinden var kall och träden reste sig på bredare, rakare stammar. Om än inte så breda som hon visste att träd kunde bli.

Norrut. På väg norrut mot snöslätten var hon. I hopp om att se sin älskade vän igen fortsatte hon framåt, ännu nynnande på sin glada melodi. Det porlande ljudet av vatten lockade henne att öka takten. Ett minne av kräftor lös upp i hennes hjärna och ett litet rus av lycka for genom den rödbruna kroppen. En paus kunde hon anse sig värd efter den långa färden, och vad kunde vara bättre än att jaga kräftor?

[Ursäkta om det blev virrigt, har gjort en del annat under tiden som jag skrev detta~
Ta den tid du behöver med plugget C; Jag har själv en hel del att göra, så jag förstår (sista året på gymnasiet). Jag har tid att vänta C: ]

Pyr nådde fram till vattnet, bäcken flöt hastigt fram och glittrade i ljuset av den sjunkande solen. Pyr sänkte huvudet och drack i stora klunkar. Vattnet var verkligen kyligt nu men det släckte effektivt törsten. Efter ett tag när Pyr började ha en munfull vatten, mest för skojs skull, låta det ligga där ett tag tills det långsamt värmdes upp, och sedan oangagerat svälja det bestämde hen sig för att hen hade druckit klart. Istället tittade hen på bäcken.
Vatten, det kan också vara så vackert, och dödligt, speciellt med sådana dåligt anpassade tassar som mina. Pyr tittade ner på sina fötter och spretade på tårna. Men det spelade ingen roll den här gången, bäcken var grund, och genom dess klara yta såg hen större stenar att stå på.
Men åtminstone klarar de både kyla, väta och hetta. Tänkte hen glatt och satte i först ena och sedan den andre tassen på varsinn sten. Pyr granskade hur förvridna de kloförsedda frambenen såg ut genom vattenytan, klapprade med tårna mot stenen de stod på. Stenarna var väldigt hala, men hen hade ett fast grepp om den, så skulle Pyr ta sig upp på land igen, men då visade sig den ena stenen vara lös, vickade till när Pyr la tyngd på den och gled ner en bit. Med ett pladask så följde vargen efter huvudstupa i bäcken. Eftersom den nu var grund blev bara magen, huvudet och benen doppade innan Pyr fick tag på några andra stenar att placera all fyra fötter på.
Fan också.
Nu ska vi se vilka stenar som går att stå på för att komma häifrån. För där fjällen övergick till päls var inte lika mysigt att blöta ner.

Hm? Det var någon som lät. Pyr klippte med öronen. Men nu hördes bara bäckens milda brus. Pyr var övertygad om att hen hört en låg sång, som inte kom från en fågel. Hen stannade till där hen stod mitt i bäcken och stirrade ut i den mörknande skogen.


[[Okey, jag skriver inte perfekt, men jag vill att det har ska vara en kul grej, inte en till skoluppgift D: Jag går också sista året :3 Vilken linje går du?
Finns det något system för vilken årstid det är? Eller är det samma som IRL?
Det slog mig att våra karaktärer ser ganska lika ut. Och; Manvarg <3!]]

Hon nådde snart nog källan till det porlande ljudet av vatten och nosen sjönk hastigt mot bäckens klara yta. Det ryckte i öronen och blicken sökte sig omkring. Ingenting. Fåglarna var ännu tystare än normalt, men vattnets porlande och vindens viskningar i trädkronorna fick den långbenta tiken att glömma dem. Leendet prydde ännu hennes ansikte och tonerna hummade stadigt fram genom hennes strupe. Tassarna trampade försiktigt ut på bäckens steniga rand och nosen sjönk ytterligare mot vattenytan. Solen speglades i det dansande vattnet och Cuywendz kunde för ett ögonblick skymta sin spegelbild i ytskiktet. En rosa tunga letade sig ut mellan tänderna och kände på vattnet. Den friska, kyliga, vätskan följde med tungan när hon lapade vatten från bäcken.

En av tassarna hotade att halka åt sidan när manvargen med långsamma steg rörde sig ut bland bäckens hala stenar. Hon undvek att kliva på de stora, hala stenarna och letade efter plats mellan dem att placera sina tassar på. Nosen doppades i vattnet gång på gång då hon gjorde försök att knuffa på stenar för att se om de gick att vända. Svansen gungade förnöjt bakom de långa benen. Sången blandades med ett bubblande skratt. Än hade ingen kräfta skymtats, men hon fortsatte att leta. Lika glad ändå. För oavsett om hon fann något eller inte, så var det en lek. Trots att hon var modern till tre valpar och sedan länge lämnat sitt valpliv bakom sig så ville hon leka. Kanske hade hon inte lekt som valp. Det var ingen som kunde svara på denna fråga. Ingen. Inte hon själv, inte någon. Minnena fanns inte.

Ett plums längre ner längs bäcken fick Cuywendz huvud att hastigt lyftas. Bredbent och med svansen slokande blickade hon i riktning mot ljudet. Öronen pekade rakt framåt och musklerna var på helspänn. Oron letade sig in i hennes tankar. Oron över vad det kunde vara. Om detta något var farligt. Kanske rent av ondskefullt. Oron hotade att övergå i rädsla, men tiken ruskade kraftigt på huvudet för att skingra tankarna. Nej. Lugn skulle hon vara. Rädsla var ingen känsla hon någonsin ville känna igen. Inte någonsin. Hon ville aldrig uppleva det igen. Så hon stod kvar, stelbent och blickande ut bland träden. Ingenting.

Det hände ingenting.

Kanske hade det varit något annat. Vinden låg inte på rätt håll. Hon kunde inte känna någon doft, men vad det än var skulle det inte heller känna hennes. Så fel låg vinden. Öronen ryckte när hon återgick till att knuffa på stenarna med nosen och tassarna. Hastiga blickar kastades gång på gång åt plumsets håll, men hon försökte släppa oron. Det var inget. Hade inte varit något. Så hon fortsatte att nynna. Fortsatte att leka. En liten kräfta måste det ju åtminstone finnas. Hur liten den än kunde tänkas vara, så skulle hon hitta den. Kräftjakt var allt för underhållande för att hon skulle ge upp.

[Manvarg <3! Vet inte om de är så lika dock.. men kanske lite? :3
Jo årstiderna är samma som här i sverige C; IRL.
Jag går estet; Animation C; Så jag har en hel del att göra nu detta året XD Ska producera en helanimerad kortfilm tills våren XD Tär på krafterna det...
Vad går du för linje? C:]

Den mörka skogen blickade stumt tillbaka. En fågel lyfte från en gren någonstanns. Bäcken fortsatte porla. Men ingen annat. Pyr kände sig lite dum. Inget annat. Ljud. Men... Pyr höjde huvudet och vädrade. Vinden och vattnet följde varandras väg. Och vinden bar med sig något, eller, vinden bar med sig väldigt många färgstaka löv för det första, men även en lukt som inte funnits tidigare. Pyr blev intresserad. Nu när hen ändå gått och ställt in sig på att någonting intressant skulle hända blev det ju snopet om ingen blev av. Pyr fick helt enkelt ta saken i egna tassar och uppsöka det intressanta.

Först ruskade hen av sig vattnet från huvudet så gått det gick, när det var avklarat var det inte lika olidligt att vara kvar i bäcken, och oj vad kul det skulle vara att smyga lite grann när ljuden var dränkta av vattnen. Så hen stannade kvar nere och började lågsamt ta sig fram över bottnen, motströmms. Det blev lite tröttsamt efter ett tag och det blev inte bättre av att bäcken steg i en uppförsbacke. Pyr såg fortfarande ingeting men nu var hen säkert på att det var en varg hen spårade då lukten blivit tydligare.

Så skymtade Pyr något i det dåliga ljuset många steg bort. Då var det så klart det som hen tittade på och inte på stenarna. Men en sten gillade inte att bli stådd på. Stenen nöp Pyr hårt tassen. I ren förvåning tog Pyr ett skutt tillbaka. Och där baktassarna landade fanns varken en snäll sten eller en som nöps.
För andra gången idag doppades vargen i kallt vatten. Den här gången var det andra halvan. det ända som var helt torrt var nu en liten fläck på ryggen nära huvudet. Även då plumsen inte var lika fin som den förra utstötte pyr ett Yip i fallet.

Krafsade sig sedan upp på närmaste sten, hoppade till nästa och sedan upp till det torra. Ett träd lutade sig här ut över bäcken en aning, så att det hamnade mellan den rödbruna och henom.
Pyr kom snabbt fram till att det inte skulle dra till sig mer uppmärksamhet än det redan gjort att bli torr. Så i en rörelse skakade hen av sig huvud till svans så att vattnet stänkte ner barken, och allt annat i närheten för den delen. Ah. Vilken tillfredsställelse.

Egentligen hade Pyr velat hetta på käften och andats sig helt torr, men nu hade hen annat att tänka på. Innan Pyr kommit fram till något bra att säga eller i allmänhet något vettigt att göra så stack hen fram bakom trädet i riktning mot där den rödbruna stått.

[[Långa svarta ben, rödbruna, något svart i ansiktet bara. Okey, då vet jag det^^ Jag går bild och form, har sett några av dina bilder, tänkte att du kanske också gick det ^^ Shit, att spontansvara går bäst. Då blir det av XD]]

Cuywendz vände på sten efter sten, stannade upp för att andas och fnysa vatten ur nosen ibland och fortsatte sedan. Oron över vad det var som väsnats tidigare var som bortblåst och tankarna fokuserade på att finna de små luriga varelserna som hon misstänkte dolde sig någonstans bland stenarna. De var skymningsdjur, det visste hon då det var vid denna tid hon såg flest kräftor. Försiktigt vände hon ännu en sten. Noggrann med att inte böka för mycket med nosen under stenen. De små, snabba varelserna hade ett övertag mot henne: De hade två käftar! Ute på tunna armar satt två vassa käkar som mycket väl kunde bita henne i nosen om hon inte passade sig. Det hade hänt förut. (Cuy vet inte att kräftornas klor inte är munnar)

Vinden rufsade Cuywendz långa päls och hon ruskade på sig så att vattnet i ansiktet for åt alla håll. Vattnets porlande och dropparna som föll i från hennes päls klingade i hennes öron. Några fåglar hade åter tagit ton och sjöng för hjärtans lust. Solens vandring mot horisonten fortskred långsamt, men det mörknade snabbt såhär års. Höstlövens varma, dunkla färger fick skogen att te sig än mörkare. Men det störde inte manvargen som letade kräftor. Den klara himmelen skulle snart iklädas de vackraste av stjärnor och det skulle ge nog ljus för att hon skulle kunna uppehålla sig ett tag till.

Ett nytt plums, närmre den här gången, fick Cuywendz att förskräckt hoppa till. De stora öronen vred sig efter ljudet och blicken följde snabbt efter. Ingenting. Hon svalde klumpen som bildats i halsgropen och drog ett par djupa andetag. Lugn. Andas. Det fanns inget farligt här. Dock kunde hon nästan svära på att hon hört en röst (syftar på Pyrs "yip" ). Hon slöt ögonen hårt och öppnade dem sedan på nytt. En rörelse fångade hennes blick och hon svalde på nytt. "Vem är det?" Hon darrade lätt på orden av undertryckt nervositet. Tyst bad hon till gudarna att låta henne förbli lugn.

Bredbent stod hon kvar i vattnet och blickade åt de träd hon sett skepnaden försvinna in bland. Spänt hoppades hon på ett svar som inte skulle oroa henne än mer. Hon ville inte försvinna nu.

[När Cuywendz blir rädd (eller drabbas av annan kraftig känslosvallning) så byter hon personlighet (lider av multipla personligheter - DID) och tack vare en annan varg vet hon om att när hon blir rädd och tappar minnet (amnesi för perioden då hon "är en annan") så skadar hon andra. Detta är något hon strävar efter att aldrig göra igen, därför kämpar hon för att lugna ner sig hela tiden~ ]

"Jag kallas Pyr."
Pyr fortsatte att intensivt kolla på den rödbruna, vickade lite lätt på huvudet åt sidan en gång. Frågan blev för Pyr ett klartecken att ta sig närmare, så hen la på sig ett smil som var menat att se vänligt ut och tog sig närmare så lugnt hen förmådde sig, hen ville inte direkt rusa fram till den andre. Marken var här och var fylld med torra löv som knastrade och gick sönder av Pyrs krökta klor.
Hen stannade på behörigt avstånd, det skulle inte vara kul att skrämma iväg den andre, och hen tyckte att vargen låtit lite nervös när hon ställde frågan tidigare. Stannade upp och tittade.
"Vad gör du i bäcken?" Lite ironiskt fråga, med tanke vart hen själv befunnit sig flera gånger tidigare idag. Pyr sprack upp i ett leende. "Och ja, durå. Vad kallas du?" För att understryka sig artighet med att ha stannat gjorde sig Pyr bekväm i där hen stod. Rörde lite på skuldrorna, grävde in klorna en smula i marken.

När den främmande skepnaden svarade kändes det med ens lättare. Pyr. Ett lättat leende lade sig över Cuywendz ansikte och hon slappnade av märkbart. Den främmande vargen lämnade sedan sitt gömställe. Manvargens mörka ögon studerade Pyr när denna närmade sig. Till en början tyckte hon nästan att den andra påminde om henne själv till viss mån, men snart insåg hon att så inte var fallet. De långa klorna på de fjällklädda benen var inte de hos en varg. Inte heller hade hon sett någon med taggar i ansiktet och över nacke och rygg tidigare. Utseendet väckte en lätt nyfikenhet hos den rödbruna tiken. Vem var det här.

Leendet som Pyr gav henne var vänligt, och den mesta av nervositeten hade försvunnit ut ur Cuywendz kropp. "Mitt namn är Cuywendz." Hon log till svar på Pyrs leende. När denna stannade en bit bort och frågade var Cuywendz gjorde i bäcken återvände manvargens blick till vattnet. Ett litet skratt letade sig ut ur hennes strupe. "Jag jagar kräftor." Svansen gungade till bakom henne när hon åter såg upp på den andra. Det var någonting underligt i dennas doft. En avsaknad av något. Nyfikenheten lade sig som ett skynke över henne och leendet spred sig i ansiktet.

[Tja... det får vara så... har lite att göra ^^; ]

Off: Nu har detta rollspel stått stilla i över två månader, så jag säger härmed att det är avslutat. Tyvärr.