Lurlei var lyrisk. Det här var deras första dag helt ensamma i Civitas. Alex och Katya hade dragit vidare på viktigare uppdrag och tagit deras tråkiga regler med sig. Lev var ansvarstagande men också mycket mer upptagen och hade gett dem tillstånd att ströva fritt innanför stadens murar tills gonggongen ljöd. Då skulle de komma tillbaka till hans boning. Detta betydde flera timmar av helt föräldrafritt äventyrande och Lurlei hade genast slitigt med sig Timo ut på gatorna. Staden var hel-häftig och trotts att Lurre sett den förut var hon helt begeistrad av den. Det var något med att vara där utan moderns övervakande eller ännu värre - pinglor - som fick allt att se nytt ut igen. Så många möjligheter öppnade sig plötsligt, de kunde till exempel klättra på de av taken om inte var gånggator, hoppa över trappavsatserna och göra massa annat som annars lett till tillsägningar. Dessutom hade de fått med sig varsin liten skinnpåse med metaller och stenar att byta så de kunde till och med spana bland alla handelsstånd och faktiskt köpa något de gillade.
"Vad ska vi göra först, vad ska vi göra först??"
Frågade hon upphetsat sin bror, övertygad om att han tänkt exakt samma vilda tankar som hon själv.

[Timoooo <3]

Det var på tiden att de fick lite frihet tyckte han faktiskt. Modern och resten av de äldre flockmedlemmarna menade säkert väl, men deras regler och gränser kunde han bli så himla less på. De var överallt, och alldeles för hårda helt klart. De var inte några småglin längre!
Så när Lurlei hade velat dra med honom ut på Civitas livliga gator hade han inte tvekat för en sekund ens. Detta var vad de hade väntat på i evigheter, att någon skulle vända bort blicken och i princip säga kör hårt. Och det var dags, dags för äventyr.
Med sin trogna äventyrskamrat vid sin sida så tog de sig snabbt fram genom folkmassorna, så snabbt det nu gick utan att stöta ihop med var och varannan varg, den ena grinigare än den andra.
Känslan som fyllde honom vid blotta tanken på att vara så fri och ha så många möjligheter var underbar, en aning stolt och mallig över hur långt de kommit sedan bjällrornas tid. Men samtidigt så fanns det även en liten del av honom som kände sig något ställd och överväldigad. Hur skulle de kunna välja vad de skulle spendera tiden på? Hur skulle de kunna avgöra att den aktivitet de valde verkligen kramade ur det mesta av tiden?
Lurleis uppspelta ord avbröt hans tankegångar och väckte nytt liv i peppen. 
''Åh det finns så mycket vi kan göra! Klättra på hus, smyga in nånstans, spela pranks på folk, och så vidare. Hur ska vi kunna välja ens?!'' svarade han med en minst lika uppspelt ton som fick hans röst att skära sig. Han harklade sig subtilt och försökte skaka av sig den pinsamma känslan så fort som möjligt. Gud vad han inte gillade hur hans röst betedde sig just nu, så himla fult och pinsamt.

Timo räknade upp några av de saker hon själv tänkt på - som hon misstänkt - innan hans röst skar sig. Lurlei fnissade till lite men gjorde ingen stor grej av det, både Timo och Hassel hade börjat få det här problemet ibland när de pratade och det märktes att de tyckte det var jobbigt. Och idag ville hon inte skapa osämja, de skulle ju på sitt livs första solo-äventyr!
"Tror du jag klarar att hoppa över den där trappan?"
Hon gestikulerade med ena tassen mot trappan på en av ställena där staden höjde sig en platå och en trappa ledde upp mellan två hus tillika gånggator. Det var en bred trappa, avsedd att kunna släppa fram mycket vargar samtidigt, och långt ner till våningen under. Det kändes spännande och lite lagom farligt. Lurlei gick fram till kanten och kikade ut över den. Det skulle nog inte vara så skönt om man inte lyckades utan landade på stentrappstegen där nedanför - men det gjorde det hela bara mer utmanande. Hon vände sig till Timo med något utmanande i blicken.

Hans öron vek sig smått skamset bakåt då Lurlei fnissade åt hans, vad han ansåg, missbildade röst. Hur länge skulle den hålla på och låta så här varenda gång han pratade? Det var fett irriterande och pinsamt. Förstörde faktiskt hans image.
''Ja det tror jag!''. Rösten skar sig igen. ''Men om du inte klarar det så lovar jag att hela dina sår så länge du berättar för alla där hemma hur du misslyckades'' fortsatte han och flinade, rätt stolt över sitt ultimatum. Självklart så innebar det att han själv också skulle behöva klara hoppet, men det hade han ingen som helst tvivel om att han skulle göra. Eller hur?
Han slog sig demonstrativt ner på marken och väntade på att se henne hoppa. 
''Seså, vi har inte hela dagen på oss''.

Lurlei gav sin bror en illmarig blick och ett brett leende. En utmaning minsann.
"Vänta du bara ska du få se, man kan inte stressa perfektion."
Fnös hon fram, någon hon måste snappat upp från en äldre i flocken, säkert Brann. Hon såg från sin sida och över till den andra, trampade lite på stället och vickade på rumpan för att komma igång. Sedan tog hon tre steg bakåt och två språng fram innan hon trotts allt relativt graciöst hoppade över trappen och landade på alla fyra tassar på andra sidan. Genast snodde hon runt med seger i ögonen.
"Om du inte klarar det lovar jag ingenting!"
Retades hon och skrattade. Här var det inga jämna villkor.
"Kom igen nu."

Han fnös till åt hennes självsäkra kommentar. Nu hoppades han nästan att hon skulle misslyckas bara för att skada egot lite, men självklart så gjorde hon inte det. Felfritt och graciöst, som en sann Togo, klarade hon av hoppet utan några större svårigheter. Typiskt.
Han ställde sig motvilligt upp och granskade trappans bredd, hon hade fått det att se väldigt enkelt ut, men det var en ganska bred trappa trots allt. Han tog ett par steg tillbaka innan han satte av i språng. Han kom lite längre bak med sista språnget än vad han hade väntat sig, så när han tog mark på andra sidan så var den ena baktassen nära att slinta iväg för honom, men han lyckades rädda upp situationen och balansen utan att det förhoppningsvis var alldeles för tydligt. Han hade klarat det i alla fall, det var det enda som räknades ansåg han. Han kanske inte fick lika många stilpoäng som systern, men det behövde det inte prata om.
''Lätt som en plätt!'' utbrast han och fortsatte att röra sig framåt tills de kom till nästa hinder. Ett hålrum mellan två tak, bredare än trappan och med en ännu längre väg ner, men det fanns en låg mur eller vägg till vänster som kanske skulle gå att använda som språngbräda. ''Nåja, låt oss fortsätta'' uppmanade han och flinade.
Det här hindret hade han inga som helst problem med, han tog sats mot den låga väggen och lät tassarna skjuta ifrån mot ytan för att ändra riktning mot avsatsen på andra sidan, och landade stabilt på alla fyra tassarna. Malligt vände han sig om och såg på systern. 
''Kom då!''.

Timo gick utan tvekan vidare till nästa hinder och till hennes egen stora förtjusning blev det som en kombination av två saker på hennes bucketlist - farliga hopp och att klättra på tak. Brorsan klarade det hela utan större problem och Lurlei var genast motiverad att själv göra lika bra ifrån sig. Utan minsta eftertänksamhet kastade hon sig framåt och ut mot stenmuren för att ta sats mot den och hoppa upp på det ena taket, väl där tog hon bara några fåtal språng innan hon kastade sig till nästa. 
"Kom igen, marken är lava, först till det där svängiga taket på muren högst upp vinner - du har tre liv!"
Gastade hon innan hon fortsatte. Skuttade upp från taket upp på en mindre mur och vidare upp på en hörnstolpe till ett handelsstånd för skira tyger. Därifrån tog hon sig lätt upp på nästa tak, men hennes egen utmaning var svårare än hon förutsett och regler betydligt grumligare i en stad där all mark till nån nivå också var ett tak och därav också tvärt om. Det var ibland svårt att hitta vägar framåt som inte tekniskt kunde räknas som mark, alltså lava, och det hela gjorde inte lättare av att de också var mitt i en tävling. Varje gång hon såg sig om för att finna att Timo tagit sig förbi henne fick hon panik och var flera gånger nära på att offra ett liv bara för att kunna ta sig förbi. Men hon visste av erfarenhet att man skulle vara sparsam med sådan, mer än en gång hade hon vunnit bara på uthållighet då syskonen tagit slut på sina extrachanser för snabbt och inte klarat mållinjen.

Genast när systern föreslog nästa lek så satte han av i full fart, han tänkte inte låta henne vinna. De rusade fram över gatorna, eller ja, taken främst, ett ganska bra tag. Han råkade snubbla in i en annan varg vid ett tillfälle så pass att han tappade balansen och förlorade ett av sina liv, men förutom det så gick det förvånansvärt bra. De närmade sig sitt mål i stadig takt, hack i häl på varandra, tills dess att en skarp stämma ljudade en bit ifrån dem.
''Hörrni valpar! Vad tror ni att ni håller på med? Stanna!''. Timoteij tvärnitade och frös för en kort sekund till på platsen av ren överraskning och kanske lite rädsla innan han sekunderna senare puttade till systern i sidan med en iver att komma iväg.
''Kom, vi sticker!''. Han satte av på nytt, denna gången tillbaka den väg de kom mer eller mindre. Han kunde höra den upprörda rösten fortsätta att ropa efter dem, och hur andra liknande röster anslöt sig och hur de satte av efter dem. Shit.