Några dagar hade gått sedan Achak hade hjälpt honom att dra ut alla de taggar som penetrerat hans käft och ansikte efter mötet med piggsvinet. Nu hade många av såren blivit infekterade av den kvava luften och Trians ansikte var allmänt sårigt och svullet. Tungan hängde utanför munnen när den store bergsvargen smidigt tog sig fram över bergsområdet. Han skulle aldrig riktigt vänja sig vid Numooris årstider, även om det var svalare här i Norspiret än på andra ställen han varit på.
     Såren i ansiktet bultade och var alldeles varma. Kanske var det inte bara sommaren som orsakade det plötsliga hetta som sköljt över Trians kropp? Kände han efter så hade han nog känt sig lite hängig senaste dagarna. Han kom fram till fästningen och slog sig ner vid ett stort stenblock. Eller slog sig ner och slog sig ner, den stora kroppen orkade inte riktigt lägga sig ner graciöst utan han mer eller mindre ramlade ihop. Han drog en djup suck och slickade sig om nosen. Solen hade börjat gå ner bakom trädtopparna. Han hade inget emot att spendera natten här under stjärnorna. Han vilade det stora huvudet mot tassarna och slöt trött ögonen. Infektionen stred i hans muskulösa kropp, men kanske kunde den avleda hans sinne från de annars så blodiga mardrömmarna?

Eftermiddagen hade Timo tillbringat med syskonen i vanlig ordning. Lekt, hittat på hyss och tränat. De hade gillrat en alldeles utmärkt fälla för den intet ont anande Rhys som kanske inte varit helt schysst. Han hade åtminstone inte blivit så värst glad. Han kunde vara så grinig ibland, såg inte det roliga i det hela. 
Syskonen hade sprungit åt varsitt håll för att försöka komma undan bestraffning och än så länge så hade Timo lyckats hålla sig utom synhåll. Han hade tagit sig ut utanför fästningen och hade tänkt hålla sig där tills det hela lugnat ner sig. Ett gott skratt hade de fått sig, och resterna av uppståndelsen kunde fortfarande synas på det leende som låg på den ungas läppar.
Han fick syn på den stora, nej gigantiska, flockbrodern Trian på håll. Trots att hanen varit med i flocken en tid nu så kunde valpen inte komma på ett tillfälle då de faktiskt pratat, eller busat, med varandra ordentligt. Det måste det bli ändring på.
I sann Timo-anda så fylldes hans hjärna genast av miljoner olika idéer på hyss och spratt. Skulle han överraska honom genom att hoppa på honom? Kanske smyga fram? Låtsas vara någon annan? Möjligheterna var oändliga.
Då han kom närmare och fick en bättre syn på hanen så stannade han tvärt till och alla lekfulla uttryck försvann med vinden. Han såg inte okej ut. Hans ansikte var alldeles fel, typ stort och missfärgat. Det fick honom att tveka på stället en stund. Ville han kanske vara ensam? Eller behövde han hjälp? Kunde han hjälpa honom? Vasilisa hade ju sagt att han hade den där helande kraften, men hur fungerade den ens? Var den lika värdelös som han trodde eller kunde den vara användbar?
Efter några sekunders överläggning med sig själv så tog han modet till sig och gick fram till hanen.
''Hur är det Trian? Du ser...sjuk ut?'' sade han med en något osäker stämma och stannade upp en liten bit ifrån honom.

Trian klippte till med de ludna öronen när Timos röst väckte honom ur den febriga slummern. Han öppnade ena ögat och drog svagt på den svullna mungipan. 
     "På ditt ansiktsuttryck hade man ju kunnat tro att jag var döende" skrattade han kort och hest fram. "Det är lugnt bror" försäkrade han valpen och slöt ögat igen. 
     "Men ett tips: lek inte med piggsvin för då ser du ut såhär efteråt" Jamen lite storebrodeligt ansvar kände han väl ändå att låta sitt svullna nylle bli en varning för valpen. 
     "Du har inte lust att hämta lite vatten till mig? Munnen känns som sand" flämtade han. 
     Vinden lekte genom hans tjocka päls och han drog en djup suck. Ansiktet värkte och hettan i hans skinn verkade bli värre och värre. Kanske vore det bra att lyckas ta sig in till svalkan i fästningen?

Han skrattade till, relativt glädjelöst, till det Trian sade. Piggsvin visste han inte riktigt vad det var för djur, men av skadorna han dragit på sig så gjorde nog Timo bäst i att följa hans råd. Det såg ut att göra ont det där.
''Åh visst! Det kan jag'' svarade han ivrigt till flockbroderns fråga om att hämta vatten till honom.
Han älskade att känna sig behövd och att kunna hjälpa till med saker. Om det inte var sysslor som att städa. Usch, den sysslan kunde mamma få behålla själv. Så tråkigt.
Han vände sig om och var precis på väg att springa tillbaka in i fästningen, eventuell väntande bestraffning till trots, då han stannade till mitt i ett steg och vände huvudet tillbaka till Trian.
''Asså...jag har ju den där kraften som kan läka sår typ. Helande eller vad Vasilisa nu kallade det, men jag vet inte hur den funkar''. Stämman var lugnare och lite tveksam vid det här laget. ''Jag vet inte om det funkar på sånt där, men jag kan testa om du vill?'' fortsatte han och gestikulerade med ena tassen mot hans ansikte när han vänt sig om.
Ärligt talat så hade han inte den blekaste aning om hur han skulle göra, det hade ju bara skett av sig själv när han helat Hassel. Men det kunde väl inte skada att testa, eller? Det lät rätt safe, med ett mesigt namn som helning så kunde det väl knappast vara till någon skada. Det hoppades han i vart fall.

Trian lyssnade knappt på vad Timo sa, hans ord verkade försvinna bort i förvirrade febertankar. Men något om helande. Trian öppnade långsamt ögonen, blicken var glansig och rödkantig. Hans födelseflock hade haft en schaman, en tik som kunde hela de mest fruktansvärda skador. Om hon bara hade kunnat ge liv åt de döda. Om hon bara kunnat återliva Valendria. Då hade Trian aldrig varit här, aldrig legat flämtande framför en stenborg och bett unga Timo om hjälp. Det låg ändå något sorgligt över tanken att aldrig ha fått träffa Timo, Timo med den hjälpsamma blicken. 
     "Så länge du inte förtrollar mig till en padda eller något" sa han hest med ett trött flin vilande på läpparna. "Eller ger mig betar i ansiktet, det är inte heller så sexigt" Minnena försvann för ett ögonblick till Janos och Zaria. Zaria. 
     Trians stora huvud vilade tungt mot marken. "Men jag litar på dig, så kör på pysen" uppmanade han och slöt ögonen igen. Infektionen slet i hans annars så starka kropp.

Han skrattade till igen, denna gången mer roat.
''Jag tror inte att min kraft är så rolig, sorry'' svarade han samtidigt som han tog sig fram till Trian. 
Vad han visste så kunde den inte göra några av de coola saker som han drömt om att kunna. Han hade alltid föreställt sig att han skulle få någon verkligt cool kraft så som eld eller sten, så hade han fått helande av alla ocoola grejer. Han var väldigt besviken. Den kunde säkert vara hjälpsam, men rolig? Nja.
Han kunde dock inte undgå att känna att han ville försöka hjälpa honom om han kunde. Kanske hade hans mamma rätt i att hans släkte ofta drevs av en vilja att hjälpa andra.
Han väntade tills Trian hade gett honom tillåtelse innan han försiktigt lade en av sina tassar över den svullna nosryggen och slöt sina ögon. 
Till en början så kände han ingenting annat än den fysiska känslan av beröring under tassen, men han försökte att fokusera på hur Trian vanligtvis såg ut. Han öppnade ett öga lite halvt för att se om det gjort någon skillnad, men nej, han såg lika bedrövlig ut.
Hur var det meningen att han skulle göra det här? Kanske fungerade det bara av sig självt när kraften kände för det och inte när han ville det?
Sedan så var det något som ändrades. Det var som att han kunde känna vad som var fel i hans ansikte, som om han kände ansiktets olika delar till och med!
Han drog åt sig tassen. Känslan hade överraskat honom, kanske till och med skrämt. Vad läskigt det kändes när det var så fel, inte undra på att Trian såg så ynklig och svag ut. 
''Förlåt, jag har inte gjort det här förut, inte så här. Det kändes konstigt, som om jag kände hur fel ditt ansikte var, inte bara såg!''. Stämman var smått uppjagad, men det hela ersattes snart av en beslutsamhet, han skulle lösa den där labyrinten, om så det tog honom timmar. ''Jag ska klara det...'' viskade han och lade tassen över honom igen. Kraften skulle inte få vinna över honom.
Efter att ha stått där ytterligare en liten stund, efter att ha försökt med diverse metoder för att få de trasiga delarna att återgå till sitt normala läge så tog han ett stapplande steg bakåt och slog ner rumpan i marken.
Han vände upp blicken mot Trian. De flesta såren hade slutit sig och ansiktet såg inte alls lika svullet ut längre. Det var inte helt återställt, men det såg inte riktigt lika inflammerat ut längre åtminstone.
''Jag tror det blev bättre?''. Det såg bättre ut, han hoppades att det kändes bättre också.

Den stora bergsvargen låg stilla med slutna ögon och lät den yngre hanen utföra vad han nu tänkte göra. Trian hade blivit helad en gång förut, när han och Riveri stött på en björn förgiftad med raseri och där Trian gjort allt för att försvara sin syster. Riveri hade klarat sig undan med några skråmor, men Trian hade fått livshotande skador och flockens schaman hade fått arbeta med honom en hel natt innan flocken kunde pusta ut. Sedan dess hade Trian haft en sådan tacksamhet inför den helande kraften, tänk om han fått den istället för mörkret. 
     När Timo så skrämt ryckte åt sig tassen blev Trian för ett ögonblick rädd för att han sett den mörka sidan hos Trian. Det fruktansvärda brott som hans födelseflock anklagat honom för. Blodet, mörkret, sveket. Men nej, inte kunde väl helare se sådant? Eller kunde de? Trian såg på Timo med febrig blick. Hade Timo sett Trians trasiga själ? Men nej, han verkade inte ha gjort det. I alla fall sa han inget om det. 
     Återigen slöt han ögonen när Timo vilade sin tass mot honom. Han kände ett lugn som spred sig i den muskulösa kroppen. Som de varma källorna i norr svepte Timos kraft in honom i ett silkestäcke. Ansiktet brann. Han öppnade de ljusblå ögonen och såg på Timo. Febern kändes inte lika het och ansiktet bultade inte alls som innan. 
     "Vem är du?" spelade han förvirrat och såg sig omkring. Trian kunde vara en riktigt bra skådespelare. "Vart är jag?" Jamen lite kunde han väl få skoja? Skrämma honom lite, sådär storebrorsaktigt.

Ja, vid närmare inspektion så såg det helt klart bättre ut. Han kunde inte låta bli att känna sig lite stolt över vad han klarat av ändå, sådär i hemlighet. Det kanske inte var like fränt som sprakande eld eller lika episkt som att bända självaste marken, men hand hade hjälpt en broder, och det var ju alltid någonting bra. Kanske var det tillräckligt, för stunden åtminstone. 
Då de något förvirrade orden lämnade Trian så satte sig en knut i Timos mage för en kort stund. Vad hade hänt? Hur kunde han ha glömt allt? Var det hans fel? 
Men nej, han spelade nog bara honom ett spratt i vanlig ordning. Trian var rätt känd för sina mer eller mindre opassande skämt. Hade det varit någon annan så hade han kanske varit orolig, för han blev absolut inte lurad nu, nejdå. 
Timo puttade till Trians skuldra med ena tassen. ''Men sluta, inte snällt hörru!'' utbrast han och skrattade lite kort.
Typiskt Trian. Fast, i hemlighet så gillade han faktiskt det grå jätten. 
''Hur känns det då, asså på riktigt?'' frågade han efter en stund. Han var ganska nyfiken på svaret faktiskt.

Trian flinade brett, hävde sig upp från marken och sträckte sedan på den stora kroppen. Ruskade på den så det flög små barr och småsten överallt som alltid lyckades hemstadga sig i hans tjocka, askgrå päls. Han gjorde någon överdrivna grimaser för att liksom stretcha ut ansiktet, men mest för att locka till skratt kanske. Han var ju en clown längst inne. 
     "Är det meningen att jag bara ska se i svartvitt?" Han kisade lite med ögonen innan han återigen flinade skämtsamt. "Nä, men seriöst, det känns mycket bättre faktiskt" nickade han och knuffade storebrorsaktigt till Timo med skuldran. "Tack bror" 
     Visst värkte ansiktet lite fortfarande, men febern var som bortblåst och han kände hur styrkan sakta kom tillbaka. "Imponerande att du klarade det hörru. Jag var ärligt talat lite skraj där ett tag" retades han med ett varmt leende. "Jag är stolt över dig Timo" Hans ord var genuina. "Har du helat många innan eller var jag ett ovetande första offer?"

Då Trian reste sig upp så slogs Timo ännu en gång av hur otroligt stor han var, speciellt från hans valpperspektiv. Hur stor skulle han själv bli? Mamma var ju inte så värst stor, inte i jämförelse, men pappa hade han ju aldrig träffat. Kanske han var stor och respektingivande som Trian? Kanske han var en stor och mäktig krigare om en dag skulle komma och hämta honom så han kunde lära sig allt vad han visste? Att drömma gick ju.
Hans ansikte sprack upp i ett stort leende och svansen dansade fram och tillbaka då Trian tackade honom för hjälpen, och att det kändes bättre. Det var en bra känsla, att ha kunnat vara till hjälp. Att hans kraft faktiskt var användbar ibland.
''Varsågod!'' svarade han, kanske lite för entusiastiskt. Hans ringa ålder tydlig för en stund oavsett hur vuxen han försökte verka annars.
''Eh ja, asså jag har väl testat lite på små sår och så. Det entusiastiska uttrycket slätades med ens ut och ersattes av ett mer osäkert ett. ''Men ingen skadar ju sig typ, så kan ju aldrig testa!'' utbrast han med en vag irritation innan han kom på sig. ''Inte för att de borde skada sig, men äsch, du fattar''.
Hur skulle han kunna bli bra på något om han aldrig fick öva och testa? Det var inte lika lätt som för alla andra som kunde använda sina krafter när de ville minsann.

Trian skrattade roat till när Timo verkade önska att fler skadade sig så han kunde öva mer på sin kraft. 
     "Jag kan komma på några som jag kan råka fälla krokben för om du vill träna" flinade han pillemariskt. "Lite skrapsår har väl ingen dött av, hm?" 
     Han drev givetvis. Även om det fanns några han inte hade gråtit för om de råkat snubbla på nosen.
     "Men hey, jag har en plan!" utbrast han plötsligt. "Kaniner" sa han och såg uppspelt på Timo som om Timo magiskt skulle kunna läsa hans tankar och förstå hans, enligt hans tycke, briljanta plan. 
     "Alltså, jag tänker såhär; kaniner, för det första, gott" han höjde menande på ögonbrynen. Vems mage ratade kaninkött liksom? "För det andra; det kryllar av dem så de är lätt att få tag i" fortsatte han "plus, de är rätt lätta att riva och jag menar borde inte små kroppar vara lättare att hela eller? Jag har ingen aning, jag kan ju inget om helande egentligen, men känns logiskt? Så om jag och du drar och jagar lite kaniner, så kan du väl träna på att hela dem typ? Lyckas du kan de få springa vidare och kanina sig i alla sina lyckliga kanindagar, lyckas du inte så kan vi ha kaninbuffé?" 
     Trians ögon lyste av påfund och pepp. Han tyckte verkligen att han hade kläckt något superbra. "Eller är du en kaninälskare?" 
     Han kisade smått med ögonen och låtsades betrakta Timo vääldigt noga. "Du ser lite ut som en kaninälskare om jag ska vara ärlig Timo, säg att du inte är en sådan 'men kaniner har också känslor'-kille" retades han.

Han skrattade roat åt hans kommentar om att lägga krokben på andra. Det hade varit en syn, men kanske inte så snällt. Kanske om de varit dumma, då hade de väl förtjänat det. Fast ville han hjälpa de som varit dumma? Det visste han inte riktigt.
Hans tankebanor avbröts tvärt då Trian utbrast något om kaniner. Öronen spetsades och han lyssnade intresserat på vad han hade att säga. Jaga kaniner. För att hela dem. Fungerade det ens? Det lär helkonstigt, men samtidigt intressant. Och han tackade inte nej till lite kaninkött hur som helst. Han skulle precis till att svara innan Trians retsamhet kom tillbaka.
''Nej såklart inte!'' utbrast han upprört till svar. Fast var det sant? Hade de känslor? Han ville inte erkänna att han funderade över det så han vände tvärt på sig och började gå, bort från fästningen. ''Kommer du eller slöfock?''. Det var dags att jaga kaniner.

Trian log förtjust när Timo verkade haka på hans briljanta plan. Han travade med enkelhet ikapp Timo och gav honom en storebrorsaktig knuff i sidan. 
     "Hey, vem kallar du slöfock?" flinade han varmt.
     Han längde på stegen och ruskade på sig i farten så damm och jord flög kring honom. Han älskade hur kraften återvände till hans stora kropp. Hur hjärtat återigen slog med styrka och hur smärtan i ansiktet var ett minne blott. 
     "Och förresten, glöm inte att tacka mig sedan när du blir en grym helare på grund av mig okej? Kaniner, här kommer vi!" 
     
[Avslutat]