Det var varken graciöst eller ljudlöst som Rök landade bland snåren. Den hårda stöten fick honom att flämta efter andan. Genast hann han ångra sitt val. Skogen var tätare än han kunnat ana ovanifrån; övervuxen och snårig. Luften kändes nästan tung av den söta blomdoften och fick bara allt att kännas ännu mer instängt. När han såg upp mot trädkronorna kunde han knappt avgöra varifrån han tagit sig in. Men han var outhärdligt trött, och törstig. Det var trots allt därför han beslutat sig för att landa här. Han hade sett den välbekanta glittrande av ett vattendrag genom det gröna taket.
    När han mer eller mindre släpat sig fram till den lugna - men förvånansvärt djupa - bäcken kände han knappt igen sig själv. Den becksvarta pälsen var rufsigare än han någonsin sett den förut och han tycktes nästan kunna se sina ögon hänga utav tröttheten. Förnärmad över vad han såg skyndade han sig dricka för att sedan backa undan. Han var alldeles för utmattad för att orka göra något åt saken. Det var inte förrän nu när han väl lät sig slappna av som han kände hur ont han hade. Framför allt i vingarna och i musklerna i ryggen, men det verkade inte som om någon kroppsdel var skonad. Förvisso hade han aldrig flugit så långt förut, men han hade inte förväntat sig ett sådant bakslag. Kanske hade han överskattat sig själv. Nej, han skakade tanken ur huvudet och sjönk ihop längs en trädstam. Han kämpade emot sömnen som kom störtande över honom. Han skulle inte sova, försökte han övertala sig själv trots att han knappt förmådde sig hålla ögonen öppna. Bara vila ögonen lite…

Fokus, fokus, fokus... Tequila använde sin telekinesi för att lyfta upp lavan i luften framför formade likt bubblor för att sedan skjuta iväg dem i vattnet framför. Att hantera lava i alla sorters miljöer, även fuktiga, var en risk i sig som hon fått lära sig i tidig ålder. Bränder hon startat utan mening, individer som kommit till skada, det var tydligt att försiktighet var prio ett här. Mitt i all träning hördes en duns inte långt ifrån som fick honan att tappa fokus och det var på håret att hon skulle tappa kontrollen över vart hon sköt iväg lavabollarna. Lyckligtvis hamnade de alla i vattnet framför henne och honan suckade med en lättnad. Honan borde ha ignorerat distraktionen och fokuserat på sin träning, men till hennes nackdel var sällskap och nyfikenhet en svaghet. Honan var en social individ, dock väldigt ensam. Hennes plats här i världen var inte funnen än, men den kunde finnas bakom varje vrå. Med lätta, smidiga, små skutt och varsamma steg närmade honan sig doften och fick snart se en bevingad, kolsvart, sliten främling ligga tätt intill en trädstam, sov den, redan? Hade den svimmat? Tequila närmade sig försiktigt men stannade upp på säkert avstånd. "Ursäkta om jag stör, men hur står det till?" Honan var inte ens säker på om hanen skulle höra henne, om så var fallet att han inte skulle det kunde hon lika gärna lägga sig ned en bit bort för att sedan checka av läget. Men vad visste hon, denne kanske inte alls vela ha med henne att göra, om ens ha hjälp, eller ens vara i behov utav av det. Hanen såg sliten ut, kanske var vila det enda han behövde. Men att fråga skadade ju inte, eller?

Rök visste inte ens om att han somnat förrän han plötsligt blev väckt igen. Omtöcknad och förvirrad stirrade han bara på främlingen i några långa sekunder. Hur länge hade han sovit? Han sneglade sig omkring för att se om där var några andra i närheten. Han reste sig upp, trots hur kroppen värkte. Han ville inte verka svag, trots att han redan kände sig förlöjligad av honan.
     “Bra,” svarade han bara kort. Kylan i rösten gav en spydig underton. “Hur står det till själv?” Det fanns ingen vänlighet i stämman och det var inte tydligt om han egentligen förväntade sig ett svar. Han var uppenbart kränkt av hennes fråga. Rök var inte speciellt munter i vanliga fall, men han var ovanligt grinig just nu. Mest för att han var så utmattad, men också för att han hatade att känna sig så sårbar. Dessutom såg han lika illa ut som han kände sig.
     “Det är väl inget fel med att sova lite? Eller hur brukar du göra när du är trött?” Rök fnyste högfärdigt.

Tydligt var det inte uppskattat att hon närmat sig hanen. Hans stämma och svar fick Tequila att skratta till "Jag ser det. Du verkligen strålar av välmående" Sade hon med tydlig ironi och gav hanen en blick av avsmak. "Chilla, det var bara en fråga. Men visst, sov så kanske din attityd blir lite mer respektfull gentemot främlingar som endast menar väl" Tequila skakade på huvudet. "Du lär ju överleva länge" fnös hon sedan och vände sig om med svansen svagt piskande då hon vände hanen ryggen. Honan som kanske inte må vara så gammal själv, dock hetlevrad med en kaxig attityd tyckte att ett sådant beteende var onödigt. Men förståeligt med tanke på i vilket skick denne var i, men inget att lägga energi på om denne inte var intresserad av varken hjälp eller sällskap. Känslan av att hon klivit på en nerv kändes ju tydligt i hennes magkänsla, att hon kränkt hanens stolthet eller något. Honan lade ingen mer energi i hanen om han inte skulle ändra sig. Hur som helst var hon på väg tillbaks för att träna nära de vattenhål hon först kommit ifrån.

Rök kunde inte hålla tillbaka ett frustande, kort skratt. Både roat och högdraget.
     “Ojdå, hon bits,” muttrade han lite under andan. “Åtminstone är jag ärlig med vem jag är direkt,” svarade han som en pik på hennes svängande attityd. Men när den - för honom - överdrivna vänligheten var ur vägen kände han sig genast mer bekväm. Det var såhär han var van att bli bemött av sina syskon. Något annat fick det nästan att krypa i skinnet på honom.
     “Du,” främlingen hade redan vänt sig om för att gå, “du råkar inte veta vart Civitas ligger?” Rök ruskade lite lätt på sig för att få den yviga pälsen att lägga sig något till rätta. “Är det här Itrozo?” De mörka, intiga ögonen såg sig omkring bland de knotiga trädstammarna och de blommande rosenbuskarna. Det stämde in på alla sätt och vis, men trots allt hade han aldrig sett platsen med egna ögon.

Då hanen talade kunde hon inte låta bli att stanna upp och le för sig själv och tänka "Om han bara visste..." Sedan, då han åter talade vände hon sig om med ett leende "Är det så. Ärlighet kommer i många vridna former" Sade hon roat. 
Tequila's eldiga blick var fäst på hanen och hennes svans bakom rörde sig likt en irriterad katt. Dock var hon mycket lugn i detta nu, bara ivrig att få återgå till träningen. "Korrekt. Du verkar iallafall ha minnet med dig" Sade hon retsamt men samtidigt kyligt. Honan satte sig ned framför hanen, men på avstånd "Jag är inte dum, jag kan se mer än du tror. Så, tänker du släppa ditt ego för en stund eller låta förnuftet tala? Om vi ändå ska tala om ärlighet, så gör det mig inget att bara lämna dig här, ensam och svag. Dock gör det mig inget heller att hjälpa till." Honan kollade sig omkring "Förutom träningen har jag ändå inget annat bättre för mig" Muttrade hon sedan men nog högt för att hanen skulle höra. Sedan landade hennes eldfärgade ögon på den svarte igen. För en stund försvann hon i sina egna tankar men lyckades slita sig loss. Tequila hade attityd, med något i hennes grund av att bry sig. Kanske var det för när hon själv var ensam, övergiven, rädd och undernärd men ingen alls där för att skydda henne då hon egentligen var för ung för att lämnas ensam så hade hon uppskattat om någon hade brytt sig. Dock hade det format henne till den hon var, vilket hade varit till hennes fördel i sitt ensamma liv vid möten av främlingar vars avsikt var att skada. Den som inget har att förlora, vad gör det då om en grillad främling här eller där hade stupat längst vägen? Hennes krafter var fortfarande under träning, dom var inte riktigt kontrollerade. Hennes problem är inte att hålla krafterna i styr då hon är arg, utan tvärtom. Vid ilska och raseri är då hon har som mest kontroll.
Sedan svarade hon kort. "Civitas, ja, jag har koll" .

Rök försökte inte ens se ut som han lyssnade på henne. Istället himlade han bara med ögonen. Han tänkte inte bli uppläxad av någon som knappt verkade äldre än han själv; en främling dessutom. Han suckade och flaxade avfärdande med ena vingen åt hennes ord. Uppenbart obrydd.
      “Jaja,” muttrade han. “Kan du peka mig i rätt riktning bara, så ska jag lämna dig åt din träning.” Det sist talade ordet innehöll tydlig ironi. Musklerna hade bara blivit till hårda knutar men han var alldeles för envis för att visa det öppet. Han skulle gå härifrån på ren viljekraft om det var så.

Hanens reaktion och ord kittlades i nerverna, och som den hetlevrade hona hon var kollade hon nu tydligt ned på honom och log snett "Nej" Sade hon kort med en glimt i ögonen. "Du ser ut att passa bra precis där du är" sade hon kallt. 'Varför ödsla tid... Inte ens stark nog att visa sig svag' tänkte honan medan hon ställde sig upp med avsmak i blicken. Hanen påminde för mycket om den individ hon hatade mest då han låg där i det tillståndet, sig själv. Honan fnös och vände sig om. Oönskade minnen började härja fritt i hennes huvud. Tequila kände dock någonstans att hon borde ha hjälpt till, det rev någonstans i henne att bara lämna honom där, men det var ingenting hon inte kunde leva med ifall det skulle sluta illa för främlingen. Ingen hade brytt sig om henne förut, så varför skulle hon bry sig om någon annan som ändå inte visade något tecken på tacksamhet. För en stund där trodde hon att hanen skulle byta attityd, men nej. Humörsvängningar, att hon från ena sekunden kände lite empati för främlingen till att allt blev så kallt. Det var bara så hon var. Hanen hade egentligen inte gjort sig förtjänt av detta, hon själv hade ju inte direkt haft den bästa attityden. Sedan började hon bara att gå där ifrån och under hennes tassar började marken att spricka, lava började att rinna längst sprickorna som i ett mönster men det såg mer ut som den följde efter henne. Känslokaos var inte direkt till hennes fördel då det gällde att ha kontroll över krafterna men i den stunden, då hon kände hettan under sig kunde hon inte bry sig mindre.

Rök suckade åt henne när hon vände sig om och lämnade. Han såg fortsätta spana efter henne långt efter att hon försvunnit ur sikte, innan han lade sig ner till rätta. Det spelade ingen roll om han fick hjälp eller inte. Bara han fick lite vila skulle han kunna ta till skyarna och orientera sig på det viset. Han behövde ingen hjälp. Han behövde bara sig själv. Ensamheten som omfamnade vaggade honom långsamt till en orolig sömn.

[Avslutat]