[P till Shady c:]

De rödbruna och gula höstfärgerna, den ständigt färgglada skogen. Hon lämnade den bakom sig. Tack vare Lirio som hade hjälpt henne kunde hon för en gångs skull slappna av lite.
Något kändes dock fel. Det var bekant, men ändå.. fel.
Blicken låstes fast på stäppen framför henne, och hon försökte förgäves komma på vad. Sedan..
En plötslig stöt for upp i hennes tassar, och hon kastade ur sig en svordom, trampade på platsen, för att sedan titta, smått stirra på den gröna slätten framför henne.
..Slätt? Något stod inte rätt till. Hon såg sig hastigt omkring, drog bak öronen. Hon hade träffat Lirio i.. ja, var var det nu? Och kargen hade lett henne hit. ..Eller? Hon ruskade på huvudet. Det var klart att hon hade kommit rätt! Nu behövde hon bara gå runt och norrut för att hitta Ötamon. Hoppades hon.
Den svarta, kattliknande vargen tog ett språng, ivrig att komma iväg. Ett snett leende formades på hennes läppar och hon slöt för en sekund sina ögon, lät vinden smeka sin päls.
Inte långt kvar. Hon var så nära nu.
Hewa var glad - hon hade kommit hit, var på rätt väg. För första gången.

Det hon dock inte visste var att hon hade tagit helt fel väg åt motsatta håll.

[Förlåt för dålig rubrik xD]

Tassarna trummade hårt på marken, snart var hon framme, det var hon säker på, Tröttheten som kommit krypande underskinnet förstärktes av solen som just den här dagen läs på hennes päls, vad gjorde brodern, som skydde smärtan av ljuset, på denna slätt? Skuggorna klängde sig runt hennes kropp, försökte skydda henne från de smärtsamma strålarna, de orsakade smärta enbart för hennes fysiska utmattning, som ständigt trycktes undan av elden och bränslet. De lavafärgade ögonen hade glödit sen hon träffat Taher och gjorde det fortfarande, om än svagare nu, det var från moderns sida, och det var också från henne den flammande vrede hon kände nu kom ifrån. Iferons ombytliga humör pulserade i hennes ådror. Doften av varg nådde hennes nos och skuggorna gav ut ett väsande, och lämnade sina positioner runt hennes kropp. Hon var tvungen att vila, bara en kort stund. hennes höftben började bli tydligare och magen morrade medans hunger slet och rev i den. Ja hon behövde litet att äta också, innan hon stupade utan att fullfölja sitt uppdrag. Kanske kunde den här vargen hjälpa henne med maten? Skuggorna erkände också Shadys svaghet och tystnade med hetsen ett tag, höll med om att hon skulle söka upp denne varg. Söka mat, vatten och vila.

Snart skymtade hon en mörk varg med blåa tecken längre fram och en vag skugga av ett leende syntes i en mikrosekund på hennes läppar innan den bleknade och försvann, tröttheten, och ilskan övermannade den lilla lycka hon lyckats klämma fram. "Främling" sade hon med en stark röst. Dov för den nu späda kroppen. Hon saktade inte ner utan närmade sig den andre i samma taktfasta trav. Hon behövde mat, vatten, vila.

En skugga.
Den svartes blick drogs omedelbart dit och hon saktade ner, granskade den med raggen rest och öronen tillbakadragna. Var denna ett hot till henne? Hon hade inte tid för det nu.

Tankarna ändrades dock då den kom närmre. Revbenen hade börjat synas på skuggtiken, och rösten som tilltalade henne var inte aggresiv.
"Du.." började hon. Hur kunde man färdas sådär? Hon behövde något att äta! "Är du hungrig?" Hon hade inte presenterat sig alls, ansåg inte att det behövdes. Andras hälsa gick före.

Hewa närmade sig, såg med omedveten orolighet på den andra. Hon kunde få fram fåglar, om det behövdes precis nu. Andra bytesdjur skulle ta tid.

"Jag kan jaga åt dig." Hon log tvekande.

Främlingen verkade tveka innan hon började med ett ord. Du. Hon lyfte den glödande blicken, dess färger av rött gult och orange rörde sig i varandra, som om ögonen var bollar av flytande lava. "Jag" sade hon enkelt, som ett svar på den andres du. Frågar som följde nickade hon bara till. hur länge sedan var det sen hon ätit? En vecka? Två? Hon stannade till och lät benen vika sig när hon föll ihop. Hon måste varit tröttare än hon insett. Den andra tiken närmade sig och hon orkade inte bry sig. Hon lade sig på sidan och skrockade lågt åt sig själv, hånande. Hur skulle hon kunna jaga upp sin bror om hon såg ut så här? Kände sig så här. Hon kunde få sova en natt sedan skulle hon vidare. Musklerna på låren och bakdelen hade blivit segare, starkare och hon kände att deras kraft hade både blivit större, men även minskats. Större för att musklerna var bättre, tränade, och mindre för tröttheten som fick dem att ofrivilligt rycka. "Ja tack" sade hon då den blå svarte sa att hon kunde jaga. "Jag går ingenstans" skrockade hon, hånade åter sig själv. Hon lat huvudet sjunka till marken och hon slöt ögonen ett tag, solens obarmhärtiga ljus fick skuggorna att väsa och klaga i hennes huvud, de ville att hon skulle flytta på sig. In i en skugga. Hon lyfte åter huvudet och tittade mot ett träd. Skuggan under det var så lockande, men den var över hundra meter bort. Hon önskade att hon orkat gå längre innan hon lät benen vika sig.

Plötsligt låg hon under trädet i skuggan och hon spärrade förvånat upp ögonen. Vad hade hänt? Skuggorna slutade väsa och hurrade. Glada över skuggan och hennes bedrift. Som hon själv inte förstod hon fixat.

[..Shady går ingenstans. Nej, hon teleporterar.........]

Hewas leende blev en aning bredare då hon fick vargens tillåtelse. Hon spetsade öronen, fångade upp vindens dofter. Inte ett djur i närheten. Och gick hon för långt så fanns faran att hon inte kunde hitta tillbaka. Men hur svårt kunde det vara? Slätten var nästan bara gräs, jämfört med skogarna.
Efter att ha gått runt i cirklar, vänt vinden flera gånger om gav hon upp - det fick bli en fjäderklädd måltid. Hon lät sin doft tyna bort - även om det inte var nödvändigt - och lät strömmarna gå ner emot marken. Snart nog landade en fågel som hade glidflygigt, liten men passade som tillfällig lunch, och hon slängde sig emot den, dödade den snabbt utan att ge onödig smärta.
Den svarte vände sig om, med bytet i munnen och blicken fokuserad på platsen hon senast hade sett skuggvargen. Men den andra var borta.
Hon visste inte om hon skulle känna besvikenhet eller ingenting.
"Hallå!" Ropet var tvekande, och hon såg sig om, fick syn på ett träd mitt ur ingenstans - och nog kunde hon skymta ett större mörker än normalt.

Så långt bort.

Samma stöt som tidigare gick igenom hennes tassar, och hon hoppade till. Trädet var nu framför henne.
Hon backade två steg, såg förvånat på marken, bakom sig, och efter det på skuggtiken - för att sedan släppa bytet framför henne. "Lite, men det var det mesta jag kunde hitta"

Huvudet var höjt och hon försökte fortfarande komma underfull med vad som hänt. Hur hamnade hon under trädet? hur hamnade hon i skuggan? I samma sekund som hon tänkte ordet "skuggan" så hörde hon i sitt huvud: 'Quid censes?*' Den plötsliga känslan av förståelse chockade henne och de ständigt skiftande ögonen spärrades upp av förvåning. Hade hon gjort? Hon så mot den plats hon varit förut och såg först inte den mörka vargen som befann sin ängs ut i hennes synfält. Ett vagt leende spelade på hennes läppar, det var slugt. Nu skulle hon försöka lära sin använda denna kraft, då skulle hon snabbt komma ikapp brodern. Skuggorna skrattade hest i hennes huvud. Ja de skulle hjälpa henne. Blicken fixerades på honan, som plötsligt försvann. Shady slapp ut ett förvånat morrande. Så hon kunde teleportera sig? Var det via skuggor eller kunde hon teleportera sig vart hon ville? "Intressant" väste hon då honan dök upp vid henne. "Mycket intressant" En fågel damp ner framför henne men hon tittade inte ens på den. Vem kunde denna honan vara? "vad må dina andra krafter vara??" hon lade huvudet ätt på sned, detta kunde lätt likna en valpig position men hennes granskade blick förstörde det uttrycket. Hon mätte honan med blicken, undrade vad mer hon kunde dölja under den annars späda ytan.

[*Vad tror du?]

Hewa tittade ner på fågeln och sedan upp på honan igen. Skulle hon inte ha?
Vad må dina andra krafter vara?
"Krafter?" Var detta, som precis hade inträffat, en av hennes egenskaper, och inget mirakel?
"Jag har en till, och den vill jag gärna hålla för mig själv, tills vidare." Trots att skuggvargen såg utmattad ut hade hennes ton ändrats på ett sätt som hon inte gillade. Det var bäst att ha lite hemligheter.
"Och vad må ditt namn vara?" Kanske kunde de lära känna varandra lite bättre? "Jag är Hewa."
Den svarta honan satte sig ner, svepte den kattliknande svansen över tassarna. För henne var krafterna inte viktiga, en presenation var bättre.
"Har du något mål?" Om, så måste det ha varit ett viktigt.

[Varning för känsliga personer, det är om inälvor och sådant vackert i det här inlägget, så att ni vet]

Honans frågande röst fick ännu en vag skugga av ett leende snabbt dansa över läpparna innan det, mikrosekunden senare, försvann. Så hon visste inte? Hur kunde man undgå att man hade en sådan mäktig kraft? "Ja krafter" hon lät blicken snabbt falla på fågeln. Den andre visste inte den viljestyrka som krävdes för att inte slita upp dess buk och låta dess blod färga hennes läppar. Viljestyrkan som krävdes för att låta bli att se inälvorna rulla ut på marken. Hon lyfte blicken igen. Honans svar fick henne att skratta med en hes, men ändock vacker, röst som klingade i en elak ton. Som ekade lätt i rösten innan den dog ut. "Nåväl" rösten lät road "alla har väl hemligheter" Hon skakade på huvudet. Fågelns lockande doft irriterade hennes nos. Hungern slet tyst i hennes morrande mage, rev i den. Men inte en muskel i ansiktet visade smärtan, eller visade att hon ens märkt de höga ljuden magen gav ifrån sig.

---

Hewa, hon smakade på namnet i tankarna och skuggorna gjorde samma sak, diskuterade det. Undrade om det var hela namnet eller om det bara var en förkortning. "Shady" sade hon kort och fäste blicken på skuggan av trädet. Den pratade med den kattlikas skugga. Som svarade, något den blåsvarta, Hewa påminde hon sig själv, antagligen själv inte visste om. Hennes fråga fick henne att påminnas om uppdraget, och direkt flammade ådrorna igen, elden förtärde och åt. "Jag letar efter min broder" Själva orden var inget märkvärdiga, men sättet hon uttalade dem var det. De var laddade med hat, ilska och en stor portion av beslutsamhet. Hennes blick lös upp en del av skuggan, gjorde den ofullständig, och hennes man av skuggor flammade upp likt en svart eld.

---

Hon tittade åter på fågeln. Hon behövde energin. Hon lät tänderna sluta om dess buk, och med ett knyck med nacken så slets den upp. De Mjuka inälvorna rullat ut och hon började med levern, den skulle ge henne lite energi, och sedan skulle hon ta hjärtat.

[Fel karris... Agfsdghj]

Hewa visste inte hur hon skulle reagera. Hon stod bara där med ett neutralt uttryck, lyssnade på de Shady - som skuggan hade presenterat sig som - sa och skapade en tystnad.
Jag letar efter min broder.
Den andra hade flammat upp av ilska och hat. ..Vad kunde brodern ha gjort för fel för att få en sådan reaktion? Det måste ha varit något hemskt.
Hon kom upp på benen, rörde sig bakåt. Kanske behövde skugghonan plats, utrymme? Nog hade hon sett arga vargar förut, men denna... Hon tittade sig omkring. "Är han nära?" Om vargen framför henne hade färdats så här länge utan mat eller vila och skulle färdas lika länge utan mat och vila.. Det skulle sluta med att hon svalt ihjäl. Oro speglades i hennes ögon då hon åter gick lite, knappt märkbart, framåt och granskade den svarte närmare.  
 
Ett leende spelade ofrivilligt på Hewas läppar då Shady tog för sig av måltiden. Det gjorde henne glad att ha varit till hjälp. "Behöver du något mer, eller klarar du dig?" En fågel kanske inte skulle ge energi till veckor, men åtminstånde så att Shady skulle kunna jaga själv, eller, om hon ville, fortsätta med att leta ett tag. Hon själv föredrog det förstnämnda - skugghonan skulle dock säkert göra det motsatta.

Snabbt slank fågelns illa lever ner i hennes mage, och den kött klump som var hjärtat följde snabbt efter. Fjädrarna satt kvar på bytet och hon orkade inte gå igenom den långa process det var att ta bort dem, så hon började tugga i sig köttet med dunet på. Nära? det visste hon inte men doften började bli starkare. Bara några dagar gammal, hon doften stank svaghet, och rester av blod. "Jag tror det" sade hon med en monoton röst. Fortsatte att tugga på köttet. Hon märkte att trycka undan ilskan hjälpte i längden, eller inte psyket, men med uppdraget. Hon hostade till och en fjäder singlade ner till marken. Det kanske inte varit så smart att äta dunet. Men hon fortsatte ändå med samma sak. Mer? Kanske e fågel till innan hon fortsatte? Men det sade hon inte, hon skakade på huvudet och tuggade i sig det sista av fågeln innan hon lät benen resa sig igen. Den vilan fick räcka. Hon kunde inte spilla mer tid nu. Skuggorna var tysta, för en gångs skull. "Tack" sade hon simpelt. Hon kände den nya energin fylla litet av kroppen. Ja det var inte nog, kanske skulle hon själv jaga något innan hon mötte brodern. Hon tittade på honan en sista gång innan benen bar henne bort från platsen, mot Midnight.

Shady reste sig, tackade. Hewa gav henne bara en nick till svar, följt av ännu ett leende. Det var alltid ett nöje att hjälpa till.

I tystnad följde hon skuggan med blicken, och då den var tillräckligt långt borta vände hon själv om, fortsatte på sin egen resa.

Till Ötamon.

ngt svar, och rollet är härmed Avslutat~ ]

[Fortfarande med samma karaktär, men orka byta för en sådan här kortis om jag ändå ska logga in på Midnight igen sen ._.]