Hon hade väntat, bävat ärligt talat, men mest väntat på att systern skulle komma hem. Väntat på att möta henne igen efter att inte ha träffats på flertalet månvarv, men också bävat inför att berätta, eller nu snarare visa, sin nyhet. Hon hade sina aningar om att systern kanske inte skulle ta nyheten om att hon skulle få valpar särskilt väl, speciellt om hon fick höra historian bakom det hela.
En del av henne skämdes, skämdes över att hon tillåtit sig falla för och förföras av honom, men samtidigt så fanns det en stor del av henne, lite smärtsamt stor, som inte alls ångrade det. En del som längtade tillbaka till honom och den dröm hon hade tillåtit sig att leva i under en tid. Den drömmen var vad som hade varit hennes tillflykt från sorgen för att ens orka med vissa dagar, visserligen hade det väl resulterat att hon begravt känslorna snarare än att lära sig hantera dem, men hon hade åtminstone kommit till en punkt när det inte längre gjorde ont att andas, när en ny dag inte kändes som ett enda mörker som hotade överväldiga henne. All den sorg över massvis av förlorade familje- och flockmedlemmar som lagts på hög hade brutit sig ut i samma stund som modern dött, som en lavin som störtar ner för en bergsvägg. Det hade varit paralyserande, och den enda hon kunnat göra var att fly. Och när hon till sist tagit sig hem, så var hon inte ensam.
Hon visste inte hur mycket alltihop hade påverkat Lamia, men hon hade varit borta länge hon också, nästan så att de hade börjat fundera på om någonting hade hänt henne. Hon hade dock under dagen fått höra att systern hade återvänt till Kaiwood, och det var med en något skräckblandad förväntansfullhet som hon väntade in att systern skulle anlända efter att hon bett Javelin förmedla Lamia ett meddelande om att hon ville träffas.

(Till Lamia. Detta roll utspelar sig innan valparna föddes)

Lamia hade lämnat Fiamma utanför Kaiwood för den här gången. Hon hade lovat den eldiga tiken en resa till Arkona, och efter den tänkte hon presentera henne officiellt för flocken. Familjen. Men först behövde hon återvända hem, kunde inte vara ifrån sina ansvar allt för länge. Och behövde informera Abraxas om att hon skulle ta kommando över patrullen i Arkona för ett månvarv.
Det visade sig att hon inte var den enda som masat sig hemåt. Naphula ville tala med henne, och trotts att hon var lättad att systern var okej var det irritationen som tydligast syntes i hennes anlete. Visst hade de båda varit frånvarande, men Naph hade varit borta månvarv i sträck. Hon hade missat begravningarna. Lamia mötte upp systern med en sträng blick. Hon trodde sig veta vad hon skulle säga men då hon fick syn på honan blev hon stum. Först tänkte hon att systern gått ner sig totalt, blivit tjock, men sen klickade det. Valpar. En krusning gick längs nosryggen. Hon stannade en bit framför sin syster och vägde henne med blicken för några ögonblick. 
"Vi begravde Kali utan dig... Och Corson "
Tonen var neutral och konstaterande, där fanns inte ett spår av ilska eller anklagan, men hon visste mycket väl att det var det hårdaste hon kunde säga.
Hon lät orden hänga i luften mellan dem ett tag innan hon fortsatte, rösten nu något kyligare.
"Vem är fadern?"

Lamias röda blick hade nog aldrig känts kallare än vad den gjorde i den stunden som Naphulas uppenbara tillstånd uppdagades. Någonting inom henne krympte när systern sedan tog till orda, om än hon aldrig tillät det komma upp till ytan helt så kändes det. Känslor av skam, ånger, förlust, sorg, svek och besvikelse. Hon hade velat vara där, borde ha varit det, men hade inte klarat av det och istället förlorat sig själv i någon sagovärld där allting varit perfekt. Hon hade inte ens varit där när Corson hittats död, utan hade fått reda på det först när hon behagat sig att komma hem igen. Hennes kropp kändes med ens tung, tyngre än den redan kändes till följd av de liv hon bar på, och inom henne pågick en hel storm av känslor och tankar som ifrågasatte allt.
''Jag vet...'' svarade hon med en suck och slog ner blicken för några sekunder. Hon hade tänkt fortsätta, förklara sig, men hann inte samla sina tankar till ord innan den frågan som hon allra minst såg fram emot kom.
''Jag träffade honom efter K...efter jag försvann''. Hon förmådde sig inte riktigt säga hennes namn, ansåg sig väl kanske inte heller ha rätten till det i stunden. ''Ace, heter han. Han hittade mig när jag mådde som sämst och fick mig att tänka på annat ett tag''. Hon lyckades knappt motstå impulsen att le som en fån när hon pratade om honom, utan fick riktigt tvinga sitt ansikte till att förbli mer neutralt. Hon tog en kort paus för att samla sina tankar och känslor. Försökte tänka ut hur tusan hon skulle formulera sitt svar på bästa sätt.
''Jag hade inte planerat att träffa honom igen eller att något skulle ske, men det bara blev så'' fortsatte hon och suckade lågt. ''Det kändes som en befrielse att kunna andas utan smärta igen, att kunna tänka på annat än alla vi förlorat, så jag sökte min tillflykt där, och blev kvar''. Tidsuppfattningen hade suddats ut, förnuftet och ansvaret försvunnit, det hade hon självinsikt nog att inse i efterhand, men hon ansåg ändå att det var vad hon hade behövt just då.
Hon fäste blicken vid systern för att invänta hennes reaktion och svar, och garderade sig för att de skulle vara hårda och hänsynslösa. Hon hade inte ännu nämnt den kanske viktigaste, och värsta, detaljen om hans flocktillhörighet, ville avvakta lite för att se hur utfallet skulle bli till att börja med. Hon hade insett att det nog var lönlöst att dölja det, för det skulle bara bli värre om det kom fram för att någon av flockens telepater hittat informationen i hennes tankar, men hon bävade för att berätta det.

Det var svårt att inte se ner på systern, och med ens blev det väldigt uppenbart varför hon var det enda levande syskonet som inte hade en plats i Rådet. Svag och opålitlig. Det var inte ord hon var van att tänka om sin egen familj, och det gjorde henne rasande att Naphula förtjänade det.
Likheten i systrarnas agerande var osynligt för henne, visst hade hon också gett sig av och hittat en förälskelse men hon hade ändå fullföljt sina plikter. Hon hade hedrat Kali och Moriko. Hon hade hittat och fört hem Corson. Och hon hade inte gått och blivit dräktig.

Visst såg hon ner på Naph, men hand i hand med det gick en annan känsla. Hon tyckte synd om henne.
"Han är inte med dig tillbaka."
Orden var ett konstaterande, men också en fråga liksom ett påpekande. Han är inte här för dig nu. Var är han? Varför skulle du skaffa valpar med någon som ej är värdig, eller kanske ens intresserad av, Lykoris?

Naphulas och Lamias relation hade väl aldrig varit den bästa eller mest personliga. De hade aldrig varit de som anförtrodde sig till varandra om sina tankar och känslor, men det hade alltid funnits en respekt och ett familjärt band där, åtminstone från Nulas sida. Nu kändes det lite som att det bandet föll isär för varje ord hon yttrade, att hon grävde sin egna grav och reducerades till någonting som knappast var värt att kallas för familj, kanske inte ens flockmedlem. Det smärtade henne. Det hade varit så lätt att ljuga, att hitta på någon annan historia eller bortförklara sig. Men nej, hon ansåg att om hon skulle ha någon som helst chans att behålla någon form av anseende i Lamias ögon så behövde hon berätta sanningen, hela sanningen, hur komplicerad och otrolig den än var.
''Jag hade nog gjort det, om det inte varit för att han hade sin egna flock att återvända till...'' började hon. Hon önskade att han kunde ha stannat med henne, att de hade kunnat hitta en lösning där de kunnat vara tillsammans eller åtminstone träffas, men de båda hade känt för mycket ansvar gentemot flockarna i stunden. Ironiskt egentligen, men tanke på hur hon totalt skitit i det under en sådan lång tid.
''Du förtjänar att höra sanningen''. Det var väl det minsta hon kunde erbjuda. Hon var väl medveten om hur många regler och seder hon brutit mot. ''Han tillhör Qu''.
Hata mig inte.

Det märktes att det tog ett tag för Lamia att processa informationen. Att hon efter att hon insett att hon hört rätt behövde ytterligare några ögonblick för att ta in innebörden av Nulas ord. Impulsen att bara svara 'Va?' var obeskrivlig. För hon kunde inte har hört och förstått rätt, det var ju omöjligt? Samtidigt fattade hon ju på någon nivå att Nula var allvarlig, och det var det som skakade henne så fullständigt.
Och när fick du reda på detta? Och du lät honom leva? Och du blev dräktig frivilligt? Och du tänker låta valparna leva? Och uppfostra dem i Lykoris? Vem är du och vad har du gjort av min syster?
Frågorna var många. Lamia fick en totalt mental kortslutning.
Hon var inte lika explosiv som när hon var yngre, hade lärt sig att kontrollera sina känslor och var stolt över det. Men bakom chocken ålade sig en lika bekant som hatad känsla fram. Rädsla.
Rädsla att tappa kontrollen, både över sig själv i stunden och över flocken och verkligheten. För det här var något hon aldrig kunnat förutse, aldrig kunnat förbereda sig för. Hur många sådana okända risker fanns det ute i världen? Om hon inte ens kunde lita på sin syster, sitt eget kött och blod, vad fanns det då att lita på?
Som alltid dolde hon sin skräck bakom ilska och bitterhet. All sympati hon kanske hade kunnat känna för sin syster sen tidigare var bortblåst. Utan ett ord, eller ens så mycket som en blick på sin syster, gick hon därifrån.
Hon behövde slå skiten ur Abraxas.


[Lamia does, in fact, not stå kvar med Nula]

Hon behövde inte ha mentala krafter för att kunna avläsa mycket av det som seglade igenom Lamias huvud när chocken tog tag om henne. Hon visste mycket väl hur trogen Lamia var till flocken och dess mentalitet, och hur en sådan sak som att gå och kära ner sig i, och skaffa valpar med, en från Qu skakade om de mest fundamentala värderingarna i Lykoris. Hur fel, otänkbart och vidrigt det var. Samtidigt så kände hon inte dessa känslor själv, inte i någon märkvärdig kvantitet. Bortsett från en stegrande brännande känsla i sin bröstkorg så kände hon sig mest utmattad, både fysiskt och psykiskt. Det förvånade henne faktiskt, att hon inte kände sig mer besviken och äcklad av sina handlingar, att hon inte direkt kände ånger eller skuld. Det som skadade henne var att se dessa handlingar reflekteras i Lamias skarpa, förbluffade uttryck, och vad det hela skulle kunna resultera i. För ett ögonblick var hon inte säker på om Lamia skulle kasta sig över henne eller inte, nästan förväntade sig det, men istället så vände honan om och tog sig bort från platsen utan någon egentlig reaktion.
När systern försvunnit utom synhåll så insåg hon att kroppens muskler var nästan krampaktigt spända, antagligen i ett försök att försöka kontrollera sina känslor och uttryck. När hon äntligen slappnade av igen så kändes benen skakiga och ostadiga, och den brännande känslan i bröstet olustig och väldigt närvarande. Vad innebar det här för framtiden? Vad skulle hända henne? Vad skulle hända med de små?

Avslutat