Cleo låg utsträckt på rygg och lapar sol. Hon har hittat en glänta där solen badar marken i sitt varma sken. Den turkosfärgade tiken sträcker på sig och njuter i fulla drag av den här lugna dagen. Solen värmer hennes mage och ansikte och vingarna ligger utbredda på marken och fjädrarna är även de varma. Vinden sveper fram mellan den omkring liggande bambuskogen och leker i vargens päls. Sådana här dagar då ingenting händer stör inte Cleo nämnvärt. Hon försöker alltid hitta på något att göra. Att ligga och göra ingenting är att ha något att göra ändå. Efter en stund märker hon av att hon inte är ensam. Tiken slår upp sina rosa ögon och sträcker ut halsen så hon ser världen upp-och-ned. Sedan drar hon in vingarna mot kroppen och lyckas komma upp på alla fyra. Hon ruskar skräp ur pälsen och fjäderdräkten och sedan faller den rosa blicken på moderns välkända gestalt. Cleo ler glatt och spetsar öronen. "Visst är det en härlig dag mamma?" Hälsar hon sorglöst.

[PAX TILL VALORIA]

Valoria granskade med stolthet en av sina döttrar under tystnad. Hon hade svårt att tro att hennes barn vuxit upp till att alla bli så vackra och unika. Deras personligheter skiljde sig från varandra, men i dem kunde hon se både sig själv och Volbara. De var det bästa som hade hänt henne, och ingenting i hela världen skulle få henne att ändra åsikt om dem. Valoria skulle möta döden för deras skull utan att tveka ens en sekund.
    En plötslig känsla av oro och obehag spred sig i bröstet på henne. Om hon själv hade lyckats smyga sig på Cleopatra där hon njöt i solljuset, obrydd om vad som skedde runt omkring, hade vem som helst kunnat.
    Med mjuka kliv gjorde hon ett närmande och stannade precis framför sin dotter som fortfarande låg ned. Deras blickar utbyttes, och det kramade åt Valorias hjärta när hon såg hennes egna spegelbild i dotterns ansikte.
    “Visst är det, älskling”, svarade hon mjukt och slog sig ned bredvid. “Hörde du mig komma?” En ton av oro hördes i hennes röst. Beroende på vad Cleopatra svarade, fanns det ett flertal saker Valoria ville ta upp med henne.

Cleo sätter sig ned när Valoria är alldeles nära. För en stund drar vinden lite extra i hennes päls och för med sig dofter från omgivningen. Den unga tikens rosa blick möter moderns liknande.
Hörde du mig komma?
Cleo ler varmt och nickar. "Vinden bar med sig din doft och viskade i mitt öra om din ankomst". Svarar hon lugnt och hoppas Valoria ska bli stolt över hennes förmåga. Av syskonen var det bara Cleo som ärvde faderns vindkraft. De andra tre stoltserar med Valorias elektricitet. Cleo har många gånger avundats denna destruktiva kraft. Men vinden är kraftfull om man lär sig kontroll över denna flyktiga och svårfångade kraft. Cleo känner sig som ett med vinden. Det är som en förlängning av henne själv. Den bär hennes vingar och den kan föra med sig bland annat dofter från omgivningen och avslöja vad som finns där ute. Cleo önskar inte byta ut sitt band med vinden.

Svaret får Valoria att nöjt nicka till svars. Det innebar att hon hade lärt dem rätt, att inte slappna av ens en sekund utan att vara medveten om vad för något som rörde sig eller befann sig runt omkring dem. Valoria själv hade lärt sig den hårda vägen, och det var inte något hon önskade för sina barn.
    “Jag är stolt över dig”, hennes röst var endast en mjuk viskning. Moderligt tryckte hon sitt huvud gentemot dotterns och såg henne djupt i ögonen. “det vet du väl?” 
   “Men tänk att vinden kanske inte alltid bär dig”, fortsatte hon nu med en mer bekymrad röst. “du kan inte bara förlita dig på dina krafter.”

Jag är stolt över dig.
De orden betyder något oerhört för Cleo. Hon känner ett välbehag krypa genom kroppen och hade hon varit en katt hade hon förmodligen börjat spinna. Moderns acceptans är något Cleo lapar i sig som vatten. Det är viktigt för henne att mor är stolt. När Valoria lutar pannan mot Cleos så de kan se varandra i ögonen så ler Cleo så oerhört glatt. Hon nickar. "Jag vet". Säger hon med liten, nästan valpig röst. Det är så lätt att, omedvetet, falla tillbaka i valpbeteende när mor är nära. "Jag förstår". Svarar hon på mors varnande ord. Mor menar väl. Hon vill att hennes valpar ska förvärva så mycket kunskap som möjligt för överlevnads skull. Cleo är så oerhört tacksam för att hon fått Valoria och Volbara som föräldrar. Bättre föräldrar finns inte. "Jag tränar både med och utan krafter". Berättar hon. Cleo vill vara stark på alla möjliga sätt, med krafter och utan. Även om hon inte kan tänka sig sitt liv utan sina krafter så förstår hon att det kan finnas tillfällen då hon inte kan använda dem. Hon kan inte ta saker och ting för givet även om det är väldigt lätt att göra så i många fall.

Valoria nickade.
    “Bra”, svarade hon varmt och gav dottern en busig liten stöt. Den var svag och mer lik en kittlande känsla än en faktiskt stöt. "då kan vi hitta på något annat idag än att träna." Ett litet fnitter lämnade henne samtidigt som hon flyttade på sig från dottern. Utan att förvarna hade hon fällt ut sina vingar och tagits satts upp i luften. 
    “Ska du med på en flygtur?”, ropade hon uppifrån.

Cleo ler ivrigt när Valoria bjuder in till att flyga tillsammans. När modern är uppe i luften är dottern inte sen att följa efter. "Vänta på mig!" Utropar Cleo med ett glatt fnitter. Hennes tassar förlorar känslan av mark under trampdynorna och vingarna slår hårt för att vinna höjd. En liten knuff med vinden skadar inte och snart sluter hon upp vid moderns sida ovanför trädens toppar. "Vart ska vi?" Frågar hon nyfiket. Det spelar ingen roll vart de ska. Att bara få flyga en stund med mamma är ett bra tidsfördriv bara det. Cleo njuter av vindens kraftiga slit i päls och fjäderdräkt.

“Ingenstans och överallt”, svarade hon mystiskt med ett snett leende. Faktum var att de hade makten att ta sig vart de ville och hur de än ville. Valoria hade inte haft någon baktanke med vart dem skulle bege sig mer än upp i luften. Hon kände sig säkrare ovan jord än vad hon gjorde på, och försökte därför att spendera den mesta av sin tid flygandes eller på höga höjder.
    “Vi kanske kan fånga lite kvällsmat? Både din far och bror måste vara hungriga vid det här laget så mycket som dem äter”, log hon och ett kärleksfullt skratt lämnade henne.

Cleo stämmer in i moderns skratt. "Sant. Det är ett under att de inte rullar fram båda två". Skrattet klingar av efter en stund och Cleo bara njuter av att vara uppe i luften tillsammans med Valoria. "Bästa jägarna på uppdrag att se till att familjen får mat". Cleo ler lätt och börjar nynna på någon marsch-refräng för att sätta lite stämning på det hela samtidigt som hon fnittrar glatt. "Du leder och jag följer". Säger hon sedan och ler exalterat åt mamma.

[AVSLUTAT]