"Väntar vi på någon?" sa Katya enbart för att se till så alla säkert var medvetna om att Aleksander var sen. I det lilla sällskapet var broderns frånvaro som en strålkastare i mörkret. Nästan i samma sekund som hon yttrat sig hörde de hur någon sladdade fram mellan klipporna, och ett ögonblick senare dök Aleksander upp med andan i halsen. Att han var sen förhindrade dock inte honom från att flina stort - stort och dumt, fyllde Katya irriterat i.
     "Dåså", för en sekund svepte Katya med blicken över valparna innan hon vände den framåt, "Då går vi då?" Hon väntade inte på några invändningar. Valparnas mamma hade redan tagit farväl av dem, och dagsljuset skulle inte vara för evigt. Det var dags för den lilla patrullen att röra på sig.

[Jag tänkte inte lägga till mer med Katya, men fritt fram för andra! Öppet för alla som vill med.]

Aleksandr var laddad färden, men hade ändå lyckats försova sig på något sätt. Äh, vad gjorde det väl att vara lite sen? De hade hela dagen på sig!
     Han flinade som om han inte gjort något fel när han anlände till gruppen, som till hans förtret redan samlats. Han hade andan i halsen från att ha sprungit så fort han kunnat till mötesplatsen. Valparna var redan samlade, och såg så duktiga och ordentliga ut där de såg på dem med förväntan. Nåja, kanske var de lite morgontrötta. Han tyckte sig kunna se Hassel försöka kväva en gäspning.
"Ja, nu går vi!" tjoade Aleksandr och försökte tagga den lilla gruppen. "Ert första uppdrag! Är ni inte taggade? Okej, hur gör vi, vi kan väl alla gå två och två, tappa inte bort er kompis. Hassel, Lurlei, och så Timo och Poppel. Katta du kan väl gå först?"
Han gav sin rediga, punktliga syster ett snett flin.

Lurlei kunde knappt stå stilla för att hon var så uppspelt, sitt första uppdrag! Det var bara till Civitas, och med eskort, men utan mamma och de skulle få gå själva hem. Hon möte Timos blick och log brett, han var tydligt lika bubblig som hon. Då Aleks anlände, lite sen, och genast satte igång med ett pepp-talk kunde hon inte hindra ett uppspelt tjut. Men det tog slut mitt i då hon hörde fortsättningen på meningen
"Nääääeeee"
Det här var ju nästan i höjd med mammas bjällror. Och det var såklart inger fel med Hassel, han var den snällaste och mysigaste personen hon kände, men hon vill faktiskt gå med Timo.
"Du skämtar?! Vad är det här för förtryckarbeteende? Du är ju värre än morsan... snälla säg att det va ett skämt"
Hon gav sin bonusbror en missnöjd blick men bytte taktik mitt i och förvandlade sin uppsyn med ett brett inställsamt leende. Som för att understryka ett snääääälla.

Den ljusa äldre valpen satt spänt och väntade. Snart skulle dom gå på deras egna första lilla äventyr. Visserligen hade dom alla följt med Ayira någon gång var när hon var på sina ärenden men denna gång var det annorlunda. Dom skulle få gå själva hem, själva! Det var så häftigt att Poppel vibrerade vid tanken av dom själva mot världen.
Plötsligt hördes ett otympligt klampade och en Aleks trampar fram. Dom tvåfärgade ögonen tittade stort på honom och hon tackade Moriko att han kom. Att bara ha Katya som ledare skrämde henne mer än att gå själv i mörkret. Katya och Mara, det var två läskiga ena.
När Aleks ropade upp parordningen stelnade alla Koga valpar, förutom Hassel. Han tittade lyckligt runt om sig med en viftande svans. "Du skojaaaar" muttrade Poppel fram och gick fram till sin bror. Hon älskade sina syskon men inte så mycket, iallafall inte alla stunder på dagen.

Han uppskattade inte att bli väckt, hade aldrig gjort, och allra minst så pass tidigt. Äventyrslusten hade dock snart tagit över då han insett vad idag var för dag. De skulle få besöka Civitas, och utan mamma! Visst, Alek och Katya gick med dem dit, men de var rätt okej, speciellt Alek. De skulle få utforska och sen gå hem själva! Det var den mest spännande delen. Äntligen lite frihet. Han skulle få visa hur duktig och modig han var. Timoteij; äventyraren.

Alek var sen, till ingens förvåning. Det som störde Timo mest var insikten att han kunnat sova lite längre, men det var okej, bara de gick någon gång! Helst innan mamma kom på att hon inte ville släppa iväg dem själva. Eller att de skulle tvingas bära de där förbenade bjällrorna igen. Han skulle för alltid skämmas över det, eller möjligen förneka att det hänt.
Han delade en uppspelt blick med Lurlei och trampade ivrigt på stället. Kom igen då! Låt oss gå!
Han var så pass uppspelt vid det här laget att han inte ens brydde sig i att bli uppdelad i par med sin ena syster. 
Vilket äventyr det skulle bli, åh så han såg fram emot det!

| Don't mind me, slinker in här mest bara för att konstatera att han var där |