[Nilo och Haru. Öppet.]

Mitt på dagen, ingen särskild dag alls, hade två olika tikar råkat stöta på varandra i skogen. Nilo hade nästan blivit rädd först och trott att hon träffat på en liten demon eller liknande, men tiken hon hade mött hade mest haft oturen att helt enkelt vara rätt ful. Det kunde ju inte hon rå för. Nilo hade lärt sig att ibland kan man behöva ha lite överseende med att alla faktiskt inte är renrasiga.

Enilorac satt och tittade på vargen framför henne med lättare avsmak, samtidigt som hon filade klorna på en sten.
"Så, Haru... Vart kommer du ifrån om jag får fråga." Sa hon snorkigt. Hennes fråga antydde egentligen lite mer till vad Haru hade för blod i sig, men det var samtidigt rätt uppenbart att det kunde va lite vad som helst i henne. Svartvargen mådde nog bättre av att inte få ett ärligt svar på den fråga.
"Jag menar, vad du, jag menar vi, är, behöver ju inte ha betydelse för vem vi är, man kan ju va fin, på insidan.. också." Hon log lite torrt samtidigt som hon studerade resultatet av hennes kloslipning emellanåt.

Helt ärligt så var Haru inte säker på vad det var hon blängde på. Den lilla svarta vargen som hon råkat på hade gått från att vidögt stirra när Haru först hade uppenbarat sig, till att glappa hejvillt med käften. Hon var inte helt säker på när de hade utbytt namn, eller om de ens hade delat någon slags hälsningsfras. Inte för att Haru brukade bry sig om det, men Nilos pladder gick lite för fort för att hon skulle hänga med. Hon förstod dock en förolämpning när den riktades mot henne.
     Haru hade varit på väg att svara när Nilo fortsatte. ”En hetare plats än din kalla lilla stjärt kommit från i alla fall”, morrade hon skarpt genom blottade tänder. Ett flin ryckte i hennes mungipor. ”Säg mig, tog det lång tid att gräva sig fram ur svartstrand? Jag menar, det där”, hon gestikulerade med ena tassen i Nilos generella riktning, ”ser lite ingrott ut.”

Nilos ögon smalnade och hon svepte svansen runt hennes tassar. Hon snörpte på munnen och sneglade ner på Harus tassar. Ve och fasa. Hon lyfte snabbt blicken igen. Hon tänkte inte kommentera något. Det var ingen idé att tjafsa med varelser av lägre intelligens. Men hon kunde samtidigt inte låta bli, hon var så förödmjukad.

"Maaw, ja min pappa var ju inte en igelkott åtminstone." sa hon med sitt resting bitch face.

Haru skrattade, högt och hårt. Med blicken fortfarande spänd i Nilo stegade hon närmre, tornade över den betydligt mindre vargen. Hon sänkte huvudet till strax över den andras ögonhöjd.
     ”Tror’u du är klipsk va?”, svarade hon med mullrande stämma. ”Tror’u du är tuff? Som förolämpar min pappa? Tror’u det, va?” Luften tycktes plötsligt tung, fylld av spänd energi. Det sprakade av en hotande elektricitet i Harus fäll. Den redan spretiga raggen reste sig ytterligare.
     ”Du är inte mer än en liten fläck koda mellan tårna. Slår vad om att dina föräldrar tappade bort dig bland mängden svarta idioter i det här landet. En till liten skit i mängden.” Haru såg att Nilo tänkte svara, såg orden formas på den fula lilla tungan. Men där fanns en sekunds tvekan i den svarta vargens tidigare flöde, och Haru gav henne inte chansen att få in ett svar.
     ”Ha’ru inget bättre, lillskit?”, fortsatte Haru med en morrning. Ett plötsligt ljussken blixtrade förbi. En elektrisk stöt slungade med en skarp knall mellan Haru och marken vid sidan om de båda vargarna. ”Hur tuff tror’u att du är, va? Kom igen-”
     Innan Haru hann avsluta sin mening ljöd ett förargat morrande bland träden vid sidan om dem. En mörk skepnad reste sig bland snåren en bit bort. Den kom emot dem, massiv och hotfull. Dess ansikte var rynkat i vrede, dess steg kraftfulla och dess röst stark. Haru hade känt björnens doft tidigare, men hade glömt den igen när Nilo distraherat henne med sitt fördömda pladder.
     Haru vände sig bredbent bort från Nilo, emot björnen. Hon övervägde inte tanken att backa. Den fanns inte som alternativ i hennes huvud. Hon hade ändå inte hunnit, för i nästa ögonblick slängde sig den stora besten över de båda vargarna. Haru dök åt sidan, utan tanke på var Nilo befann sig. Redo att gå till motanfall med blottade tänder och elektriciteten sprakande i fällen.

Nilo var förskräckt över att ha den här ociviliserade vilden i ansiktet, men snart såg man äkta rädsla i hennes ansikte.

"IIIIIIIIH!!!" Hon skrek och snabbt kastade sig åt sidan och började springa iväg skrikandes. "EN BJÖRN!! EN BJÖRN!!!" Nilo flydde utan skam i kroppen, fullständigt fylld av panik och helt förlorat all form av vett. Hon tänkte inte stanna och prata med nån gammal mördarbjörn.

Björnen brölade uppretat när Haru's träffade den i sidan, och försökte skaka av sig den tunga vargen. Men snart såg han den högt låtande irriterande vargen som försökte fly. Och satte av efter så fort en björn förmådde springa.

Nilo hade tänkt börja sakta av när hon sneglade bakåt och sen den enorma björnen komma springandes efter henne, med Haru fortfarande hängandes över sig. Hon skrek högt igen och började springa fortare. "HJÄLP!! GÖR NÅGOT, JAG KAN INTE SLÅSS!!!"

Haru tappade greppet om björnen efter ett par språng. Hon gled ner längs dess sida, slog i marken och blev trampad i bröstet av en massiv labb. En elektrisk stöt passerade mellan hennes kropp och björnens ben, men efter ett stapplande steg fortsatte björnen utan större hinder. Haru fann sig själv snabbt på tassarna igen, vildsint morrande. Hon hostade hårt innan hon lyckades dra in luft i lungorna. Hon satte av i långa språng efter djuret. Inte att en förbannad björn skulle få trampa ner henne och komma undan med det!
     Den lilla vargen skrek oavbrutet, en blandning av rop på hjälp och panikartade skrik. Björnen hade precis kommit ikapp Nilo när Haru dundrade ifatt. Hon hade släppt elektriciteten för nu, och bytt till sin andra kraft. Mossa slets upp under hennes tassar när Haru bromsade, och hon slängde sig mot björnens nacke på nytt. Hoppet såg för enkelt ut för en varg av hennes kraftiga kroppshydda. Hon bet i björnens lösa nackskinn, och när hon av momentumet tumlade över på dess andra sida ökade hon sin egen gravitation. Hon slogs själv i backen med en onaturligt hård smäll, och slet i rörelsen med sig björnen till marken.
     Fortfarande med lätt svårighet att få ner tillräckligt med luft i lungorna efter att ha blivit trampad så tog det dock längre tid för Haru än vad hon tänkt att komma upp och undan. Istället för att själv vara först på fötter igen så fann sig björnen snabbare. Haru försökte att snabbt slita tillbaks besten till marken med sin kraft, höjde hur gravitationen påverkade dess bakben, för att ge sig själv tid att komma upp innan hon bytte tillbaks till elektriciteten.

Nilo hade stannat upp och vände sig om på ett mer säkert avstånd och beskådade den underliga scenen. Haru var sannerligen en kapabel krigare, och hon såg ut att ha väldigt.. speciella krafter, med tanke på björnens märkliga beteende. Nilo svepte med svansen och började sakta vandra tillbaka mot striden med ett nöjt leende i ansiktet. Haru var kanske ingen skönhet, men hennes kvalitéer var tydliga, och Nilo kunde bara bli imponerad av att se björnen ha svårigheter med att stå upp. Det dunsade högt när björnen till slut tappade balansen helt och tycktes utan anledning nästan kastas omkull och Haru fick goda möjligheter att kasta sig över odjuret.

“Bra där, fortsätt så.” Sa hon lite uppmuntrande samtidigt som hon hade satt sig bekvämt och passade på att fortsätta fila klorna mot en ny sten hon hittade medan hon njöt av underhållningen.

När Haru kom upp föll Björnen omkull på nytt, sliten till marken av hennes kraft. Hon slängde sig över den med en våldsam morrning. Dregel glimmade genom luften efter hennes käkar. Hon låste tänderna i björnens hals. Dess stora labbar slog hårt emot henne. Klorna lämnade djupa märken över hennes kropp. Hon släppte gravitationen igen. Elektriciteten sprakade till liv med en skarp knall. Luften fylldes av ett ljudligt fräsande, hotfullt och brännande. Björnen ryckte spasmiskt under Harus hårda grepp, innan den blev stilla.
     Tystnaden som följde var påtaglig. Harus andetag var tunga, morrande, när hon släppte björnen. För ett ögonblick såg hon bara på djuret, innan den vilda blicken sökte sig till svartvargen.
     ”Du!” morrade hon argt. Den lilla skiten hade satt sig en bit bort, lika nonchalant som förut. Som om hon inte alls precis hade sprungit i vild panik, skrikande åt någon att rädda henne. Haru tog ett tungt steg emot Nilo, endast för att upptäcka att ena frambenet inte bar riktigt som det skulle. Hon haltade djupt innan hon fångade upp vikten igen. Det blödde ymnigt från ett sår i hennes överarm. Fällen fläckades rödare än vanligt på flera ställen där björnens klor eller tänder kommit åt. Haru blev ännu argare. Hon spände blicken på nytt i Nilo.
     ”Hörru du! Det här är ditt fel din lilla skit!” Haru blottade tänderna i en hård morrning. Haltande stegade hon emot svartvargen, så hotfullt det nu gick på ett skadat ben.

Nilo hade följt matchen med spänning, och imponerades ärligt av bestens stridskunskaper. En sån varg som vore bra att ha i sin närhet.

Nilo stannade upp plötsligt upp i sin klofilande rörelse när Haru talat och hon såg sig förvirrat om. Hon insåg att det bara var de två där och att besten, inte björnen alltså, talade till henne. "Va menar du mig?" Hon skrattade nervöst. "Kan inte komma ihåg att jag försökte attackera oss, men som tur va så hade vi ju dig här, du som är så.. stor och stark, som kunde klara det här utan större problem. Se på dig, du är ju en.. hjälte! Den där björnen var ju ingen match för en sån som dig." Hon reste sig och backade några steg av ren reflex.

Haru saktade inte på sina bestämda kliv förrän hon kommit närmre svartvargen igen. Nilo pladdrade på, ett oavbrutet flöde av ord. Ord som strök Harus ego medhårs och berömde henne som stor och stark och farlig. Särskilt farlig, poängterat hur björnen inte hade någon chans. Haru stannade upp när frambenet hotade att vika sig under henne igen. En sån liten skit som Nilo skulle minsann inte haft någon chans. Hon frustade ilsket, spottade blod ur munnen utan att släppa den lilla vargen med blicken.
     ”Klart den inte var nån match”, morrade hon, när Nilos ord långsamt trängde genom Harus huvud. Var det beröm eller en förolämpning? Hade Nilo trott att Haru inte skulle klara sig mot en björn? Svartvargen försökte diskret öka avståndet mellan dem båda. Haru registrerade det inte förrän Nilo redan hade backat ett par steg.
     ”Hörru!” brummade hon argt och höjde huvudet. ”Vart är du på väg tror’u? Se’ru det här eller?” Haru stegade efter Nilo igen, och knyckte demonstrativt med nacken åt sitt blödande ben. ”För att du sprang som en liten råtta! Jag ska minsann-!” Hon avslutade aldrig meningen, utan kastade sig istället efter den lilla vargen. Klumpigare än tänkt, på det skadade benet.

Nilo började genast att sätta av i hög fart med ett litet skrik när hon såg att den stora klumpedunsen till varg kastade sig mot henne. Tack och lov att hon var skadad efter striden. Nilo kastade en blick bakåt. Hon nickade mot Harus skadade ben. "Du bör nog se över det där benet, så det inte.. Ruttnar eller nåt." Nilo snubblade nästan över en rot men såg till att inte ramla nu.
"Det var kul att råkas, men jag måste visst gå nu. Många björnar att döda på annat håll." Hon fortsatte röra sig bortåt, raskt, och höjde på rösten ju längre bort hon kom. "Himla bra jobbat idag! Verkligen toppen. Jag kommer höra av mig nästa gång jag behöver en stor stark varg som du, vi var ett bra team. Adjö!" Hon vände sig sedan om och man såg hennes svarta rumpa försvinna in i skogen.

Nilo var för snabb för att Haru skulle hinna ikapp henne på det skadade benet. Hon röt förargat en samling väl valda ord efter råttan, innan hon tvingades stanna. Hon blängde efter Nilo en lång stund. Det var med tunga andetag mellan hårda morrningar som Haru slutligen vände om och haltade tillbaks till den döda björnen istället. Fördömda kräk till varg. Många björnar att döda! Lillskiten hade inte gjort annat än skrika som en valp! Ett frustrerat skratt slapp mellan Harus käkar när hon tungt sjönk ner på marken bredvid björnen för att se över sitt sår.

[Avslutat]