Han hade strövat omkring i Silverpile lite på egen hand nu då han försökte få ett hum om hur stället var där han antagligen skulle spendera de flesta av hans sista dagar. Han gick inte att tänkte på att han skulle dö hela tiden, men han var gammal, och var väl medveten om att dagen med stort D inte var allt för långt borta.
Ett ylande fick Jaro att lugnt lyfta på huvudet med spetsade öronen. Han hade inte lärt sig att känna igen sin ledares röst ännu, därför så var han inte säker på vem denne vargen kunde tänkas vara. Men han satte av i snabbare trav mot vargen i vilket fall som helst. Han hade inte vant sig vid vetskapen om att han var med i en flock nu. Inte för att han ogillade det faktumet, det var bara ovant. Han hade inte varit med i flock sen urminnes tider, troligtvis så var det då han hade fått sin andra kull valpar, när nu det var. Han log för sig själv vid tanken. En lätt bris slog emot honom och lekte med hans så kallade man runt hals och nacke. Som en försiktighetsåtgärd så saktade han av, hukade sig kraftigt och lät ett mörker svepa runt honom likt en mantel. Han var fortfarande inte helt säker på om det verkligen var hans nye ledare eller inte.
Men när han fick syn på vargen så sträckte han på hållningen och gick fram samtidigt som han lät skuggorna runt omkring honom sjunka ner i jorden. Han såg mot Stripe och nickade kort. Mer bugning än det blev det inte för tillfället. Han kände fortfarande Stripe för lite för att ge honom bästa möjliga respekt, även om Jaro utan tvekan var respektfull. Men hans fulla respekt fick man göra sig förtjänt av.

Detta skulle bli hans första möte med resten av flocken, och han såg fram emot det. Men en liten känsla av oro kröp fram inom honom. Hans aura av mörker var inte lika kraftig längre som den en gång varit, men den fanns där - han var ju trots allt mörkervarg.
Han satte sig ner mittemot Stripe, en bit ifrån och inväntade vad som skulle ske härnäst.

Ett välkänt ylande fyllde den svala luften. Stripe kallade, hennes ledare. Det var en ovan tanke. För bara några veckor sedan hade det bara varit hon och hennes mor, nu var de en hel flock. En hel flock som hon hade hjälpt till att skapa. Det var en underlig känsla, men hon gillade det. För en gångs skull så kunde hon känna sig trygg.

Och tryggt travade hon fram mellan de tjocka pilstammarna mot ledaren. Det dröjde inte länge förrän hon fick syn på honom i en liten glänta. Hon log varm emot honom och stannade framför honom. Snabbt såg hon sig omkring, blicken stannade på Jaro, flockens äldste. Hon kände honom inte, litade inte på honom heller, men däremot litade hon på Stripes omdöme. Men hon kunde inte blunda för att en kall kåre gick längs hennes ryggrad varje gång hon såg honom. Det låg någonting mörkt, ondsint över honom. Något dunkelt och abstrakt. Det skrämde henne, även om hon hade svårt att acceptera det. Hon släppte den gamle med blicken och riktade den åter mot den ljusa ledaren.

"Stripe." Hälsade hon glatt och gav honom en respektfull nick innan hon backade ett steg och slog sig ner vid sidan av för att invänta resten av flocken. Hon sneglade på Jaro igen och mimade ett "Hej" och log svagt åt honom innan hon gav Stripe all sin uppmärksamhet.

Pravada Vox. Hennes flock. Hon log. Det kunde inte bli bättre.

Mjuka ljusa tassar tog sig fram över grå mossa.
De bar upp en lika ljusfärgad kropp, med ett huvud som pryddes med två pärlögon lika mörkblå som en natthimmel.
Månens klara kalla sken hade lämnat plats till solens varma lampsken som nu
klättrade upp i öst. Strålarna klängde över himlens klarblå vägg för att ta sig upp högre.
Ett yl ekade mellan trädstammarna, kastade sig däremellan för att nå så långt som möjligt.
Ylets klang nådde tikens ögon och hennes öron vickade närvöst på huvudet.
Det tog ett tag innan hon kunde koppla ihop ylet med rätt person.
Stripe. Flocken.
Det föll över henne som ett skyfall.
Hanens ljud avr så ovant ännu, men snart, inom en kort tid skulle det vara det självklaraste. Att lystra noga när man kände igen hans ljud.
Gorias steg styrdes mot ljudets grundplats i snabb trav,
snart nådde hon platsen och stannade. Huvudet lyftes och blicken vändes mot den varg som givit ifrån sig ylet. Stripe.
Tiken bugade lätt och vände blicken ner i marken.
-Var hälsad, sa hon och när blicken vändes upp mot vargen igen bar den en glimt av respekt.
Men den var inte fylld, hon behövde övertalas. Det som väntades av honoom nu var något som fick Gorias och de andra samlades vargarnas förtroende att falla över honom.

När deras ledare talade satt Theia och lyssnade nyfiket. Han talade länge och beskrev flocken rättvist. Det var precis så som den lilla honan ville ha det. Det var tydligt nu, att hon och hennes mor hade funnit den rätte att leda flocken. Hennes mor skulle också vara nöjd, det var hon säker på. Men. Var var hennes mor? Lite diskret såg hon sig omkring, de var fortfarande ingen stor flock och det dröjde inte länge förrän hon förstod att Thia inte hade kommit till mötet.

Oroad över varför modern inte hade svarat på kallelsen började obehagliga scener dyka upp i hennes huvud. Scener där modern var skadad, ensam, oförmögen att resa sig upp. Theia skakade på huvudet och försökte få bort de otäcka bilderna, men rädslan över att förlora henne igen fick bilderna att inte försvinna ordentligt. Hon var säkert bara ute och jagade så hon inte hörde kallelsen. Theia tvingade sig till att koncentrera sig på Stripe igen.

Var det någon som hade något att säga, undrade han. Theia sa ingenting. Stripe hade fått med allt hon ville.

Jaro studerade de andra vargarna då de kom, nickade kort mot Theia då han såg hennes tysta hälsning.
När Stripe började tala spetsade han öronen. Han satt blickstilla under hela tiden då Stripe talade, noga med att lyssna och inte göra några ljud ifrån sig. Hanen verkade stå för varje ord han sade, något som gjorde att han växte i Jaros ögon. Detta verkade vara en flock som Jaro skulle trivas i, men hade han någonting som han undrade.
När hanen hade talat klart så klippte Jaro med öronen, funderade en kort sekund och harklade sig sedan.

"Med all respekt till er Stripe, men hur hade ni tänkt er kunna öppna ögonen för vargar som lever i en värld full av så mycket elände?" hans ton var mörk, men mjuk, och han talade med ett lugn utan dess like, med en underton av nyfikenhet.
"Jag har själv tillbringat halva mitt liv med att försöka visa andra vargar att det finns en annan väg att gå, en lugnare väg, precis som ni själv beskriver det. Men jag har inte lyckats. Vad är det som får er att tro att ni, och vi, kan lyckas nu?
Jag gillar era mål, och jag står mer än gärna vid er sida i kampen om att uppfylla dem, men jag måste få fråga detta."

Hans röst var stadig och säker. Orden han talat var ärliga, och han talade lugnt och respektfullt.

Goria satt stilla med huvudet mot Stripe och lyssnade till hans lilla "tal".
Han tog med viktiga saker, sa allt det hon ville ha av en flock.
Varginnan log stilla för sig själv.
Hon kände sig stolt över Pravada Vox, den uppträdde fint,
de var goda och ville hjälpa andra att inse det.
Ensam har hon försökt och det har varit förgivet, vem skulle lyssna på en
gråvit-pälsad varg med ögon av natthimmlens färg? Ingen hittills.
Blicken vändes neråt och Goria suckade smått, gräset under henne vajjade för en svag vind som letat sig till henne mellan alla träd och alla vargar runtom henne som hindrade vinden.
En äldre (??) hane talade till Stripe,
kom med komentarer som kunde hjälpa deras väg.
Goria lyssnade även då och insåg att han hade rätt.
Varför skulle alla onda börja lyssna just nu?

| Ursäkta för min inaktivitet, men som jag skrev i IRL forumet för nån månad sen så har jag verkligen inte haft tid för Numoori och rollning, men nu är jag tillbaka och ska försöka dra igång flocken på riktigt nu ^^ |

Blicken vandrade över var och en av de medlemmar som var närvarande, och tankarna vandrade för en kort sekund tillbaka till Herodotus, även om han inte tappade fokus på omgivningen och vargarna framför honom. Det var länge sedan han varit en del av en flock, han hade nästan börjat vänja sig vid ensamheten även om han aldrig funnit sig i den, han hade saknat gemenskapen och känslan av att känna att man tillhörde någonting, och få chansen att göra skillnad. Han hade kanske dock inte förväntat sig att nästa flock han skulle tillhöra var en han själv ledde, men ansvar var aldrig någonting som fått honom att vika sig. Han vred blicken emot den äldre hanen Jaro då han tog till orda och lät honom tala till punkt innan han sedan nickade vagt. Han förstod hans synpunkter, han själv hade upplevt detsamma, men han trodde på att man kunde göra skillnad så länge man inte gav upp, kanske inte när det kom till alla vargar, men vissa. ''Genom att stå för det man tror på och den man är. Det går inte att tvinga någon till att följa en annan livsstil, och det vill jag heller inte, men man kan ge dem vetskapen om att ondskan inte är det enda som existerar, och om så bara en av ett antal lyssnar och inser det så har man åtminstone åstadkommit nått, så länge som man bara inte ger upp. Jag har själv många gånger upplevt det du talar om och jag förstår dina tankar, det kan vara svårt att se nått ljus i mörkret, men jag tror att de allra flesta innerst inne har en annan sida än den de visar världen, att en ond hänsynslös varg kan älska, och att även en god hjälpsam en kan hata. Det kanske inte går att öppna ögonen på en av de ondaste som av fri vilja valt den vägen, men de finns många andra, som de som förleds in på den vägen, eller de som föds och efterlever det för att ondska är det enda som existerar i deras värld, om man helt enkelt kan visa dem att man inte behöver hata och döda genom att stå för sig själv så kan man nog öppna ögonen för flera, det är vad jag tror'' det var fortfarande tydligt att han stod för sina ord, och att han trodde på att man kunde göra skillnad, om än bara för en liten del, bara man trodde på sig själv och det man stod för. ''Det kommer alltid att vara ett mål för mig att sprida fred och kunskap om detta, men jag vet också att det inte sker över en natt eller att det går att få alla att inse det, men min grundtanke är att de som inte än vet vart de står i världen i alla fall ska ha ett alternativ till ondskan, jag hoppas det gav dig ett svar på dina frågor'' avslutade han och ett vagt leende lade sig på hans läppar för en stund.

"Väl talat." sa hon lugnt och log svagt åt den ljusa hanen. Hon trivdes redan i flocken och även om hon inte kände alla så väl som hon önskade och att flocken var alldeles ny så kändes det som att hon hade tillhört den i hela sitt liv.

Hon älskade den känslan.

Det fanns bara en person som hon saknade.

Sin mor.

(mamaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa where the bloody hell are ya??? ^^ )

Hon hade inget att säga men det betydde inte att hon inte lyssnade.
Hon kände sig hemma här, bland dessa vargar,
med den här ledaren som den respekterade.
Med den inriktningen.
Det var bra.
Mycket bra.