Tiden tycktes ha passerat i en trög och sölig takt. Nätterna kändes löjligt långa och dagarna alldeles för korta. Men, trots den rädsla som hungrigt åt av tikens energi och fick henne att ständigt känna sig utmattad, kunde hon inte släppa tankarna på demonen hon mött den månklara natten. Alldeles för många gånger hade hon ställt sig frågan om hur hon egentligen lyckats fly med sitt liv i behåll men inga vettiga svar hade kommit från grubblandet. Tankarna hade hon gång på gång processat i huvudet med hoppet att hon skulle finna något av vikt, något som kanske kunde hjälpa henne om den skulle dyka upp igen. Men där fanns ingenting.
Den måste ha låtit henne gå, så var det. Men av vilken anledning? Av vilken orsak? Hon kände sig så bortkommen och villrådig. Som en blek skugga av sitt vanliga jag. 
Tiken kisar genom det solljus som sökte sig genom trädkronornas öppna fält med ett missnöjt uttryck i det långdragna anletet. Hon behöver finna större kunskap om dessa demoner, finna någon som kan mer än den blygsamma mängd hon själv lyckats samla på sig genom åren. Hon reser sig och höjer nospartiet till luften för att vädra genom skogens lukter. Doftsinnet var inte mycket till att ha i det här fallet, och inte heller hörseln då hon mindes hur varelsen tagit sig fram till henne utan att lämna ett endaste ljud i sitt följe - samtidigt som hennes syn inte var mycket att heja över under dygnets ljusa timmar. Precis som dom så skydde hon ljuset. Det stack i ögonen och sänkte hennes synförmåga avsevärt och av den justa anledningen kan hon inte fortsätta ha det så här. Hon behöver finna ett sätt för att känna trygghet under mörkrets timmar igen och kunna mota bort honom ur sina tankar.
Vrenen, med alla sina typiska kännetecken för rasen, börjar i en sakta mak vandra längst med de platser där jordgolvet låg upplyst av solens värmande strålar.