Dem breda stammarna och höga kronorna hade inte släppt igenom mycket ljus ens när solen stått högt, men när solen började sin vandring nedåt blev skuggorna längre och mörkare.
Den ljusa valpen höll sig ett par hundra meter från skogsbrynet och kunde skymta den oändliga slätten där hon rörde sig mellan träden. Vinden drog i den snövita pälsen och fick den att bölja på ett märkligt vis.
Solen fick träden att se orangea ut och den unga varginnan stannade för att lukta på ett särskilt orange träd. Det luktade inte någonting annorlunda, men den väldigt orangea färgen gjorde henne nyfiken. Hon tryckte sin askgrå nos mot barken och de orange lila ögonen vidgades när hon såg en mörk skugga blockera det orangea ljuset. Hon vände huvudet och såg på sin kropp som till hennes förvåning även den var orange. Med ett förvånat flin hoppade hon runt och såg hur det orangea flyttade på sig. Ett glatt skall lämnade henne och den långa svansen svajade bakom henne när hon lade sig ner för att studera den orangea färgen på hennes tassar närmare.

Bland en massa orangea röda löv låg Gideon med tungan utanför och sov. Han syntes knappt bland dem, och gud så skönt hösten kunde vara så länge den varade! 
Hanen vaknade av att han fick en slags nöt i huvudet, han ryckte till och slog upp ögonen, där uppe sprang det tre ekorrar och letade föda till vinterförrådet. Gideon vände sig om och låg nu på mage några få sekunder och bara kollade omgivningen. Inget särskillt. Han gäspade stort och ställde sig upp med bakbenen, och sträckte på sig så att löven som fastnat på hans vingar skakades av då dem vibbrerade då han spände sig. Hannen ruskade sedan på sig och lämnade högen av löv han sovit bland och började vandra med ett något trött uttryck.

Med en skrämd uppsyn kastade sig den vita upp på fötter och snurrade runt. Hon hade hört en gren knäckas, nära. De orangea och lila ögonen stirrade uppspärrat runt sig. Hjärtat hamrade i bröstkorgen och hon började trampa på stället.
När det rörde sig igen insåg hon att det var en varg, som var på väg mot henne. Likt ett rådjur stod hon paralyserad och stirrade på främlingen, brett mellan benen och ögonen vitt uppspärrade.

(Sorry för kort)

Med lätta steg trippade han genom skogen av massa färggranna löv. 
Det kom som en shock att en honas doft vandrade förbi hans norparti, och innan han visste ordet av det hade han klumpigt nog klivit på en gren som knakade till. Gideon vände huvudet lite sakta och såg hur honan var smått skrämd. Han stod där som ett fån och visste inte riktigt om han skrämt henne eller om hon såg något som gjorde det. Den guldige kollade kring sig efter någon slags fara, men allt han såg och hörde var fåglarna och deras sång.
Sedan mötte han hennes blick igen och vart lite stel.
Uh.. Hej.. Fick han fram, han var inte beredd på denna pinsamma situation han nu befann sig i. 
Vinden smekte hans fjädrar och hela han vände sig emot henne med mjuka rörelser. Hans huvud höjdes i en ståtlig hållning och hanens ögon var något lugnande. 
Gideon kollade sedan ner ett ögonblick i marken för att sedan kolla upp igen, honan var vacker vilket gjorde denna situation ännu mer pinsam.

Hon började nästan darra utav rädsla när främlingen såg sig om. Hon visste inte om han försökte se efter så ingen var i närheten eller sökte någon i närheten. Den mörka nosen vibrerade i alla fall när hon drog in främlingens doft i sina lungor.
"Hej." pep hon förskrämt när hanen talade till henne.
Men närmast förfäran i blicken såg hon honom sträcka på sig i en mycket tilltalande gest, någonting som hon antog som dominans och en viss vilja att stå överst. Automatiskt verkade hon nästan krympa en aning ända tills främlingen såg ner i marken.
Hon andades stötvis och kunde inte komma på vad hon skulle säga för att bryta den hägrande tystnaden som härjade. Bröts den inte snart skulle hon nog fly.

Hanen vart generad, hade han skrämt henne?
Det var inte meningen att skrämmas.. Jag visste inte att du var här, eller jo det gjorde jag men... Alltså jag visste inte att.. Hanen vart bara ännu mer generad och lade tassen för ögonen. 'Detta händer bara inte..' tänkte han för sig själv och kikade sedan på honan med öronen tillbakadragen..

Gideon kollade mest ned i marken, för blyg för att kolla in i honans ögon Mitt namn är Gideon.. uh, ditt då? Han försökte bryta den pinsama tystnaden för att inte göra situationen ännu mer awkward.
Den guldige sänkte huvudet en aning och hade öronen fortfarande strukna bakåt, han försökte sig på ett nervöst leende och råkade tappa balansen med ena framtassen så att han landade med hakan ned i höstlöven. 'Nej, nej nej nej..' Tänkte han sedan, han låg kvar. Vela bara at denna mardröm skulle vara över och att detta bara var en dröm, ja juste en pinsam dröm.
Men hanvaknade inte upp, detta var verklighet.
Gideon harklade sig, kikade fram gnom lösen och ruskade på huvudet. Hanen skrattade ännu en gång generat och kände sig bara klumpig.
Det här ser ju inte alls konstigt ut.. nejnej, här står det en söt hona framför mig och vad gör jag? jo framstår som en pajas... Muttrade han lågt för sig själv, sedan suckade han och några löv blåstes bort i han suck. Han skämdes något fruktansvärt.

Hon blinkade storögt mot honom när han försökte förklara att han inte ville skrämmas. Osäker på vad hon skulle tro fortsatte hon att se på honom när han lade en tass framför ansiktet. Vilket besynnerligt beteende!

Gideon
Det var ett fint namn och hon passade på att mima det då han såg ner i marken.
"Jag heter Naima." pep hon blygt och stirrade även hon ner i marken.
Hon såg upp när hon märkte hans fumlande rörelser och fann honom på marken. Ett ofrivilligt leende spred sig på hennes läppar och hon fnittrade dämpat. Svansen rörde sig diskret när hon försökte kämpa ner leendet, vilket självklart bara fick det att bli bredare. Förtvivlat försökte hon kämpa tillbaka leendet när Gideon såg upp från sin lövhög.
Ett snopet och väldigt förvånat uttryck ersatte leendet när han benämnde henne som en söt hona. Ögonen blev stora och man kunde nästan ana en rosa skiftning under huden i ansiktet. Hon öppnade munnen för att säga någonting innan hon slog ner blicken i marken.
"Så farligt är det inte." mumlade hon och sneglade generat på den guldiga fakargen.

Han tänkte inte resa sig upp, han tänkte ligga där och mögla av skam. 
För han var detta oerhört pinsamt, det var första gången, NÅGONSIN, som han uppfört sig såhär i närheten av någon annan. 
Men sedan hörde han henne fnissa, vänta va? Gideon kollade upp på henne och funderade, kanske hade han inte gjort bort sig? Eller? Hon fnissade ju.. det måste betyda att hon tyckte att han var lite rolig iallafall. Bättre än ingenting.

Nej.. men.. oerhört pinsamt.. Naima.. Muttrade han innan hanen reste sig upp, löven hade fastnat på hans päls. Men dem föll av då han ruskade lite på sig.
Så, Naima, vad gör du här då? Frågade han nyfiket, det var en vacker skog indeed! Men varenda individ kom knappast hit för att den enbart var vacker. Så att anta det skulle vara lika dumt som att tro att alla löv är likadan. Eller något sånt..

Ett leende ryckte i hennes mungipa, hon kunde inte låta bli. Visst kunde hon se att det var pinsamt, men alla hade ju varit pinsamma någon gång. Hon såg på honom underlugg när han reste sig upp och skakade av sig löven. Det var knappt så att hon vågade möta hans blick, att han kallat henne söt brände fortfarande i hennes kinder.

Hon kikade upp från marken och sneglade omkring sig, osäker på varför hon var just här.
"Jag letar, men han finns inte här." svarade hon med blicken fäst på Gideons nos. Hon visste nu att morfadern inte fanns i denna skog, men hon hade inte hunnit dit han var. Faktum var att hon inte riktigt visste vart skogen han var i låg någonstans.

Gideon betraktade honan nyfiket, och h3nnes svar, vem var han? Hennes partner? 'Jaha.. Jag som trodde att jag hade funnit en hona som inte var upptagen.. Men hon är ju vacker, hanen måste vara lyckligt lottad..' Tänkte han för sig själv med en suck. "Är det din partner du söker?" Frågade han lite buttert, men han visste så väl att även om hon skulle vara singel skulle det verka oerhört creepy om han började att ragga på henne, de kände inte ens varandra. Men denne hanne var så trött på att vara ensam, han vela ha någon att älska, någon att dela sitt liv med. 
Längtan var stor, mycket stor. Men Gideon visste också att äkta kärlek var som en sällsynt fågel, hen är tvungen att leta bland de svåraste terrängerna, djupaste vatten för att finna den. 
Ett leende spred sig på hans svarta läppar av tanken. 

(Förlåt för mitt sega svar ;--; ♡)

Hon blinkade storögt mot den guldiga hanen. Partner? Var han tokig? Hur skulle hon kunna ha en partner? Hon var ju ingenting mer än en stor valp, ett barn. Inte kunde ju hon ha en partner redan... va äckligt.
"P-partner?" stammade hon och fortsatte stirra storögt på honom medans ett litet leende bredde ut sig på hans läppar "Jag letar efter min morfar." det sista kom ut som ett bräkande. Frågan var i hennes öron så konstig att den knappt hade ett vettigt svar. Hon flyttade en utav framtassarna bakåt, plötsligt obekväm i samtalet. Öronen gled bakåt och hon fick ett osäkert uttryck i den halvan utav ansiktet som syntes. Blicken sänktes och hon skakade nästan omärkligt på huvudet, fortfarande funderande över hur han kunnat dra en sådan slutsats.

(Vadå förlåt? Det var väl jag som inte svarade på typ 2 månader? xD)

Gideon såg plötsligt hennes reaktion och en kall isande känsla spred sig genom kroppen. Och då hon sae morfar gjorde det inte saken bättre, vad hade han nu ställt till med, igen!? "Alltså nej jag menade inte så! Naima, jag menade... Om det var någon speciell hanne, alltså, som du tyckte lite mer om... jag.." Sedan vart det för mycket och han lade tassen över nosryggen i skam, varför i hela fridens dagar hade han sagt så? Han hade ju tydligt skrämt henne! Han rodnade, så starkt att han nästan inte vågade kolla på henne igen.

(Haha jamen jag är ganska seg själv så x'D)

Hon stannade upp i sitt nervösa flackande med blicken när han pratade. Långsamt åkte öronen fram och pekade mot honom igen. Hon lade huvudet på sned och såg fundersamt på honom. Det var minsann en märklig varg hon stött på. Hon blinkade mot honom och bestämde sig för att hon inte skulle säga någonting fören han såg på henne. Hon log ett litet leende i väntan på att han skulle flytta tassen som täckte stora delar av hans ansikte.

Var det över? Hade hon stuckit nu? Han vågade inte kolla, hjärtat dunkade i snabb takt och han kände hur rodnaden fanns kvar. Detta hände bara inte, nej det kunde inte vara sant.
Han tog ett litet andetag och flyttade på tassen en aningen och såg honan stå där, fortfarande kvar. Samtidigt som han vart lättnad blev han också ännu mer nervös. Hanen kände detta, att nervositeten tog över och att han antagligen betedde sig som en ynkrygg inför henne. Så Gideon tog et större andetag och bröstade upp sig i hopp om att inte se lika fjantig ut som tidigare. Den gyllene hanen log ett lugnt leende och sade sedan med en lite mer stabilare röst "Ursäkta mig, det var inte meningen att skrämma dig" Sade han och svalde lite lätt, han gillade henne, hon var vacker, så himla vacker. Men var detta kärlek han kände? Gideon, kärlek? Omöjligt. Eller? Hanen brottades med sina egna känslor och blicken fastnade på hennes, okej, jo lite intresserad kanske han var.

Det blev nästan lite jobbigt att stå där och vänta på att han skulle titta. Leendet vacklade lite på hennes läppar innan hon såg hans gyllene öga kika fram. Sättet han bröstade upp sig fick henne nästan att börja fnittra, det såg faktiskt lite töntigt ut... inte för att hon skulle våga säga det till honom.
Det brände i ansiktet när han bad om ursäkt. Hon hade inte blivit rädd!
"Jag blev bara.... förvånad..." sa hon tveksamt och verkade välja ut det sista ordet med stor försiktighet. Hon sneglade på den guldiga innan hon kvickt tittade bort igen. Tystnaden blev något obehaglig och hon började kasta runt för någonting att säga, allt mer desperat.
"Eehhh... Bor du här?" frågade hon. Rösten gick nästan upp i falsett mot slutet.

Gideon försökte att hålla sitt lugn och satt kvar, fortfarande uppbröstad i ett försöka att se ståtlig ut.
Då hennes fråga nådde honom visste han inte riktigt vad han skulle svara, en tystnad spred sig och minnen från hans barndom spelades upp i huvudet på honom. "Jag bor ingenstans" Sade han kort, nästan lite bekymrat. Gideon kunde känna hur känslorna spred sig i kroppen, längtan efter familj och vänner var obehaglig. Hanen vred lite på sig och lade öronen bakåt för en kort sekund innan dem pekade framåt igen mot Naima. "Dudå, bor du här?" hans röst var varm och mjuk, likaså hans kroppsspråk nu när han mer eller mindre säckat ihop sig istället för att försöka se ståtlig ut.

Det var uppenbart att frågan besvärade honom och hon ångrade genast att hon ställt den. Blicken flackade nervöst och hon kände hur hjärtat började slå snabbare.
Ingenstans
Hon svalde och det hettade till i ansiktet. Bara han inte studsade tillbaka frågan.
Men precis som hon befarat frågade han henne snart samma sak. Hon skakade på huvudet så att den mörka fjädern slängde fram och tillbaka.
"Jag bor inte heller någonstans." mumlade hon och sneglade på honom.
Vad skulle hon säga nu då?

"Jasså, inte?" Sade han plötsligt utan att ens tänka sig för. "Hur kan det komma sig?" Frågade han sedan med ett undrande uttryck. Han harklade sig och rätade på kroppen en aningen innan han sneglade åter på honan som antagligen skulle tala snart.

Hon blinkade mot honom.
"Jag fick inte stanna." sa hon, nästan oförstående. Var det inte därför alla inte hade någonstans att bo? Eller fanns det fler anledningar?
"Varför har inte du någonstans att bo?" frågade hon och klippte med de långa öronen. Det var en framfusig fråga, men hon tyckte sig ha rätt att ställa den med tanke på att Gideon redan frågat henne.
Vinden rasslade lite i trädens torra blad och ytterligare några föll ner. Hennes lilaorangea blick följde de fallande bladen i några sekunder innan de åter fästes på den guldiga hanen.

Hanen var tvungen att tänka till, varför hade inte han någonstans att bo? Han visste svaret, men skulle han berätta allt detdär som hänt? Det var onödigt att ljuga, han hade ändå ingenting att dölja. "Mina föräldrar har jag bara träffat en gång vad jag kan minnas. Efter det så har jag fått klara mig själv på egen hand." Berättade han och sneglade ned mot marken "Jag har aldrig haft något jag kan kalla för hem, inte heller någon jag kan kalla för familj" Sedan ryckte han på axlarna och ruskade av sig sitt dystra uttryck "Menmen, jag lever ju" Sade han sedan med ett leende. Men bakom det leendet fanns det smärta, sorg och längtan. Han visste inte riktigt hur han skulle tackla sina känslor.

Hon rynkade pannan mot honom. Hur kunde han bara ha sett sina föräldrar en gång?
"Men hur har du klarat dig? Mat och sånt typ?" frågade hon, fortfarande med rynkad panna. Själv kunde hon knappt jaga, och när hon väl lyckades fånga någonting var det aldrig större än en kanin. Det gjorde henne även väldigt ledsen att höra om någon som aldrig haft någonting att kalla hem. Även om hon själv blivit utslängd så hade hon kallar flocken för familj och hem ända tills hon inte längre fick stanna.
Hon hade långsamt blivit bekvämare i hanens sällskap och märkte inte ens att hon satt sig ner, dock utan att släppa Gideon med blicken.

Gideon suckade "Vad jag minns har jag endast ett minne av dem.. De övergav oss, tror vi.. Sedan dess har mina syskon tagit hand om mig, och jag dom.. Vi fick äta kryp och andra döda ting vid valpålder för att överleva.. Mor gav ju oss ingen mjölk så vi åt vad som helst. Ibland på varandra, på skoj såklart" Berättade han med ett leende. Detta hade ej varit lätt, men han överlevde ju. Hanen kollade på Naima med ett varmt leende, äntligen hade de fått någon slags positiv kemi. Bättre det än att skrämma iväg henne..

Rynkorna i hennes panna försvann inte allt eftersom Gideon pratade. Hur kunde en mor lämna sina valpar?
"Men... vart är dina syskon?" frågade och såg sig plötsligt omkring som om hon väntade sig se Gideons syskon träda fram mellan träden. Med ett ryck såg hon tillbaka på den guldiga och stirrade på honom. Dem var väll inte... döda? Tanken skrämde henne och hon var orolig över att hon dragit jobbiga minnen över Gideon.

"Jag... vet inte.." Svarade han och lade öronen bakåt. Han suckade smått och petade med ena tassen på en pinne som distraktion.
Sedan skakade han av sig den jobbiga känslan och flyttade öronen sakta framåt. "Jag vet att dem lever.. de är både skickligare, snabbare och smartare än vad jag är.. och jag har klarat mig." Han försökte hitta något positivt att tala om, och det var ju sant, dem var mycket mer erfarnare än vad han var.

Hon insåg snabbt att hon sagt någonting som gjorde honom illa till mods. Öronen sjönk och en skamsen min smög upp på hennes ansikte. Hon sänkte blicken till marken och insåg då att hon satt ner. Det förvånade henne att bakbenen hade vikt sig utan att hon märkt det, hon brukade inte göra saker omedvetet.
När Gideon fortsatte sneglade hon upp på honom. Svansen rörde sig försiktigt som om hon hade försökt sig på att vifta med den.
"Men du är ju inte dum... så då måste dem ju vara rätt smarta..." sa hon fundersamt samtidigt som hon sneglade på den guldiga fakargen. Hon tvekade ett ögonblick innan hon vågade fråga.
"Hur är det att flyga?" frågade hon och rodnade sedan.