Gideon ogillade att se henne på det där sättet, att hon såg så nere ut. "Naima, det är inte fel att fråga kära du" Sade han med en varm och mjuk ton för att försöka muntra upp henne.
Han log vid henne svar och försökte vifta bort sin rodnad.
Sedan kom dem in på ett samtalsämne som intresserade honom mycket "Det är som att se världen från ett helt annat perspektiv, allt blir så magiskt åvan moln. Om jag kunde skulle jag visa dig, men frågan är då.. Litar du på mig?" Han log, såg lite mer gladare ut och viftade lätt på sin svans.

"Men det gjorde dig illa till mods." mumlade hon ohörbart. Hon gillade verkligen inte när andra mådde dåligt över någonting hon sagt.

Hans ansikte blev som förbytt när han pratade om att flyga. Det intresserade henne att se hur ett samtalsämne kunde förändra ens humör.
När han frågade om hon litade på honom vidgades ögonen och öronen gled osäkert bakåt.
"V-vad menar du?" bräkte hon och såg näst intill livrädd ut över denna fråga. Inte visste hon ifall hon litade på honom. Han var ju snäll och så, men vad menade han? Vad skulle han göra?! Hjärtat bankade hårt i bröstet på henne när hon föreställde sig vad han kunde mena.

Gideon sken upp i ett leende och vände på dig "Ja Naima, litar du på mig?" Frågade han en gång till och vände ryggen mot henne sommett tecken på att hon skulle hoppa upp. Gideon såg ut att vara jätteglad vid just denna stund "Inget kommer att hända dig, jag lovar" sade han sedan och lade sig ned så att hon kunde komma upp mycket lättare.

Det kändes som om hon skulle ha sönder honom, även fast hon var väldigt tunn själv. Hon satt tyst kvar och stirrade på honom i flera sekunder. Osäkerheten höll henne fast och hjärtat hamrade ännu hårdare i bröstet. Långsamt reste hon sig trots allt och gick fram till honom på darrande ben.
"Orkar du verkligen?" frågade hon med ett pip. Han var visserligen lite större än henne, men ändå. Tänk om de inte skulle kunna lyfta?
Försiktigt, som om han var gjord utav glas, klättrade hon ändå upp på hans rygg. Benen darrade under henne när hon nästan låg ner på hans rygg.
"Okej." pep hon, osäker på va som skulle hända nu.

Gideon väntade förväntansfullt med ryggen mot henne och bra väntade. Ett pip hördes bakom honom och han bara log "Dessa vingar klarar mer än vad du tror" Skrattade han lite svagt med ett leende. Naima klev upp, väldigt försiktigt, Gideon låg bara där och väntade på att hon skulle lägga sig till rätta innan han sedan ställde sig upp och började att gå mot en öppen plats ifall att honan skulle få panik.
Han började att gå, bredde ut vingarna en aningen och sedan travade han bara några få steg innan han flaxade till med vingarna och de var uppe i luften. Han använde sin vindkraft för att göra det så stabilt som det bara gick för honan. "Hur går det?" ropade han i vindens ömma smekningar medan de var en bit ovan mark. Sedan flaxade han till, de flög högre upp i luften. Gideon skulle inte flyga högre om hon inte vela det.

Så fort han reste sig upp blev hon stel som en pinne och fick kämpa för att inte hyperventilera. När han började trava pep hon till och ville använda klorna för att se till att hon höll sig kvar. Ett svagt, snart ohörbart, pipande lämnade henne när Gideon lyfte från marken. Hon knep ihop ögonen, fortfarande stel som en pinne. När han frågade henne hur det gick öppnade hon långsamt ögonen. Vinden lekte i hennes långa päls och hon sneglade ner mot marken. Det var inte så läskigt som hon trott att det skulle vara. Ett litet leende drog i hennes mungipor och hon slappnade av en aning.
"Jag tror det går bra." svarade hon tätt intill hans öra. Orden slets från hennes läppar och hon ville att han skulle höra henne. Blicken svepte. Hon ville se över trädtopparna!
"Kan vi flyga upp så jag får se över trädtopparna?" frågade hon ivrigt, all nervositet som bortblåst.

Gideon flög under trädtopparna för att hon skulle vänja sig vid höjden och till hans förvånelse vela hon flyga ännu högre!
Han log bara av lycka och tog ett kraftigt vingslag och flög högre över trädtopparna så att han flög i höjd med de andra fåglarna som var åvan mark. De flög över skogen, över bäckar och små dammar, över bytesdjur och allt sådant. Gideon såg ut att glittra i solens strålar, hans guldiga vingar var stadigt uträtade då de gled genom vinden som smekte deras päls så ömt. Hanen kände sig lycklig, så oerhört varm inombords och helt och hållet hel för en gångs skull. Han hade aldrig haft en vän tidigare utanför familjen förut. Naima verkade trivas, hon verkade inte vara rädd alls längre och det tog Gideon som att hon litade på honom. Hans breda rygg var nog stor för att hon skulle kunna ligga stadigt, hon var ju inte så värst stor utav sig. Hans hjärta började att bulta snabbare, han blev varm inombords och började att rodna.
Naima var så vacker, så snäll och underbar. Hanen skrattade lite för sig själv och sade "Är du hungrig?" Med ett nervöst skratt igen, och han log.

Det var så vackert. Hennes ögon tårades av vinden som plötsligt ven hårdare runt henne. Suddigt kunde hon se hur skogen bredde ut sig under dem. Snabbt blinkade hon flera gånger för att få bort suddigheten. Barrträdens toppar blev klarare och klarare med varje blinkning. Ett ljust, lyckligt skratt lämnade henne när hon såg ut över den vidsträckta skogen. Numoorislätten syntes en bit bort och hon kunde se glittrande vatten under dem. Hon ville bara fortsätta skratta. Det var så vackert! Konstigt nog kände hon sig rätt här uppe över trädtopparna. Vinden som drog i hennes päls och hon kunde nästan föreställa sig hur Gideons vingar egentligen var hennes. Hon slöt ögonen och andades bara djupt, lät dofterna komma till henne och sedan lämna.
Är du hungrig?
Frågan fick henne att öppna ögonen och se på den guldiga fakargen. Hon var tyst en kort stund, funderade och log sedan mot honom.
"Jag tror det." sa hon och log mot honom. Egentligen ville hon flyga omkring ovanför trädtopparna hela dagen och hela livet, men magen började kännas tom så hon förstod att det vore dumt att ignorera det.

jag tror det. Fick han som svar, hanen log och vek av mot en liten kulle där han tänkt landa. Gideon träffades av ett förbipasserande kryp rakt i örat, han ruskade på huvudet och det gjorde så att färden blev lite guppig. Men ingen fara, han hade balansen.
Tassarna landade mjukt på markens gröna gräs och framtassarna tätt efteråt. "Nå vi får hålla utkik, man vet aldrig vad man kan stöta på" Sade han och skrattade glatt.

Den plötsliga instabiliteten i deras färd fick henne att åter bli stel som en pinne och ögonen att vidgas. Hon insåg att dem faktiskt var på väg att landa och befarade det värsta. Försiktigt lyfte hon magen från Gideons rygg och gjorde sig redo för den hårda landningen. Landningen var inte så hård som hon väntat sig men hennes mage slog ändå i Gideons rygg vid landningen. En synlig rodnad brände hennes ansikte när hon hasade av honom. Hon snubblade till innan hon fick kontroll över benen och rodnaden intensifierade.
"Neeehh." andades hon nervöst och nickade. Blicken höjdes och scannade av området. Hon såg ingenting som verkade lovande och sneglade på Gideon. Våldsamt blinkande började hon vandra så tyst som hennes svans tillät. Visst borde det väl finnas någonting här?