Hösten hade kommit till skogen. Gjort löven bruna, luften sval. Det fanns fortfarande ett fåtal grön-beklädda träd, men de var väldans få. Himlen var blå och dagen ännu ung, likväl den unga tiken som trippade fram genom de nyfallna löven. Ögonparet gled sakta över omgivningen innan hon smög sig ner i grottan. Han såg fridfull ut, lugn. Inte alls vettlös som senaste gången.
   “Ahem,” ursäktade hon sig. “Jaaag.. Vill inte stöööra men.. Jag kan inte motstå.”
En retlig min klädde hennes ansikte innan hon närmade sig gallret och satte sig ner. Grim lyfte ena tassen och slickade på den ett bra tag. Tills hennes ena öga kikade upp mot den svarte, och hon insåg att han fortfarande sov. Djup suck.
   “Oookej, ny taktik.”
Hon kastade sig mot gallret tills det plötsligt gav vika, tack vare giftet som hade fått verka i flera veckor. Ograciöst föll hon med gallret, rakt ner över Black.
   “Ja, nu kan du inte sooova i alla fall.”
Garvade hon fram och klev undan.

Hans plågade medvetande vilade i djup slummer - den enda tillflykten. Han hade varit sig själv i flera dagar i sträck nu, och trots att det alltid var skrämmande att förlora kontrollen över sin egen kropp till Mörkret så fanns det en tröst i att inte behöva känna känslor eller minnas varenda vaken sekund i fångenskapen. Inte för att han saknade att tappa kontrollen, men han visste inte hur han skulle stå ut mycket längre till medan han var sig själv och var medveten om varenda hjärtslag som passerade. Det var nästan som att han kluvits i två; den version av honom som var familjär och som han burit sedan födseln, och den nya versionen som tog över och gjorde saker han sedan inte mindes. Dagarna innan hade han skymtat höstlöv utanför den lilla fönstergluggen nära taket. Så det var höst igen. 

I sin djupa, verklighetsflyende sömn hörde han inte den lilla drakargen och förblev omedveten om hennes närvaro tills ett kraftigt ljud och en plötslig tyngd väckte honom till verkligheten. Han vaknade till Grims skratt och känslan av kall metall mot kroppen. Det gröna ögat öppnades motvilligt medan han sakta reste sig och det tunga tjocka gallret gled av hans stora kroppshydda och tog med sig tiken. Den svarta hanen ruskade på sig och snärtade till med sin kattlika svans. Blicken som fästes på honan var inte road, men inte heller fientlig. 
“Grim.” Hans djupa stämma mullrade mot de fuktiga stenväggarna i det dunkla utrymmet. “Smidig som alltid, ser jag.” 

En pust av höstluft svepte in genom öppningen som hon inte stängt efter sig på vägen in. Doften av frihet, insåg han. Med flytande kattrörelser klev han förbi det liggande gallret genom att kvickt placera tassarna mellan stängerna och stannade sedan precis innanför det stora hålet som inte funnits där bara en stund tidigare. 

“Du gjorde det faktiskt” mumlade han, medan blicken svepte längs de trasiga metallbitarna. Mörkersidan i honom skrockade förnöjt medan den äkta sidan fylldes av lättnad och skräck. Den färgglada tiken hade dykt upp flera veckor tidigare och med en nyfikenhet han inte förstod hade hon hållit sig kvar i närheten och tittat till honom med jämna mellanrum. Hon hade förklarat att hon kunde få ut honom därifrån med frätande gift. I utbyte för sin frihet behövde han bara hjälpa henne med hennes ärenden ett tag. Vad ärendena innefattade fick han aldrig höra, men han hade gått med på det eftersom han inte såg någon annan chans att någonsin komma ut. Besöken från flocken blev allt färre ju mer de förlorade hoppet om honom, och han hade varken sett Kasai eller Ronia på länge. Han ville inte tro att de glömt honom. Hade de? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Han borde leta efter dem.  
 
“Flocken. Jag... borde gå till dem.” Han såg bakåt på Grim. “Jag står i skuld till dig och ska inte bryta mitt ord.” Ronia och Kasai borde vara i närheten och vänta på att deras far skulle komma hem igen, eller hur? Han vände blicken framåt igen och tog ett trevande steg över gränsen till friheten. Han måste hitta sin familj, eller vad som fanns kvar av den. Han måste hitta Tears mördare och hämnas hennes död. Han saknade Rosie. Hon skulle ha vetat vad han skulle göra. Hon hade alltid haft svaren. Hans steg var tveksamma, de stora tassarna sattes långsamt ner mot stenplattorna som om han inte riktigt kunde tro på att han vidrörde dem. I flera år hade han stirrat på dessa plattor, så nära men så långt utom räckhåll.

“Smidig som alltid, ser jag.”
Hon funderade en stund innan hon nickade instämmande. Jajamensan, det var hon allt. Allt och lite till.
   “Du gjorde det faktiskt.”
   “Jaaa,” stämman var nästan arg, irriterad. “Jag sa ju det.”
De gröna blickarna möttes. I hans öga såg hon det som hon tidigare befarat, tveket. Det kommande sveket.
   “Flocken. Jag... borde gå till dem. Jag står i skuld till dig och ska inte bryta mitt ord.”
   “Nja.. Jag trooor inte det, va?” Grim spottade på marken framför sig som med ens fräste till. “Om de hade brytt sig om dig hade de hjälpt dig för lääänge sedan, ingen bryr sig. Inte mer än att faktiskt ge dig föda, de kan inte med att låta dig svälta ihjäl bara. Var inte duuum nu, Black.”
Hon hade slunkit genom galleröppningen och blockerade nu utgången, trots sin betydligt mindre kroppshydda. Hans storlek var inget som skrämde henne alls, inte ett dugg.
   “De ser dig som ett hopplöst fall, eeen smutsfläck. Men inte jag,” hon viftade förföriskt med sina ögonfransar. “Och du looovade faktiskt!”
Valpansiktet pressades fram, ytterst vekligt och bedjande.

Han började lyfta tassen för att ta nästa steg men stannade när Grim dök upp framför honom för att blockera utvägen, till synes oberörd inför storleksskillnaden mot den dubbelt så stora hanen. Grim verkade fast beslutsam att få med sig honom därifrån utan att någon annan skulle få veta. Hennes yrkande på att flocken inte brydde sig om honom längre fick en rynka att bildas mellan hans friska och hans saknande öga. Hade hon talat med dem? Såg de verkligen honom som ett hopplöst fall? Visst hade han varit sjuk länge, ingen kunde hålla hoppet lika starkt hur länge som helst, men de var ändå hans familj. Han hade beslutat att flytta med dem till sitt hem, Lövskogen, från djungeln så långt bort. De hade hållit hoppet uppe under hela den långa färden. Han visste att de hade ett starkt tålamod. Inte kunde de gett upp om honom nu? Han mötte hennes blick som gått från beslutsam till bedjande. Hur det än stod till med flockens hopp om honom hade han faktiskt lovat att stå henne till tjänst för att hon hjälpt honom ut. Det fanns inget som sa att han inte kunde återvända sedan.  

“Låt gå.” Han klev plötsligt framåt och gick helt enkelt över henne eftersom hans ben var långa nog att låta honom passera utan att röra henne sånär som på magens långa päls som snabbt ströks över hennes rygg. Med kargens kvickhet var han uppe i det fria och andades in den friska höstluften i djupa andetag medan han såg sig omkring. Den svala vinden grep tag i hans päls och lekte med den, fick färggranna löv att dansa i cirklar och ruskade om i trädtopparna som för att se till att även de högst sittande löven skulle hitta sin väg ner. Efter flera år i en håla kändes det overkligt att stå på marken igen och se skogens vidder sträcka ut sig. Mängder av trädkroppar stod vakt och välkomnade honom. Han kunde inte hejda leendet som växte fram och värmde hans hårda yttre. En känsla han inte haft på flera år, glädje. En gammal bekant hetta kändes i bröstet och spred sig ner till tårna och ut i ögonen och nosen och svanstippen. Eldens värme. Han hade inte haft kontakt med sina krafter sedan det ödesdigra mötet med den svartvita honan, men nu kände han hur eldens uråldriga kraft for fram genom hans ådror. Den välbekanta doften av rök fyllde hans nos och han såg ned mot sina tassar bara för att upptäcka vilda eldsflammor som glatt dansade kring hans tassar och slickade hans ben som för att hälsa honom välkommen tillbaka till livet. Elden spred sig i två linjer från hans kropp bakåt mot fängelset och tog fäste i varenda del som gick att äta. Den var utsvulten. Black slöt ögat med leendet kvar på läpparna. Frihet.