De dansade himlen, alla färgerna i det stora norrskenet som dragit in över landet. Mellan de stora stammarna låg vinden stilla. Luften var fylld med energi. Varifrån den kom visste ingen. Teorier sade att den kom från underjorden, från Chaibos rike. Andra idéer sade att norrskenet var så starkt att det nådde enda ned till jorden, därav energierna.
Shiva visste inte heller, men han njöt i fulla drag då han nu kände sig mer kraftfull än tidigare. De påverkade honom, alla dessa energier, säkerligen mer än de flesta då han tack vare sina förmågor hela tiden drog åt sig lite kraft ur dem. Och hur vacker var inte världen med alla de färger han kunde se. För de andra sprakade färgspelet på himlen, för honom över hela världen.

Ett skarpt yl kom ur hans strupe. Han hade intagit sin position, ovanpå stenblocken i gläntan. Det var dags, det var tid för en ny samling. Det fanns saker att diskutera, saker att ta itu med. Själv hade han också saker att göra. Han kanske inte hade varit den bästa mentorn åt de små, men med allt som hade hänt, vad kunde de egentligen förvänta sig? Han hade hållit koll på dem, observerat och delat ut kunskap då det hade varit en passande stund för det. Men inte tillräckligt, inte som han borde. De skulle bli hans krigare, det var han som skulle forma dem.
Och sedan hade det kommit ett krig... Ett krig som de hade vunnit, men inte utan förluster. Hans kära Armageddon hade strukit med, gett sitt liv för flocken i den mörkes käftar. En stor förlust, men likaså en sak som inte gick att ändra. Förevigt skulle den bevingade bli ihågkommen som en stor krigare av de mäktiga TBB.

Blicken svepte över området då hans älskade flockmedlemar dök upp, en efter en. Han granskade dem, missade inte en enda av dem. Väntade stillsamt på att de alla skulle ta sina platser så att de kunde höra hans ord.

Hans ögon var strängt fokuserad på den lilla gnagare han jagat upp i trädet. Den påminde honom till viss del om Chayan: lång svans, tofsprydda öron och lika patetisk. Ett ilsket skall lämnade valpen vid tanken på den äldre hannen och fick ekorren att hastigt skynda iväg. Abraxas såg trött efter den innan han sänkte blicken och irriterat smackade med tungan. Chayan. Han hade aldrig riktigt tyckt om honom, och än mindre sedan han nästan fick honom att brinna upp inifrån. Att han även flydde i kriget bara bevisade hur svag och misslyckad han var. Tankarna gick ofrivilligt till Armageddon. Han skulle sakna honom. Visst var han kanske hård ibland, men han hade lärt sig mycket.
    Ett skarpt, kallande yl avbröt tacksamt hans tankegång. De ännu för stora öronen vinklades uppmärksamt åt revirets hjärta. För en kort stund stod han som fastfrusen. Shiva kallade på dem. Nästan från stillastående föll han in i en galopp. Det sista han ville göra var att låta flockledaren vänta, och han ville absolut inte vara den sista att komma dit! Tassarna jobbade och han tog vant ett skutt över en av de rötter som höjt sig ovan jord. När han kunde se alla samlas stannade han tillfälligt upp innan han försatte tassarna i rörelse igen. Hastigt slöt han upp med syskonen. De röda ögonen, som ända sedan norrskenet fått en otydligare färg, riktades skärpt mot flockledaren.

Den unga, mörkpälsade hanen låg intill en granstam. Huvudet var placerat på hans korsade tassar, och de kallt blå ögonen var fäst på det böljande gröna ovan. Det hade varit ett par underliga veckor - oförklarliga krafter hade känts och nu syntes de tydligare än något han skådat på himmelen. Till en början hade allt han känt varit rädsla, men nu hade han förträngt den. Om än det kanske inte var något annat än nyttigt att känna respekt för saker större än honom, än Shiva eller flocken - något större än de någonsin skulle kunna påverka - så ville han inte visa det. Corson hade lätt att skjuta undan fruktan, eller känslor över huvudtaget. Han såg de bara som en distrahering, något som förhindrade hans lärande - istället lät han sig drivas på sina instinkter. Instinkter som sade att han behövde bli accepterad, att han inte skulle bli som Abizou och att Shiva och hans mor en dag skulle se på honom med respekt. Hans syskon strävade efter samma, och han kunde inte förneka den vaga känslan av samspel och gemenskap. Familj var viktigt - det hade Kali lärt honom. Men det fanns en gräns för honom. Han skulle inte låta sina syskon hindra honom från något han behövde göra, något han behövde bli. Intresset för hans syskon var en aning bristande, men han försökte. Det var tydligt på unghanen att han hade narcissistiska drag.
      När ett skarpt yl skar genom skogen, höjde Corson huvudet direkt. Det gick inte att missta sig, det var Shiva som kallade dem. Utan att låta några sekunder gå till spillo reste han sig upp och började ta sig fram emot samlingsplatsen med långa steg. Han befann sig inte så långt borta, och han gissade på att han inte skulle ha några problem med att komma i tid så han kände ingen press att skynda sig onödigt mycket.
     När han nådde den döende gläntan så saktade han av. Det stilla uttrycket i hans anlete höll sig kvar när han mötte Shivas blick. Han slöt ögonen några ögonblick och nickade djupt i en respektgivande hälsning innan han tog några steg längre in i gläntan och placerade sig. Trots Corsons målmedvetenhet om att en dag stå där Shiva stod nu, så hade han egenskaper som gick emot honom hårt. Han var inte speciellt pratglad eller interaktiv av sig, och höll sig på sin utkant i det mesta förutom i träning - där gav han allt för att synas. Han observerade hellre andra än att själva delta, vilket kunde få honom att ses som osynlig även om han inte förstod det själv, för det sista han ville var trots allt att inte bli sedd.
      Tankarna fortsatte tumla omkring i hans huvud när flockmedlemmarna började komma ur skogen för att slå sig ner. Utan något speciellt i blicken såg han på dem, och sedan upp på Shiva. Frågan som inte slagit honom ännu kom som ett hugg i sidan - varför hade han kallat dem?

[Oerhört derp och konstigt, men här kommer det iallafall.]

[Okej, fail flockmöte xD Men i alla fall, detta är just efter kriget, och nu har Shiva en del planer att tala om för sina undersåtar.]


De samlades, och efter att han hade inväntat deras ankomst var det hans tur att tala. Alla blickar var vända mot honom, Shiva, kund över Kaiwood.

"Det är med tungt hjärta jag sänder mina tankar till Armageddon. Han stupade som en sann krigare, och vi ber nu om att Chaibos ger honom frid. Och att Moriko ser efter honom, som sin son, beskyddare av hennes skog och hem."
Blicken hade sjunkit till marken då han talade, för Shiva sörjde sin flockbroders bortgång. De hade inte bara varit medlemar av TBB, de hade växt upp tillsammans, och han hade känt samhörighet med den bevingade hanen, sett denne som en av de närmaste i flocken, och nu var denne borta. Det var smärtsamt, mer än han kunde ana. Det var därför han ville säga några ord, för att Armageddon inte skulle bli bortglömd. Shiva behövde veta att minnet av den bevingade skulle hållas vid liv hos var och en av dem som fortfarande levde bland Kaiwoods trädstammar. Armageddon var en del av skogen, precis som alla andra som var samlade här.

Ett djupt andetag drogs och Shiva såg ut över flocken.
"Vi kom segrande ur kriget, och det gav oss kraft. Trots vissa oväntade händelser och en del förluster, så är vi nu starkare. Det är dags för förändring."
Han sträckte på sig där han satt, fyllde lungorna med luft och kände att detta var en viktig stund. Det var nu det skulle bli ändring, det var nu TBB skulle skriva historia.
"Det är dags att vi blickar utåt. Allt för länge har vi gömt oss i skuggorna bland dessa trädstammar. Vi behöver mer än så. Vi behöver veta vad som händer i landet. Spaningstrupper kommer att sändas ut, med ett enda uppdrag - Att skaffa information. Kunskap är makt, och vi behöver det för att kunna behålla våran position i landet. De som ska genomföra dessa resor kommer att få veta om det."
Ännu var planerna inte riktigt färdiga, men han hade idéer. Det var dags för Kalis avkomma att bevisa ifall de var värdiga att tillhöra denna flock.
"Chayan har lämnat oss, som en förrädare med ett pris på sitt huvud. Det är inte acceptabelt. Jag hoppas att ni ingen nåd visar ifall ni stöter ihop med den svagaste av Nishas ättlingar."
Men det var inte den enda flockmedlemmen den hade förlorat. För efter Armageddons fall ekade en tomhet i flocken som behövde fyllas.
"Armageddon stupade, vilket lämnar en viktig position i flocken öppen." Han fäste blicken på den vita vargen, ättlingen till Kangee. "Ataro, vill du göra mig äran av att bli den nye betan i flocken?"
Han hade respekt för den vite, som visat sig vara både värdig och smart. Det fanns mycket att hämta hos Ataro.

Och med dessa ord tystnade han. Efter att Ataro hade svarat skulle det inte finnas mer att säga. Shiva var övertygad om att den vite inte skulle tacka nej, och han kände att det som behövde sägas hade sagts. Det var klart här nu, allting var klart. De hade ett mål igen, hans undersåtar hade en mening. De var inte längre bara slavar i Kaiwood, de hade syfte. Deras rastlöshet borde stillas genom detta.


[Avslutar sådär om ingen har något att tillägga. Så har ni lite bättre riktlinjer. Kommer att komma upp en tråd i OOC forumet om spaningsuppdrag osv. Så kommer det nog att ordna sig. Så ska vi se till att få den här flocken aktiv igen :'D]

Modfällt slog Abraxas ner blicken i marken. Han kände mer sorg än vad han egentligen ville erkänna. Med en kort suck slöt han ögonen.

Moriko, Chaibos. Snälla...

Han visste inte vad han ville ha sagt. Ta hand om honom? Låt honom få ro? Att Armageddon var någon som kunde ta hand om sig själv var någonting han var väl medveten om, men han ville inte att han skulle sluta som Nisha: en skrämmande vålnad. Då Shiva tog till orda igen såg han upp mot flockledaren. Orden gav honom mod. Han hade rätt: de var starkare. Och även om han själv förlorat sin bar han med sig kunskapen han gett honom. Han skulle träna flitigt för att inte låta allt den äldre hannen gett honom gå till spillo. Behövde han mot förmodan hjälp fanns det andra som kunde lära honom.
    När ordet spaningstrupper nämndes skärptes valpens uppmärksamhet märkbart. Han ville så gärna hjälpa till, visa sig värdig, men var osäker på om Kali skulle låta honom.
    "Jag hoppas att ni ingen nåd visar ifall ni stöter ihop med den svagaste av Nishas ättlingar."
Han hoppades att han kunde vara den som fann honom först. Tänk bara nöjet att få ge tillbaka för flocken och på ett personligt plan. Ja, om ingen annan hittade och dödade Chayan först skulle han göra det till sitt personliga uppdrag att avsluta hans liv.