Varikset kunde knappt tro sina egna ögon. Visst var han väl medveten om den levande ondskan som fanns runt om dem; men mest genom historier och ur andras berättelser. Och ja, attacken från den arga inferon såklart. Men det här var på ett annat sätt mer verkligt och brutalt. Slagsmålet som skedde här var levande och äkta - dödligt äkta. Samtidigt som han fann det skrämmande och tragiskt, var det också något fängslande och förtjusande i det. Han förstod inte riktigt själv vad det var.
   Gråblodet stod blixtstilla i den lilla dungen. Ess stod tätt intill honom och han hoppades att hon för en gångs skull skulle vara stilla och tyst. Var det här deras fel? Han och Ess hade smitit ifrån Aimo och Morgéns sida tidigare för en liten avstickare och nu… nu var de döda. Borde han känna skuldkänslor?
    Han visste inte vad han skulle känna eller vad han faktiskt kände. Aimo och Morgén döda. Deras flockmedlemmar var döda. Dödade - mitt framför ögonen på dem. Men mördaren hade också blivit mördad av två hanar. Orion och Zephyr, hade han hört. Och om det var någon av dem som Varikset hört talas om så var det den sistnämnda. Han hade varit en av dem, av Qu.

[Ess]

Festen hos Ljusets Krigare var allt Esseles någonsin kunnat drömma om. Platsen kryllade av spännande främlingar, det fanns byteshandlare med saker hon aldrig sett, historieberättare som ville dela sin historia till alla som var villiga att lyssna, smaker av kött och dryck hon inte vetat funnits, och till och med en döing var på plats. Esseless hade fascinerats av hur de stolt visade upp deras döda ledare. När de andra ville gå vidare hade de fått tvinga med henne. Där och då, trots att hon stirrade döden rakt i ögonen, hade den känts så avlägsen. Men nu…
     De döende ropen från hennes flockkamrater skar i henne. Fridfullheten som hon sett i den sittande aposteln fanns ingenstans. Esseless tryckte sig närmare Varikset. Kroppen darrade utan att hon märkte det och blicken vidgad av skräck. Det hela gick så fort, men ändå var det som att det aldrig tog slut. Regnet av eld som föll fick henne att krypa ihop intill sin vän. Känslan hon haft själv när de blivit attackerad av inferon rusade genom henne, men med en helt annan styrka.
     Det kändes som en evighet innan någon äntligen dök upp. Ess ville bara det skulle vara över samtidigt som hon inte kunde slita blicken. Inte förrän hon såg hur livet lämnat henne i Zephyrs gap förmådde hon sig att se bort. Hon knep ögonen hårt och det var som att hon blev medveten om sig själv igen. Hur tårarna rann längs kinderna, hur hennes kropp skälvde okontrollerat. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant.  Lukten av eld och blod fyllde hennes lungor, brände genom henne.
     “Aimo… Morgén…”

[Avslutat]