Den vita ärrade honan vaknade av att valparna i hennes mage rörde sig och sparkade som galningar. Hon gäspade och tittade sig omkring, Gideon var inte där. Hon gissade att han kanske var och jaga eller något sånt. Klumpigt så reste hon sig upp från sin ligg plats, vilket inte var lätt med bara ett framben och en stor mage. Hon haltade sig ut från nästet Gideon hade gjort och tog ett djupt andetag i friska luften och tittade upp i den blå himlen. Det hade gått en tid sedan incidenten med Diablo, fysiskt så hade Ashkii nästan läkt helt men den mörka hanen hade lämnat sina spår efter sig på hennes kropp. 
Hon tittade sig omkring och såg Gideon ligga i solen och sov, hon började långsamt haltandes gå mot Gideon och satte sig bredvid honom. Hans guldiga päls glittrade i solen, hon kunde inte låta bli att le lite. Han såg så fridfull ut, hon harklade sig och böjde ner sitt huvud och puttade till honom med sin nos. ''Hej sömntuta'' sa hon med en varm röst och rätade upp sig.

Hanen sprang på en äng full av vita blommor och jagade de blåa fjärilarna, solen sken och allt var bara underbart. Det kändes som att han kunde springa där för evigt. Men plötsligt, så som alltid, kom det kolsvarta moln på himlen och det började att ösregna. I ett blixtnedslag var allt det vackra dött kring honom och i nästa bländande blixt så låg Ashkii där framför honom, blodig och helt förstörd. I panik, som alltid, sprang han fram och försökte väcka henne.. Ett grovt vrålande hördes bakom honom och allt han kunde skymta var en stor, svart skepnad. Sedan blev allt svart...

''Hej sömntuta'' Gideon öppnade sakta sina guldiga ögon och rullade runt så han nu låg på rygg och kollade upp mot varginnan. Ett brett leende prydde hans ansikte i lättnad. Det var bara ännu en mardröm. Hans svans började att vifta glatt "Ashkii! God morgon!" Hanen gäspade stort och bara låg där, kollade på henne med glada ögon, han var så glad över hennes återhämtning. Sedan höjde han huvudet lite för att kolla in hennes mage, den hade växt så mycket. Av någon anledning var Gideon exalterad över att få träffa dom små liven "Det är inte långt kvar nu va?" frågade han och som vanligt när han beundrade hennes växande mage var hans ögon stora av förtjusning.

Hon log ännu en gång över den hanens glada yttre, han var så oskyldig och han hade behövt tagit hand om henne efter incidenten. "Det är inte långt kvar nu va?" frågade hanen och Ashkii tittade på på sin mage och sedan på honom igen; ''Vilken dag som helst nu skulle jag tro'' sa hon med en mjuk röst. ''De har varit hejdlösa därinne'' sa hon med ett dovt skratt och tittade sedan upp i himlen och hennes leende försvann, den stora mörka hanens röst ekade i hennes huvud; "Märk mina ord.. En dag kommer jag tillbaks, om du överlever vill säga.. Och hämtar vad som är mitt". Vad skulle hände med henne och valparna om Diablo hitta dom och vad skulle hända med Gideon om han fortfarande var med henne? Tankarna rusade och oron tog över kroppen. Men en spark från magen fick henne att komma tillbaka till verkligheten och tittade på Gideon. ''Vet du om det finns någon väg ner i ravinen? Jag kan fortfarande inte flyga men jag skulle gärna vilja dricka färskt vatten för omväxlingens skull'' frågade hon Gideon, han hade skött all jakt och kommit med blöt mossa som hon kunde få i sig vätska av.

Gideon sken upp "Dåså! Jag ställer upp som barnvakt närsom!" sade han och skrattade till. En tanke slog honom, inget han tänkt på förut, vem var fadern? Innan Gideon hann fråga började honan att tala igen ''Vet du om det finns någon väg ner i ravinen? Jag kan fortfarande inte flyga men jag skulle gärna vilja dricka färskt vatten för omväxlingens skull'' hanen nickade "Yep! Jag har genomsökt mycket här omkring och hittat en väg ned. Dock en aningen ojämn och brant på en del ställen men den går." svarade han och tappade plötsligt alla tankar han tidigare haft om fadern till valparna. "Jag, öh, följer med dig. Ifall att lixom" Sade han sedan och var beredd på att visa vägen.

Gideon hade hittat en väg ner i ravinen men den var tydligen lite svår så hanen skulle hjälpa henne ner, det var ett bra tag sen hon rörde på sig så det skulle bli lite av en utmaning. Den guldiga hanen visade vägen och Ashkii följde långsamt efter, vägen ner var verkligen brant men hon tog det långsamt och försiktigt. Hon halkade några gånger men Gideon hjälpte henne så det var ingen fara. Efter vad som kändes som en evighet så var dom äntligen nere i ravinen, det var fullt med vatten och Ashkii kände hur törstig hon var. Hon tackade Gideon och började sakta halta fram till vattnet, när hon kom fram så stanna hon upp och skulle precis ta sin första klunk vatten när hon såg sin spegelbild för första gången. 
Hela hennes kropp blev kall, hon visste att hon saknade ett öga och att hon saknade en bit av sin läpp men hon var inte beredd på hur hon faktiskt såg ut. Hon såg förskräcklig ut, hon ryggade undan från vattnet. Diablo hade förstört henne helt och hon skulle vara tvungen att leva med påminnelsen av vad han hade gjort. Hennes kropp började skaka och små tårar rann ner från hennes öga.

Det första Gideon gjorde när han var nere var att hoppa rakt i vattnet och rulla omkring där, han slängde en blick på Ashkii med ett nöjt leende men stannade upp och blev stilla där han låg. Hon var törstig, men drack inte? Hon... grät? "Ashkii?... Är något fel?" Frågade han och reste sig sakta upp och gick fram till honan. Hanens öron vek sig bakåt en aning och försiktigt snuddade han med sin guldiga nos mot hennes kind. Gideons päls droppade och han var redan genomblöt. Han förstod inte vad som pågick, hon var ju glad för bara en stund sedan.

Chocken av hennes utseende var så stor, tänk om hennes valpar skulle blir rädd för henne? "Ashkii?... Är något fel?" Gideons röst trängde sig in hennes huvud och när hon kände hans nos på hennes kind så ryckte hon till och tittade på honom men tittade sedan bort. Hon skämdes över att han behövde se på henne. ''Förlåt...'' hennes röst var ledsam; ''förlåt, för allt du behövt gå igenom på grund av mig..'' tårarna fortsatte att rinna och hon tittade sedan på Gideon igen. ''Du behöver inte stanna, du kan lämna mig... jag är bara en börda... se bara på mig... jag är förskräcklig'' hennes röst var darrig och hon tittade ner i vattnet igen och såg sitt ärrade ansikte.

''Förlåt...'' hennes röst var ledsam; ''förlåt, för allt du behövt gå igenom på grund av mig..'' tårarna fortsatte att rinna och hon tittade sedan på Gideon igen. ''Du behöver inte stanna, du kan lämna mig... jag är bara en börda... se bara på mig... jag är förskräcklig'' Gideon stirrade på henne med förvirrat uttryck och med öronen lagd åt sidorna. "Men..." Gideon borrade in sitt ansikte i hennes bröstparti "Jag vill stanna... hos dig.." Han försökte hålla tillbaks några tårar men misslyckades. Sedan kollade han upp på Ashkii och försökte möta hennes blick "Jag ser dig... Det har jag alltid gjort sen den dagen.. Och jag ser ingenting som ser förskräckligt ut" han försökte låta vuxen och bestämd men hans blödiga sida tog över och han kämpade för att hålla tårarna inne. "Snälla låt mig stanna... Mitt liv har aldrig varit så bra som det är nu, här, med dig. Du gör mig hel" Sade han sedan och kände hur något brast inombords, nästintill seperationsångest.

Den guldiga hanen tryckte sitt ansikte mot hennes bröst och började prata; "Jag vill stanna... hos dig.." han försökte hålla tillbaks några tårar men misslyckades och sedan möttes Ashkii och Gideons ögon. "Jag ser dig... Det har jag alltid gjort sen den dagen.. Och jag ser ingenting som ser förskräckligt ut" honan bara tittade på honom medan tårarna rann. ''Snälla låt mig stanna... Mitt liv har aldrig varit så bra som det är nu, här, med dig. Du gör mig hel". Ashkii brast ut i gråt och la sitt huvud runt Gideon, hon var så tacksam över honom. Utan honom så skulle hon eller hennes valpar leva. ''Förlåt!'' hennes röst var full i gråt; ''jag vill inte att du lämnar mig, men jag vill inte ge dig problem'' hon kramade om honom mer. ''Jag är evigt tacksam över vad du har gjort för mig och mina valpar'' hennes röst var skakig men varm; ''tack Gideon, tack för allt''.

''Förlåt!'' hennes röst var full i gråt; ''jag vill inte att du lämnar mig, men jag vill inte ge dig problem'' hon kramade om honom mer. ''Jag är evigt tacksam över vad du har gjort för mig och mina valpar'' hennes röst var skakig men varm; ''tack Gideon, tack för allt'' Hanen kramade om henne tillbaks "Du är den närmsta till familj jag någonsin haft.. Kommer alltid förlåta dig. Du har ett fint hjärta. Jag kan bara inte förstå hur någon skulle kunna göra något så ont mot någon som dig" Hanen kollade på hennes skador, dem var hemska, men inte hon, i hans ögon var hon den som var en ängel. "jag har länge velat fråga vem pappan till dina valpar är. Vill verkligen veta vad som hänt dig. Men det är inget krav, du talar när du själv är redo. Oavsett om det skulle ske eller ej så finns jag här" Ett litet leende började att sprida sid på hans ansikte igen. Svansen svajade en aningen nu när han visste att hon egentligen inte vela att han skulle sticka iväg. Men något fick honom att känna en dålig magkänsla. Det var något med hans mardrömmar, något med energin kring hennes skador som gjorde honom oroad. Vad var det hon bar på? Vad dolde sig i hennes förflutna?

"Du är den närmsta till familj jag någonsin haft.. Kommer alltid förlåta dig. Du har ett fint hjärta. Jag kan bara inte förstå hur någon skulle kunna göra något så ont mot någon som dig" hanens ord värmde i henne, han såg henne som familj och hon såg honom som det också. Innan hon han säga något så började hanen prata igen; ["jag har länge velat fråga vem pappan till dina valpar är. Vill verkligen veta vad som hänt dig. Men det är inget krav, du talar när du själv är redo. Oavsett om det skulle ske eller ej så finns jag här". Ashkii hade hoppats på att Gideon aldrig skulle fråga men det kanske var bra att berätta, han kunde vara i fara om Diablo kom efter henne. Honan tittade på honom med smärtsamma ögon och tog ett djupt andetag. ''Fadern...'' hennes röst var darrig; ''fadern gjorde detta mot mig...'' Ashkiis ansikte var full av smärta och sorg av att tänka på det. ''Han ville ha valpar.... det var hans sista önskan sa han... så jag gick med på det'' hon skämdes något så grymt, vad skulle Gideon tycka om det här? ''Han är inte god varg... jag bestämde mig för att fly, för att rädda mina valpar'' hon tittade på sin mage och sedan på Gideon. ''Men han hitta mig... och du ser vad han gjorde...'' hon tog ett djup andetag och suckade djupt med tittade sedan allvarligt på Gideon. ''Och han kommer förmodligen att leta upp mig och ta valparna eller döda dom och mig'' hennes blick var intensiv, ''så om du vill fly så förstår jag''. 

Hanen var inte beredd, inte alls faktiskt på det hon skulle berätta för honom ''Fadern...'' hennes röst var darrig; ''fadern gjorde detta mot mig...'' Ashkiis ansikte var full av smärta och sorg av att tänka på det. ''Han ville ha valpar.... det var hans sista önskan sa han... så jag gick med på det... Han är inte en god varg... jag bestämde mig för att fly, för att rädda mina valpar'' hon tittade på sin mage och sedan på Gideon. ''Men han hitta mig... och du ser vad han gjorde... Och han kommer förmodligen att leta upp mig och ta valparna eller döda dom och mig'' hennes blick var intensiv, ''så om du vill fly så förstår jag''. Hanen hamnade i en chock och blev tyst för någon minut så att han kunde ta in allt detta. Honan hade get sig själv i syfte av att det hela skulle vara en god gärning, och detta var tacken hon hade fått?  "Wow... Eh..." han kollade upp på Ashkii med ett brytt uttryck och man kunde riktigt se hur hanens känslor tumlade omkring inom honom "Som jag sa.. tidigare... Jag vill vara där du är.. Tillsammans.." Hanen vred lite på sig "Men vi kanske skulle kunna vara tillsammans någon annanstans?" sa han och kollade sig omkring med något darriga ben. Egentligen var han livrädd och vela verkligen inte att den här psykopaten skulle komma tillbaks. Gideon förstod inte riktigt varför denne sjuke individ inte hade dödat henne där och då om han ändå verkade ha avsikt att komma tillbaks och avsluta jobbet? Allt lät så bisarrt för honom. "Föder du tar vi ungarna på ryggarna och flyger härifrån, deal?" Sade han med en allvarlig och bestämd röst, nästan som att det inte alls var en fråga utan mer en befallning. Gideon slickade henne på kinden "Vid din sida till slutet Ashkii" Sade han sedan med en något oroad ton men hans blick som landade på henne var kärleksfull och fylld av oro för hennes skull. Gideon var tvungen att tänka på något annat, detta var lite för mycket för stunden, han var tvungen att bearbeta detta. Men han stannade kvar vid hennes sida och försökte inspektera några blommor som växte vid kanten av vattnet. 

Honan tittade på hanen med en intensiv blick, vad skulle han tro? Han måste vilja fly nu och lämna henne. Den guldiga hanen blev tyst en stund, man kunde se att han var väldigt bekymrad. Ashikii väntade tålmodigt med hjärtat i halsgropen med väntan på hans svar. 
"Wow... Eh..." han kollade upp på henne, "som jag sa.. tidigare... Jag vill vara där du är.. Tillsammans.." Hanen vred lite på sig "men vi kanske skulle kunna vara tillsammans någon annanstans?''. Han såg helt darrig ut, och Ashkiis hjärta sjönk av att se honom så. "Föder du tar vi ungarna på ryggarna och flyger härifrån, deal?" Sade han med en allvarlig och bestämd röst, Gideon slickade henne på kinden "Vid din sida till slutet Ashkii". 
Den vita honan fällde ut en vinge la den runt Gideon i ett försök att trösta honom, han var rädd. Det var förståeligt, det var hon också. Hon slickade på hans kind och tittade på honom kärleksfullt; ''du är min familj nu, lika mycket som valparna jag bär. Jag ska göra allt i min makt att han inte skadar dig'' hennes röst var varm och allvarlig, hon ville inte att han skulle komma till skada och hon skulle göra allt hon kunde för att skydda honom och sina valpar. 

En tid senare...

Gideon låg vid Ashkiis sida vid nästet han förbättrat på sedan den dagen han började att bygga den. Nu såg det ju riktigt hemtrevligt ut! Dock var det synd att hans första boning skulle inom kort lämnas bakom dem för att söka ett nytt, säkrare ställe att hålla till på. Hanen viftade på svansen och kollade på honan med stora ögon, hennes mage var enorm! "Är det dags snart?" Han lät verkligen som en otålig liten valp som väntade på mat eller något. Men han var bara exalterad över att dem vilken dag, eller minut som helst skulle vara här!

Med en gäsp vaknade Ashkii och tittade på den guldiga hanen bredvid henne;  "Är det dags snart?" hon kunde inte låta bli att skratta åt hans iver åt att träffa valparna. Hon tittade på sin mage som var riktigt stor nu, hon var säker på att det var riktigt nära nu, kanske till och med idag. Hon tittade på Gideon med ett leende; ''ja, mycket snart'' hennes röst var full med kärlek och hon kunde också knappt bärga sig att få se de små liven. Hon satte sig upp med lite ansträngning och gäspade en gång till. ''Dom är snart här, så det är bara ha lite mer tålamod'' hon smekte Gideons kind med sin nos och reste sig upp och gick ut från nästet för att ta en nypa frisk luft. Det var ännu en fin dag och hon hade gärna gått ner till vattnet men kände att hon var så nära nu att hon ville inte riskera något. Hon tittade ut över den öppna ravinen, snart var dom här. 

Hela detta äventyret som dock startade på ett riktigt otrevligt sätt hade fått Gideon att växa, inte bara i storlek utan även i hjärtat. Innan tiden med Ashkii hade han inte haft något att leva för, ingen riktigt mening mer än att sväva omkring bland molnen och drömma om ett liv med äventyr och värde. Iallafall mindes han på något konstigt sätt ingenting, hans mindes ingenting från sina riktiga föräldrar eller om han någonsin haft syskon. Det var som att den delen av hans liv aldrig existerat. Som att han bara vaknade upp en dag i ett främmande land med nollvetskap om vad han var eller hur han hamnat här. Gideon kollade på Ashkii med det typiska varma leendet. Som den överbeskyddande svansen han var travade han efter Ashkii, men noga med at emellanåt ge henne utrymme. "Så... Om du fick drömma, vilken plats i detta land skulle du vilja att... vår lilla familj..." Gideon stannade upp en sekund där, bara av att säga det ordet fyllde honom med värme. "Ska växa upp på?" avslutade han sedan meningen och kollade ut över ravinen tillsammans med henne.

Hon tittade på Gideon som följde efter henne och ställde sig vid hennes sida, hur skulle hon någonsin kunna tacka den här hanen för allt han gjort? "Så... Om du fick drömma, vilken plats i detta land skulle du vilja att... vår lilla familj..." Gideon stannade upp en sekund, "Ska växa upp på?. Honan tittade upp på molnen och funderade, vad ville hon egentligen? Hon var tyst en stund innan hon svarade hanen; ''Jag vet inte riktigt, vart som helst än här. Det är jag säker på'' hon tittade runt sig. Mardouf var full av smärta och rädsla för henne, hon ville bara lämna den här platsen bakom sig så fort hon kunde. ''Något ställe med mycket grönska och en öppen himmel'' svarade hon sedan Gideon; ''Jag har saknat himlen så otroligt mycket'' hon kollade upp och såg en fågel sväva över ravinen. Hon längtade tills hon kunde vara där uppe igen, långt bort från det där monstret. 
Plötsligt så högg det till lätt i magen på henne och hon rygga till smått, hon tittade ner på sin svällda mage. Var det redan dags? Hon tittade upp på Gideon med ett förväntansfullt leende. 

Ja, någonstans där friheten verkligen kändes skulle vara underbart. 
Hanen log "Seså, mycket snart kommer du vara där uppe igen. Kanske köra ett race eller två med mig? jag är faktiskt rätt snabb!" Sade han och skrattade till lite malligt men på ett vänligt retfullt sätt. I samma stund som honan ryckte till och gav Gideon dendär blicken så visste han, det bubblade i kroppen och en liten nervositet fyllde honom "Nu?!" utbrast han lyckligt men ändå nervöst.

Efter den första värken hade allt startat ganska fort men processen var lång och smärtsam, men med Gideon vid hennes sida så kände hon sig trygg. Ashkii var helt slut efteråt men var så lycklig, hon tittade ner på sina små diande valpar. Sex stycken små valpar, de var så vackra. Hon tittade upp på Gideon och gav honom ett kärleksfullt leende och tittade sedan ner igen slickade en av valparna. Dom var här nu och så oskyldiga, hon kurade ihop sig med sina valpar och la sin ena vinge över dom. Hon var så trött, hon tittade upp på Gideon igen; ''tack käraste du'' hon slickade honom på kinden och la sedan ner sitt huvud och somnade med sina valpar.

Att vara där som stöd var mer kämpigt än vad han trott. Hennes jämrande, den smärtan som uttryckte sig i hennes ansikte. Dock tvekade han inte på att hon varit med om mycket värre smärta vid dehär laget. Hanen kanske borde ha väntat utanför, men något sade honom att han var tvungen att vara där, bara ifall honan skulle behöva hjälp. De tre första valparna var nog svårast, sen kunde han faktiskt kolla på när de andra tre kom. De va så... kladdiga... Och när Ashkii tvättade av dem, fick han harkla sig lite lätt och kolla bort för att försöka tänka på något annat. Men när dem väl var rena, gnydde och sökte sig till sin moders mjölk kröp Gideon lite närmare "Såå söta!" Sade han och gosade sig ömt mot Ashkii. Sedan då honan somnat in av utmattningen låg han vaken ett bra tag, bara studerade, kollade, log åt att se de små liven. Och efter ett tag somnade även han, tätt intill. 


AVSLUTAT