Den svartgråa röken är överallt i skogen, och elden sprider sig som en löpeld i skogen. Det luktade illa och man kunde knappt se, känna eller lukta något, och djur flydde överallt från elden, de försökte hitta vattendrag, sjöar eller dylikt för att inte bli tagna av den förödande elden. Det knastrade och sprakade i skogen och hela tiden välte det brinnande träd som gav efter för elden. Det är enda stor labyrint av stora eldslågor och rök och var man inte vaksam så kunde man hamna mitt i elden.

Den beigefärgade tiken sprang så snabbt hennes ben bar, paniken och rädslan syntes i hennes ögon, bredvid henne löpte en massa andra djur, alla ville de komma undan från det brinnande infernot. Hennes bruna lugg dansade upp och ner medan hon sprang och hon flåsande tungt av trötthet men hon tvingande sig själv att fortsätta, hon måste finna ett ställe med vatten som skydd. Hon ser sig omkring och det var som ett orangefärgat hav runtomkring dem. Hon ser i ögonvrån hur ett träd ramlar ner mot henne och hon hoppar kvickt åt sidan och springer åt vänster, röker gör det att det svider i hennes hals och lungor och hon hostar och rynkar på nosen och ruskar på huvudet och springer vidare och hoppar över en nerfallen trädstam. Vart fanns flocken? är de alla okej? Men hon kände på sig att gavin hade fört dem i säkerhet. Hon hade följt efter sin mor men mitt i all rök så hade hon tappat bort sin mor och hon känner sig helt vilse. "Snälla gudar, låt mig få överleva detta inferno." tänker hon hela tiden medan hon springer

Hon fortsätter att springa men snubblar och håller på att tappa balansen men lyckats att hålla upp den men ett brinnande träd faller mot henne igen och slår i marken med ett högt brak så att det slår gnistor och små eldslågor om den och medan hon hoppar undan så vrider hon undan huvudet för att skydda ögonen men hon känner en fruktansvärt smärta på höger ansiktshalva och hon ylar av smärta och tappar balansen ändå och ramlar omkull på marken. Hon stönar av smärta men reser sig upp och springer vidare trots att det brände i hennes ansikte. Hon måste hitta vatten.

(paxat till Gavin)

Han hade försökt leda flocken till säkrare marker i norr bort från elden, bort från den giftiga röken. Han hade gett instruktioner till alla vart de skulle ta vägen om de kom bort och han hade försökt räkna in alla men det var svårt då inte alla dykt upp då han kallade dem. Han hade dock sett att hans vän Aziza varit med då han börjat vandra. Han hade dock upptäckt att hon saknades efter ett tag så nu var han tillbaka och letade efter henne.

Den annars snövita hanen var nu askgrå fläckvis och han hostade av den tjocka grå röken. "Aziza!" Ropade ha efter henne. Letade efter henne. Det var omöjligt att leta efter henne med nosen då röken tog död på alla dofter och han fick undvika de stora bytesdjuren då de flydde igenom skogen undan elden. Han fortsatte och letade efter henne. Försökte komma på vart hon tagit vägen.

Hon springer vidare trots smärtan i ansiktet och den tunga andningen av röken. Hon hostar igen och höjer huvudet och försöker hitta eller snarare minnas vilken väg det var till sjön. men elden gjorde det svårt att hitta då alla vägmärken är nu borta, Hon suckar igen och hostar. - förbannade rök muttrar hon lågt för sig själv. hennes päls är nu askgrå av den tjocka röken och hon blinkar med ögonen för att kunna se något.

Hon springer vidare, ljudet omkring henne eldens dånande ljud och alla djurens panikslagna ljud fick det att gå kalla kårar i hennes rygg, hon ville inte dö, nej tänkte inte dö, hon är för ung för att dö. Hon får en ny hostattack och stannar upp och ser sig omkring i den tjocka grå röken. Hon spetsade de askgråa öronen och ser sig omkring, hon tyckte sig se en gestalt längre fram, men den är suddig så det kunde lika gärna vara ett träd som har vridit sig. men Hon styr stegen ditåt, det är så svårt att inte känna lukten av flocken elelr av något annat i den här förbannade röken. Hon tycktes sig höra en röst mitt bland allt sprakande och knakade, en välbekant röst. - Gavin? men hennes röst är inte så stark på grund av att hon är så torr i halsen, men hon tvingar att ropa även om det kanske inte hördes över allt ljud. Hon darrar i hela kroppen, så här rädd har hon aldrig varit, hon snyftar tyst till. det kanske bara var en inbillning.

Han sprang vidare men snart kunde han vagt höra den bekanta rösten och han tog sig närmare den. "Azi vart är du?" Elden sprakade omkring honom och röken var tjock, hans röst var hes och han hostade då och då för att få ut en del av röken.

De isande blå ögonen kisade lite för röken sved i hans ögon men han letade efter hennes bekanta vita gestalt. "Azi vi måste härifrån" Han såg snart den vita gestalten och han sprang närmare henne. Hoppade över några brinnande träd och trotts att han trampade på glödande kol, brände sina trampdynor så stannande han inte upp. Han måste fram till henne. "Azi! Kom" Han kom upp bredvid henne. "Vi måste härifrån så jag kan hjälpa dig, hela din skada."

Hon hörde hans röst igen och hon darrade till av lättnad, men hon tog några steg framåt, men det kändes som om hennes kropp protesterade, hon hade ingen energi kvar men hon måste ta sig i säkerhet. Hon hörde hans röst allt starkare. - gav!! hon ropade till honom. Sen såg hon honom komma hoppades över några brinnande träd och sedan var han bredvid henne. - Gav.. jag är rädd. och jag tror jag har bränt mig säger hon med en hes raspig röst. hon trycker sig närmare honom. Hon nickar med huvudet att hon förstod att de måste härifrån. - Vi måste hitta vatten viskar hon fram och hon hostar till igen och ser in i hans isande blå ögon med sina guldbruna. det syntes skräcks och rädsla i hennes ögon. - Gavin. är flocken okej, var min mor dem... hon tystnade och hoppade framåt när ett jättelikt träd brakade ner på marken bakom dem. - Åhhh gudars viskar hon med rädsla i rösten.

Han lät sitt huvud tryckas mot hennes hals då han kom upp bredvid henne och sedan buffade han på henne. Han såg sig omkring och sedan mötte han hennes gulbruna blick. "Din mor var med flocken och de rör sig norrut. Mot säkerhet." Han hoppade till då trädet brakade i marken bakom dem och han gläfste till då gnistorna flög omkring dem. "Det finns en bäck en bit bort Azi men orkar du springa dit?"

De isande blå ögonen såg snabbt efter en säker, eller säkrare väg att gå för dem. En väg där de itne skulle riskera allt för många fallande träd.

Hon buffar på hans hals och trots rädslan fanns där inom henne så gjorde han henne lugn, Hon litade fullt på honom. han backar undan från det brinnande trädet som hade fallit bakom dem och hennes ögon har en stirrig blick. men hon kunde slappna av när hon hörde att hennes mor och flocken hade rört sig mot säkerhet bort från elden. - vad bra viskar hon fram. men hon höjer huvudet och ser på honom igen, trots att kroppen sa emot så skulle hon klara det. - Visa vägen Gav.

hon ger honom en slick på hans askgråa kind och tilliten syntes i ögonen blandat med smärta och rädsla men hon vägrade ge upp. - jag klarar det säger hon bestämt. Hon ser sig omkring efter någon väg men röken hindrar hennes blick och hon hostar igen och fnyser och börjar röra vid den skadade ansiktshalvan med höger framtass då det brände och kliade så fruktansvärt..

Han såg på henne och log vagt då hon bad honom visa vägen men då hon skulle röra vid sin skadade halva av ansiktet så höjde han en tass för att stoppa henne. "Rör inte vid det Azi, hur ont det än gör rör inte vid det för då kan det bli värre. Jag ska hela det så fort vi är säkra." Han buffade på henne och nickade åt henne att följa med honom. Han hostade tungt så han fick inte fram några ord men han började gå på brännande tassar. Hans trampdynor var svårt brända men han hade inte tid att tänka på det nu.

Han rörde sig i en stadig takt mellan de brinnande träden och undvek alla fallande grenar och träd så gott han kunde, undvek att hamna i vindriktningen som sköt elden framför sig, försökte undvika alla faror för att inte äventyra Azis säkerhet.

Hon ser på honom men sätter ner tassen igen på marken, det brände och sved i ansiktet men hon gjorde som han sa och nickar. Hon börjar röra sig efter honom, hon hade nosen tätt intill hans bakben, hon tänkte inte släppa honom med blicken eller komma bort från honom igen. det är tillräckligt otäckt som det är. Hon hostade till igen och duckade för alla hängande brinnande grenar men hon följde i hans spår hela tiden. Hon ville säga något till honom men vad skulle hon säga? hon borde vänta tills de hade hittat skydd och vatten, eftersom röken är giftig och inte bra alls.

Hon klipper smått med det nu sotsvarta öronen och stönar till. Det högra ögat kunde hon inte öppna men det vänstra är än så länge okej. - Dioses me perdonen, yo deseo que tú nos protegerás del peligro y no pasa nada a nuestros líderes (1) mumlade hon tyst för tyst för sig själv. hennes mor hade lärt henne sitt hemspråk, men hon pratade inte det så ofta.

1. Gudar, förlåt mig, jag ber att ni skall skydda oss från faran och inget händer med våran ledare

Han kände hennes nos mot hans bakben och det var tryggt att veta att hon var med. Han hörde henne mumla något men inte vad. De isande blå ögonen tårades av röken och han hade lite svårt att se vart han skulle men snart såg han den udda stenen som han kände igen så väl. "Vi är nära nu Azi.. Bara en bit till sedan bör vi hitta bäcken." Han hoppades så innerligt att den inte var uttorkad som så många andra bäckar i skogen men denna hade varit en rätt stor bäck som alltid haft vatten flödande trotts att det varit torka förut men som det var nu ar han osäker.

Han sända tankar till alla gudarna, bad dem kontrollera denna eld som härjade i deras land men han hade ingen större tilltro till att de skulle höra hans böner. Han stannade upp. Såg sig om i den rökiga eldhärjade skogen. Försökte finna den rätta vägen.

Hon hade huvudet sänk men ändå tårades hennes ögon och hon klipper lite med de sotsvarta öronen när han pratade. - jag är glad att du hittade mig.. Hon gick bakom honom hela tiden, rök och eld är fortfarande runt dem men inte lika kraftigt som det var förut, vilket betydde säkert att de hade hittat en väg som ledde dem till säkerhet.

Hon slokar lite med sina sotsvarta öron och såg ner i den brända marken. hon vågade inte titta på landskapet runt dem, hon hostade till och kvävde en snyftning. Hon ville säga något, men vad visste hon inte. hon sveper lite med svansen och tittar sedan snabbt upp på gavin där han går före henne. Han hade riskerat sitt eget liv för att leta efter henne, skuldkänslorna vällde över henne och en lump i magen börjar växa inom henne.