Hon var död. Även om han sett hennes kropp, stel och kall, kunde han inte tro det. Vacker ända in i döden. Grendel stannade upp och satte sig ner när benen inte längre bar honom. Det var inte såhär det var menat att bli. Det var inte menat att en förälder begraver sitt egna barn. Han trodde sig ha vetat vad Aurora och Ivo gick igenom när de tvingades att begrava Tibast, men fann att han inte hade haft en aning. Aurora: hans älskade lilla blomma. Hans vackra ros. För evigt borta. Att han en dag skulle möta henne i Chaibos grottor igen var en klen tröst. Allting gjorde så fruktansvärt ont, som om någon brutit upp hans bröstkorg, sträckt sig efter hans hjärta och kramat sönder det. Han bet tillbaka impulsen att skrika rakt ut. Blundade. Istället för ett skrik lämnade ett lågt, förtvivlat gnyende honom. Allting var bara en dröm. En mardröm. Tänderna pressades samman så hårt att de hotade med att gå sönder. Skrik inte. Skrik inte. Någon rörde försiktigt vid honom, och han öppnade ögonen igen. Bekanta tassar. Han höjde huvudet och mötte Minervas vackra blick.
    "Hjälp..." lyckades han kvida fram innan han blev omfamnad av henne.
Och han grät ohämmat in i hennes hals. Vad han hade gjort utan henne kunde han inte ens föreställa sig.

Hur länge de blev sittande hade han ingen aning om. Det kunde lika gärna varit dagar. År. Till sist släppte hon taget om honom, och han ville inget hellre än att hon skulle fortsätta hålla om honom. Hålla ihop honom. Grendel följde hennes blick när hon menande såg mot boningarna. Han kunde inte skjuta upp det längre. Varya behövde veta.
    "Okej," andades han darrigt. "Okej."
Hon placerade en mjuk kyss i hans panna och han ställde sig på ostadiga ben upp igen.

Trots att det kändes som att det tog dem en hel evighet att nå dotterns lya stod han framför den alldeles för kort. Han var inte redo. Han skulle nog aldrig vara redo. I ett försök att stilla gråten drog han ett djupt andetag.
    "Vänta på mig," bad han henne.
Hon nickade och gav honom ännu en kyss, innan hon lämnade honom för att berätta den fruktansvärda nyheten för Varya.
    "Älskling?" kallade han, och utan att vänta på svar förde han huden för dörren åt sidan och klev in.
Där låg hon. Lika ärrad som alltid. Men de fysiska ärren var ingenting gentemot de sår han skulle riva upp i henne.
    "Varya, jag-" vad var han för en fruktansvärd far egentligen, som kom med sånna här nyheter till sin egna dotter? Hans enda dotter... "Jag är ledsen, blomman min."
Rösten var så tjock av gråt att han knappt kunde få fram ett ord. Det gjorde så ont. Allting gjorde så fruktansvärt ont.
    "Aurora... Hon-."
Det tog emot att säga orden. Som om det inte var verkligt förrän han gjorde det. Om han inte sa det var hon inte död. Men han visste att han behövde säga det. Både för sin egen skull och Varyas. Han ville inte att hon hörde det från någon annan än honom.
    "Aurora är död. Hon-" han avbröt sig själv igen.
Om han blundade hårt skulle han snart vakna. Allting var bara en mardröm. När han öppnade ögonen igen och såg Varyas blick brast det. Floden av tårar han försökt hålla tillbaka sprängde dammen, och benen slutade ännu en gång att bära honom.

“Va?” Ordet lyckades aldrig lämna henne. Tiden stannade och ögonblicket blev fruset i evigheten. Hennes uttryck förvrängdes samtidigt som insikten långsamt kom över henne. Aurora är död.
     “Nej,” var allt den brustna rösten lyckades få fram. “Nej. Nej, nej. Nejnejnejnejnejnej.” Smärtan fick henne att kröka på ryggen, nästan som att hon en osynlig kraft slog henne i magen. Det kändes som att något höll på att sluka henne.
     “Nej! Pappa! Nejnej.” Hur kunde han säga så? Hur kunde han ljuga så för henne? Men hon visste att han inte gjorde det. Det enda uttrycket som fick rum i hennes bleka anlete var den totala, panikslagna förtvivelsen.
     “Sluta,” grät hon. “Sluta! Säg- säg att det inte är sant. Pappa!” Hon kunde inte hindra skriket. Hjärtskärande och rått. Skriket av när en själ slits itu, av ett hjärta som brister. Hans tårfyllda blick förverkligade allt.
     “Åh, Aurora. Aurora,” hulkade hon. Hon kunde inte göra annat än att upprepa hennes namn. Kanske skulle hon höra henne, så som hon alltid gjorde. Kanske skulle hon komma till henne, erbjuda sin varma famn. Hyscha henne tröstande. Lägga sin kind mot hennes. Varya tog ett stapplande steg närmare sin pappa och utgången, men blicken var stirrande frånvarande mot utgången. När som helst skulle hon komma in. Hon skulle hört henne. Men det kändes annorlunda. Något fattades inom henne, och den trygghet som hon alltid känt vid tanken på sin syster fanns inte där. Ändå kunde hon inte sluta tänka; hon kommer snart, när som helst.

Skriket skar genom både kropp och själ, och det gjorde nästan lika ont som vetskapen att han aldrig mer skulle få tala med, aldrig få känna närheten av, sin ena dotter igen.
    "Varya," kved han fram.
Han ville säga att han var ledsen. Ledsen för att han varit tvungen att delge nyheten om hennes tvillingsjäls bortgång. Ledsen för att han inte kunde ge henne livet åter igen. Ledsen för att han inte kunde förhindrat hennes död.
    På ben som inte ville hålla honom uppe rörde han sig närmare den dotter han ännu hade kvar. Den dotter han varit nära på att förlora, och som han skulle förlorat om det inte varit för Even.
    "Älskade blomman," hulkade han fram med nosen begravd i hennes päls, och han hade aldrig saknat doften av henne som han gjorde nu.
Om hon hörde honom över sin egna röst var egentligen irrelevant, han behövde bara ha henne nära. Han behövde vara säker på att hon inte skulle försvinna, slitas ifrån honom, som Aurora gjort.

Tiden tycktes stå still medan alla minnen rusade förbi. Som i protest ökade bara deras takt när hon desperat försökte få dem att sakta ner. Flimrande fragment av Auroras ansikte som bara tynade bort när hon greppade efter dem. Med dem kunde hon se bitar av sig själv falla bort. Allting rasade och smulades sönder inom henne. Hur skulle hon någonsin kunna resa sig från det här? Det skulle hon inte.
     “Pappa,” grät hon. Men hans närhet var ingen tröst trots att hon sänkte sitt ansikte och begravde det i hans päls. “Varför? Hur?” Det var egentligen inga frågor hon väntade sig svar på, men de kom ur henne i samma stund som de uppenbarade sig i tankarna. Hon drog tillbaka sitt huvud i en ryckig rörelse och såg på honom med tårfyllda ögon. Skepnaden av honom var bara diffus och ojämn.
     “Jag måste få se henne, pappa. Jag måste se henne jag- jag-” hon brast ut i desperat gråt igen, hulkande och snyftande. Ändå var det som att hon inte riktigt kunde förstå.

[Avslutat]