Nyheten att dom var tillbaka fick det att pirra i hela kroppen och den unga tiken skuttade vilt omkring så det sprakade om tassarna då dom tog i marken. Äntligen var dom tillbaka, äntligen skulle dom få höra nya coola historier och återse dom igen. Som Sunna hade saknat dom, och varit avundsjuk att dom har fått vara på äventyr och inte hon. Naide hade sagt att det snart skulle vara deras tur men Sunna ville inte vänta, hon ville ut nu.
Med snabbhet sprang hon fram, mot platsen där Sunna visste att hon skulle befinna sig. Det gjorde hon alltid och mycket riktigt. Det dröjde inte länge fören den bekanta skepnaden trädde fram. "Zaria!" rösten ekade över det öppna fältet och den lilla sol valpen hade stannat upp. Dom hade vuxit en del medans gruppen hade befunnit sig ute. Trotts att Sunna hade blivit dubbelt så stor så var hon fortfarande lika valpig och började röra sig emot Zaria igen. "Som jag har saknat dig." hon log brett och satte sig framför sin äldre flocksyster. "Välkommen hem."

Zaria hade längtat hem. Hon hade saknat hennes väl utvalda träningsplats, den vackra utsikten från lägerelden, hennes bästa vän. Något den äldre vikaanen däremot inte hade saknat, för en sekund, var ynglingarna. De som alltid verkade vilja ställa till saker för henne. Hon hade medvetet försökt att hålla sig undan, låtit Matvei och Loke busa med dem vid deras återvändo.
    Men så ändå befann hon sig i en situation hon inte ville befinna sig i. Sunna hade hittat henne, och hade nu slagit sig ner framför henne, blockerade vägen. Zaria förvånades aningen över hur mycket den yngre växt, men fortfarande var Sunna betydligt mindre än henne själv. Fortfarande en barnslig valp.
    “Sunna.” Svarade hon lågmält. Zaria försökte att prova på ett leende, men det bar inte hela vägen och såg snarare ut som en ogillande grimas. “Tack.” Hon lät blicken vila på valpen ett par sekunder, hoppades att Sunna skulle förstå vinken. Efter ett par sekunder av tystnad, kunde Zaria inte hålla sig längre.
    “Tänkte du sitta där? Jag måste vidare.” Zaria gjorde en gest med den ena tassen.

Svansen slog hårt bakom henne och leendet gick från öga till öga. Lyckan att Zaria var tillbaka var omöjlig att missa och Sunna trampade nöjt då den större varginnan kom fram. Men det dröjde inte många ögonblick för svansen och leendet att suddas ut. Istället såg hon skamset ner i marken och svalde hårt. "Oj, förlåt." mumlade hon fram lite besviket och vek undan åt sidan för att börja lämna platsen istället. Det hade känts som att hon inte hade sett Zaria och dom andra på hundra år och nu när hon var tillbaka kände Sunna sig som en idiot. Klart inte Zaria ville vara med henne. Eller kanske var hon bara jätte sur, som vanligt. 
Sunna var så upptagen i sina tankar att hon inte märkte den mörka stora skugga som plötsligt la sig över dom båda vargarna. Ett öronskärande skri skar igenom luften och ett par vassa klor grep och skar igenom huden över Sunnas rygg och marken under hennes tassar försvann. En stor rovfålen hade kommit dykandes och greppat tag i Stäpparen. 
Zarias ljusa kropp blev mindre och mindre ju högre och längre bort fågeln tog henne och i vilda kastande försök att ta sig loss skrek hon men greppet över ryggen blev bara hårdare. Skräck och panik fick den lilla kroppen att krypa ihop och acceptera sitt öde, att det var såhär hon dog. På grund av en äcklig fågel. 
I ett sista försök att ta sig lös hög hon runt sig, högg efter fjädrar och vingar. Allt för att ta sig lös innan dom befann sig upp i oändligheten där fjärilarna bodde. 
Elektricitet byggdes upp i den ljusa pälsen och tillslut gav rovfågeln en ordentlig stöt så den släppte greppet, flaxade irriterat och skrek. 
Sunna föll igenom luften och hann inte tänka eller känna fören grenar, löv och bark slet i den trasiga kroppen, fallet hade hamnat precis ovanför ett större träd som dämpade hennes fall.
Med ett hårt slag föll hon tillslut i marken och luften slog ur hennes bröstkorg och olidlig smärta fick henne att vilja skrika. Lungorna var redan tagna på luft och det kom bara ut ett lågt hest jämrande. 
Kämpandes fick hon tillslut i sig luft och låg kvar några ögonblick, tills Zarias röst och tassar hördes. Snabbt på vingliga ben reste sig Sunna upp, när hon försökte stödja sig på sitt vänstra bakben sköt en oändlig smärta igenom kroppen och hon beslutade sig för att inte försöka stödja på det. Den gula ljusa pälsen var smutsig och blodig. "Kom inte hit!" nästan irriterande, anklagande stirrade hon på Zaria och vände sig om för att gå därifrån. Hon var ung men inte korkad, att hon hade sett upp till Zaria var omöjligt att missa men dom dagarna var slut. Det fanns inget mer att se upp emot längre. 

[En stor jävla fågel kommer och kidnappar Sunna, flyger iväg några 100m. Släpper henne ovanför ett större träd, Sunna bryter några revben och vänstra bakbenet. Slutar även se Zaria som sin idol och ser det hela som hennes fel ;w; för att hon är en surtant]

Kanske borde Zaria reagerat på annat vis än att stirra på valpen. Kanske borde hon känna skuld över att den andres leende hade suddats ut på bara några få sekunder i hennes närvaro. Känslor hade aldrig varit en av hennes styrkor, och hon hade svårt att inse att hon sårat Sunna.
    Vikaanblandningen hann öppna munnen innan en mörk skugga uppenbarat sig ovanför dem, och lika snabbt hade den tagit ett hårt grepp om stäppvargen. Innan Zaria hann reagera hade den lyft mot marken, och det enda hon kunde höra var Sunnas höga, skräckslagna skrik. Adrenalinet kickade igång och en djupt känsla av tvånget att beskydda fick Zaria att röra sig efter dem.
    “Sunna!” Zaria gjorde ett försök att ändra riktning på vinden för att göra det svårare för fågeln att lyfta än högre, vilket tycktes fungera. Så plötsligt ett starkt sken - och en fallande ungvarg. Hon var snabbt framme vid hennes sida, men stannade förbryllat till av en anklagande blick.
    “Du kan inte röra på dig Sunna,” hennes röst var skarp och lät nästan som en order. “Vänta här, jag kan hjälpa dig och hämta någon.” 

Du kan inte röra dig.
Sunna fnös irriterat och kved till samtidigt som tänkte att det skulle dom allt bli två om. Hon vägrade stanna kvar där och vänta på hjälp, det kunde hon fixa själv utan Zarias hjälp. Så fort vikaanen var utom synhåll stämde sig den lilla stäpparen upp och började gå i motsatt riktning. Stegen var ojämna då hon inte kunde stödja ordentligt på sitt skadade ben, det var som att nedre delen benet levde ett eget liv och vägrade följa med resten av kroppen. Men Sunna var tjurig och tänkte slutföra det hon påbörjat. Ska hon ha hjälp så ska hon också lösa det själv. Bara inte riktigt än, först behövde hon få vila lite. Det kändes som att någon hade släppt ett stort block sten på henne, det gjorde ont. Mycket ondare än den gången hon bet av en bit av tungan, med stora Obbe längder.
Sunna hade hunnit halta väg en bit och hittade ett par större buskar med ett mysig litet krypin där hon kröp in. Stelt la hon sig på sidan och kände inte fören nu hur plågsamt det var att bara andas. Sen när var det jobbigt att andas, det enda som hon faktiskt var bra på, faktiskt jätte duktig på. 

[Sunna är lite hjärndöd ja :')]
Avslutat?