Ju kallare året hade blivit desto mer hade Blindir insett att han uppskattade värme. Det hade tagit sina år i friheten för att komma så långt. Därför hade han lämnat Unnown och Culpa för en stund, han var övertygad om att han skulle finna dem igen när tiden var inne för det. Han hade sökt sig längs kusten, fascinerad av vattnet och sanden som delvis täckt kusten. Det hade varit en utmanande terräng att röra sig genom när han så förlitade sig på sina krafter för att ta sig fram, vatten var svårare att upptäcka i tid.

Förutom den enorma tomhet som han kände på sin vänstra sida kunde han även känna den sugande känslan i magen som sa honom att han var högt upp. Vinden ven inte lika argt som den hade gjort tidigare dagar så han gick mycket lättare längs den branta kanten. Han höll sig på några stegs avstånd från världens ände. Hur kunde det finnas någonting efter den här tomheten? Den kändes så definitiv att det inte gick att förstå på något annat sätt än att världen nått sin ände här. Ljudet av vatten som kastade sig mot en vägg hördes långt under honom.
Han undrade om det fanns några andra vargar i närheten, vinden ryckte bort dofter innan han hade tid att registrera dem. Måsarna skriade hungrigt ovanför honom. Kanten var en väldigt ensam plats. Doften av andra djur drog ibland förbi, och några gånger hade han till och med hört andra djur runt omkring sig. Det lät som hårda klövar mot klippornas sten, men han hade inte kommit nära nog för att avgöra hur de kunde tänkas se ut. Ibland lät det som att de satt någonting i halsen och skrek på hjälp, vilket i och för sig aldrig verkade vara fallet.
Den bleka vargen rörde sig ytterligare ifrån klippkanten i plötslig rädsla för att falla ner i intigheten. Han skakade på huvudet för att befria sig från den oförklarliga rädslan som han visste var obefogad.

[Finns det några klippvargar mån tro?]